LEDARE • Olivia Swahn är gruppchef för operativa analysgruppen vid grova brottssektionen på Polismyndigheten i Region Väst. Det borde hon inte vara. Hennes insändare i DN nyligen signalerar att ett byte av karriär till fältassistent inom Socialtjänsten eller lokalpolitiker för något av de vänsterorienterade partierna vore lämpligt. Regeringen bör omgående ge henne den spark som sätter fart på den processen.

Den nya regeringen har pådriven av Sverigedemokraterna lovat ett paradigmskifte i hanteringen av den invandringsrelaterade grova gängkriminaliteten som varje år slår nya rekord i antal dödsskjutningar och sprängdåd. Det får vara slut på ”saft och bulle”, nu är det vatten och bröd som gäller, heter det.

Men att få polisen på fältet att sluta dialoggrilla korv med gängen och anordna pizzakvällar för dem i hopp om att de ska sluta skjuta, och i stället ta i med hårdhandskarna kräver en polisledning som drar upp nya sådana riktlinjer för hur polisarbetet ska utföras.

Polisen är dock i likhet med många andra myndigheter infiltrerad av vänsterorienterade myndighetsaktivister som inte respekterar de demokratiska spelreglerna med oväldiga myndigheter som verkställer den politik som folket vid valurnorna gett parlamentarisk majoritet för.

Höga polischefer har fått för sig att de är något annat än tjänstemän och ger sig ut i den politiska debatten med en massa tyckande. Mot bakgrund av att den långa vänstermarschen genom institutionerna har pågått sedan i varje fall 1968 är det kanske inte så konstigt om Olivia Swahn svävar i villfarelsen att hon som gruppchef för operativa analysgruppen vid grova brottssektionen på Polismyndigheten i Region Väst har fått ett mandat att utföra jobbet utifrån egna politiska åsikter i stället för i enlighet med vad som i demokratiska ordning har beslutats.

Om man som Swan sitter på en av de idag viktigaste stolarna inom Polismyndigheten med övergripande ansvar för att få stopp på en eskalerande och alltmer systemhotande gängkriminalitet är det särskilt allvarligt om man inte följer givna direktiv, utan obstruerar mot dem till förmån för fortsatt vänsterflum av det slag som på några decennier förvandlat Sverige från ett internationellt föredöme till varnande skräckexempel i omvärlden.

Jag vet inte om Swahn jobbat som polis på riktigt eller rekryterats externt på sina akademiska meriter med universitetspoäng i kriminologi. Intrycket man får är det senare.

Statsminister Ulf Kristersson (M) höll nyligen ett tal till nationen med anledning av det senaste klustret av dödsskjutningar och dödliga sprängdåd som de gängkriminella krigen med allt tätare regelbundenhet bjuder oss på. I talet nämndes några av de lagskärpningar och polisiära åtgärder och verktyg som man hoppas ska ge resultat där allt annat har misslyckats.

För gemene man framstod det som lovvärt men samtidigt för lite och för sent. Andra och nyktrare polischefer än Swahn har gått ut och dämpat allas våra förväntningar och klargjort att väpnad gängkriminalitet på dagens nivå är något vi måste vänja oss vid under lång tid framöver. Vi ska vara glada om polisen kan se till att den inte eskalerar ytterligare.

Ingenstans i den civiliserade västvärlden skjuts och sprängs det mer än i Sverige, inte ens i närheten. För att hitta ett land som bräcker vårt får man gå ända till drogkartellernas Mexiko eller till länder som befinner sig i krig.

Förut hette det att risken för tredje man att komma i vägen och skadas eller dödas när gängen gör upp var ”mycket mycket liten”. Idag vet vi att det var en lögn från Morgan Johansson (S) som då hade kriminalpolitiskt regeringsansvar. Barn som är ute med hunden skjuts ihjäl, ännu mindre barn som leker i sandlådan träffas av kulor. Kvinnor som ligger och sover sprängs till slamsor och så vidare.

I den verkligheten blir man rädd på allvar när en polischef med ansvar för att bekämpa de kriminella invandrargängen pekar ut regeringen som farligare för Sverige än de pistol-, automatvapen- och handgranatbeväpnade brottslingarna. Det är precis vad Olivia Swahn gör.

Beklämd blir man också över Peter Wolodarski och de andra redaktionscheferna på DN som tycker att dylikt är publicerbart material. Men även om det av allt att döma inte var tidningens intention att låta Swahns insändare gå i tryck för att visa hur illa ställt det är med vår polismyndighet, så ska man kanske vara glad att texten gick i tryck så att vi som kanske trodde eller i varje fall hoppades på något annat får klart för oss att man inte ska göra sig några illusioner.

Swahn skriver alltså att hon efter Kristerssons tal ställde sig frågan ”om det är den eskalerande gängbrottsligheten eller utvecklingen av den styrande makten som oroar mest”. Kanske bör vi göra det till en flervalsfråga där vi som alternativ också adderar en polismyndighet som daltar med buset och har mer fokus på sina anställdas genus och hudfärg än på om de är lämpade för polisarbete.

Swahn fokuserar bland annat på det statsministern sa om att ”vi kommer införa förvaringsstraff så att riktigt samhällsfarliga brottslingar aldrig mer kommer ut och utvisa de utlänningar som rör sig i de kriminella gängen, även om de ännu inte har dömts för något brott”.

Det sunda förnuftet säger att en mördare som inte släpps ut i samhället igen inte kommer att begå fler mord, utom möjligen på sina lika kriminella medfångar. Lika självklart framstår det att invandrare som i stället för att bli en produktiv del av det svenska samhället ägnar sig åt att hänga med de kriminella gängen bör anses ha förverkat sin rätt att stanna i landet. Om vi i Sverige ska ta emot några migranter överhuvudtaget så är det i så fall riktiga flyktingar som efter förtjänst uppskattar det svenska smörgåsbord de får uppdukat framför sig.

Att ”inte ha dömts för något brott” är inte detsamma som att inte ha begått något brott. Swahn är förstås inte okunnig om den låga uppklaringsprocenten för gängkriminella brott. Men hon tycker att vi ska sitta med armarna i kors och vänta, inte bara tills personen har mördat någon utan också till dess vi lyckats få till stånd en fällande dom. Många liv kan ha gått till spillo innan den ribban är nådd.

Det är förkastligt inte bara ur humanitärt skadebegränsningshänseende utan också om vi vill stoppa nyrekryteringen till gängen, vilket man på den vänsterkant där Swahn befinner sig ändå säger är något man vill prioritera. Då kan man inte sitta och vänta tills den som är ny i gänget avancerat till förhärdad mördare innan man agerar. Det måste ta stopp tidigare om man vill att de hundra som står på kö för att ta varje dödad eller inburad gängmedlems plats ska tänka sig för en gång extra innan de går med i gänget.

”Att straffskärpningars avskräckande effekter på den samhälleliga brottsnivån är marginell fick vi kriminologstuderande lära oss redan på första terminen” skriver Swahn sedan. Att sådant lärs ut där behöver man inte betvivla, lika lite som att det är dumheter. Få akademiska discipliner har som kriminologin infiltrerats av den politiska vänstern och fått lika ödesdigra konsekvenser för det svenska samhället.

Det är från landets kriminologiska institutioner alla tokiga idéer emanerat om att brottslingar egentligen är missförstådda offer för socioekonomiska omständigheter, att de traumatiserats av att ha haft fel färg på legot som barn och ingen lokal som unga och att allt är samhällets fel. Och om idéerna stannat där som skrivbordsprodukter hade det varit en sak och inskränkt sig till att vara ett slöseri med skattepengar, men de senaste 50 åren har de också sugits upp av de politiska partierna och omsatts i konkret kriminalpolitik.

Det var illa nog att vi hade en sådan kriminalpolitik när vi bara hade svenska brottslingar att tampas med. När samma politik tillämpas på det bottenskrap från tredje världens mest dysfunktionella samhällen som vi tagit hit på senare tid, är det fullständig katastrof.

Om strängare straff, som Swahn med sina akademiska poäng i ryggen hävdar, inte hjälper utan tvärtom gör situationen värre, blir den extrapolerat logiska slutsatsen att inga straff alls vore det mest effektiva, eller rentav belöningar till mördarna, rånarna och våldtäktsmännen. Swahn kanske vill att vi ska pröva?

Jag och många med mig tror inte heller att det är särskilt avskräckande eller rehabiliterande att i några år sitta i något som mest liknar ett hotellrum och titta på NetFlix och spela TV-spel. Men i motsats till Swahns är det inte en trosuppfattning utifrån föreställningen att det skulle var en på tok för sträng påföljd.

Dessutom är det, som redan nämnts, ostridigt att den brottsling som sitter inlåst inte kan plåga samhället med nya brott, så ju längre strafftider desto bättre för allmänhet och brottsoffer. Den vinsten ska vägas mot att brottslingen får sin hotellvistelse med TV på rummet en smula förlängd.

Swahn upprörs över Kristerssons ”ihåliga och platta argument” och att ”forskningen fortfarande inte nått justitieminister Gunnar Strömmer (M)”. De flesta av oss andra är tvärtom oändligt tacksamma över att de tvenne statsråden inte utsatts för den vänsterpolitiska hjärntvätt utklädd till kriminologisk forskning som Swahn bortom all räddning fallit offer för.

Sedan ska Swahn såklart också insinuera att regeringens politik är rasistisk. Invandrare får inte vara kompis med gängkriminella, skriver hon och tillägger att ”men är du av svensk härkomst tycks andra regler gälla”. Swahn som läst på universitet vet förstås att det inte är rasistiska idéer som avgör om en brottsling kan utvisas eller inte, utan huruvida personen ifråga är svensk medborgare eller ej.

Nu finns det förstås de som tycker att det är rasistiskt att inte alla människor på hela jorden får bo i Sverige och leva på de svenska skattebetalarnas bekostnad och att det är ännu mer rasistiskt att man utvisar kriminella utlänningar när man inte gör det med svenskar som valt den breda vägen. Kanske är Swahn en av de som tycker så.

Sedan fånar sig Swahn ännu mer på samma tema och försöker med lika långsökta som ologiska exempel leda i bevis att regeringens politik om att det ska få konsekvenser att gå med i ett kriminellt gäng innan man utvecklats till förhärdad brottsling är dålig politik. Hon fortsätter också att antyda att det är rasistisk politik.

Swahn för därefter ett resonemang om att polisen borde lämna de kriminella gängen ifred, särskilt gängledarna. För när dessa buras in, som nu senast när polisen fick tillgång till mängder med dekrypterad kommunikation från Encrochat, blir det ”kaos” och maktkamp i brottshierarkierna och då ökar det dödliga våldet i stället för att minska.

Återigen ger en extrapolering av det resonemanget att samhället i stället för att bekämpa gängen borde ge dem en hjälpande hand, kanske låta dem gå på kurs hos polisen och lära sig skjuta ordentligt så att de inte som så ofta nu är fallet behöver spreja vilt med kulor omkring sig med risk för tredje man utan kan avrätta sina offer med mer precision. Swahn har säkert fler innovativa idéer som undertecknad är för fyrkantigt inskränkt för att tänka ut. Men så har jag inga universitetspoäng i kriminologi heller. Straff är i varje fall fel väg att gå, så mycket har jag förstått.

Och så kommer då det där obligatoriska ”socioekonomiska faktorer” när Swahn ska skriva oss i den okunniga fördomsfulla populasen på näsan vad orsakerna till den eskalerande gängbrottsligheten är. Ingen anhängare av vänsterkriminologi har emellertid ännu kunnat förklara varför svenska ungdomar i bruksorter, som ofta lever under minst lika ansträngda utanförskapsförhållanden socialt och ekonomiskt som invandrarungdomarna i orten, inte är ute på gatorna och skjuter ihjäl varandra eller spränger varandra i luften. Ingen har kunnat argumentera emot varför vi inte i stället borde tala om ”kulturella faktorer”, och att dra rasistkortet räknas inte.

Utöver det menar polischefen att det de kriminella gängen ägnar sig åt är ”samma mekanismer som ligger bakom statsministerns giriga maktspel”. Den jämförelsen, som hämtad från ett kommunistiskt första maj-tal, känns ju seriös och förtroendeingivande från en hög polischef med uppdrag att få stopp på gängkrigen.

Visst kan man psykologisera kring vad som i grunden driver människan, vilka mekanismer som är i spel när meritokratiska hierarkier formas i grupper och samhällen. Gängkriminella är i någon bemärkelse också människor så självfallet går det att hitta likheter mellan deras parallellsamhällen och allas vårt andras. Men jämförelsen är mer giltig om vi i stället gör den med samhällen i mänsklighetens gryning där djungelns lag och den starkes rätt var det som gällde. Det är dit någonstans de här gängen har regredierat eller längre än så, till hur vargflockar pinkar in sina revir och sliter inkräktare i stycken.

Men gör man analysen att vi har med farliga vilddjur att göra måste slutsatsen också bli att de ska hanteras som farliga vilddjur. Det finns de som tror att man kan gå in i lejonburen och klappa och trösta det arga lejonet och att det då blir jättesnällt och aldrig mer skadar någon. De flesta som prövat har inte fått en andra chans att pröva sin hypotes igen.

Men det låter ju fint, lika fint som en vänsterflummig kriminologisk avhandling och skrivbordsprodukt från Södertörns högskola. ”Släpp fångarne loss det är vår, var mänska i sin själ i grunden vill så väl” utbrister den naiva Frida i Birger Sjöbergs visa men får svar av sin mindre känslostyrda och mer nyktert analytiske manlige vän att ”Åh, aldrig jag tror att det går, av sociala skäl”.

Inte så lite som Frida låter Olivia när hon uttrycker sin empatiska oro över ”att gärningspersonerna bakom många av dessa brott är barn”. Att bli ihjälskjuten av en av gängens ökande antal barnsoldater dör man precis lika mycket av som att bli ihjälskjuten av någon av gängets äldre förmågor. Båda är precis lika dödligt farliga att ha gå lösa i det öppna samhället.

De yngsta mördarna tycker Swahn i kontrast till det faktumet att man inte ska låsa in och skydda samhället mot. I stället bör man enligt polischefen terapeutiskt ”bygga en motståndskraft hos barn genom vidare utveckling av deras personliga färdigheter samt stärka sociala band genom gemenskapsstärkande miljöer”. Visst låter det vackert – utom för den som nästa gång får en kula i huvudet efter att barnet traskat ut från BUP:s lokaler.

De fina orden har Swahn hittat i något EU-dokument och hon ägnar ett helt stycke till i sin insändare åt att stapla samma typ av tjusiga fraser och floskler på varandra. Om vi bara är ”mer inkluderande än exkluderande” kommer det lilla barnet att lägga ned Glocken och börja leka med lego som andra barn. Swahn & Co är långt ifrån först med den här sortens utopiska idéer. ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem” skrev profeten Jesaja redan för nästan tre tusen år sedan.

Så här långt i artikeln har Swahn ”bara” visat att hon har missförstått sin tjänstemannaroll och att hon är olämplig för uppdraget att chefa över eller överhuvudtaget ha några polisära uppgifter relaterade till kampen mot gängkriminaliteten. Men det hon sedan skriver borde utgöra grund för avsked.

I sitt tal till nationen riktade statsminister Kristersson ett tack till alla poliser som ändå i en djupt dysfunktionell och vanstyrd myndighet varje dag går till jobbet och med fara för sitt eget liv försöker upprätthålla lag och ordning genom att jaga och gripa farliga kriminella. Swahn känner sig träffad av det tacket trots att risken är liten att sluta sina dagar som Andreas Danman när man i stället för att städa upp i orten sitter väl skyddad på fina chefskontoret och ägnar dagarna åt att tycka saker och skriva insändare.

Tacket returnerar Swahn på ett respektlöst sätt som en spottloska i ansiktet på Kristersson. Dessutom kräver hon en ursäkt av den statsminister hon precis spottat på. Detta i en förvirrad föreställning om att han och den övriga regeringen genom att rensa ut de värsta avarterna i den katastrofala vänsterliberala kriminalpolitik som skapat den situation vi har idag skulle ha bidragit till en ytterligare eskalering av gängbrottsligheten i Sverige.

Dessutom kallar hon rent ut Kristersson för rasist, jämställer honom med en psykopat och tillskriver honom en människosyn där han inte känner något som helst medlidande med gängkriminalitetens dödsoffer utan bara vill ”plocka på sig mer guld på axlarna”.

Efter att ha satt de orden på pränt inser Swahn att hon oåterkalleligt har straffat ut sig från sitt uppdrag som polischef och skriver avslutningsvis att hon om hon måste genomföra regeringens politik ”ska be att få tacka för kaffet”. Om Swahn själv begriper att det är kört för henne får man förutsätta att ministrarna Kristersson och Strömmer liksom berörda personer i stödpartiet SD som Richard Jomshof och Katja Nyberg begriper det.

Det har nu förflutit ett antal dagar sedan insändaren i DN skrevs och ännu har så vitt kan erfaras ingenting hänt. Vi får hoppas att det bara kan tillskrivas att de byråkratiska kvarnarna på Regeringskansliet och Justitiedepartementet i Rosenbad och riksdagens justitieutskott mal långsamt.

Mer än en fjärdedel av mandatperioden har nu förlöpt och allt fler väljare ställer sig frågan om Tidöregeringens ”paradigmskifte” bara är en ny variant på samma tomma retorik som den tidigare S-regeringens löften om att ”knäcka gängen”. Regeringen har inte råd att förlora ytterligare kriminalpolitiskt förtroende vilket den tveklöst skulle göra om den i det här fallet behåller bocken som trädgårdsmästare.