LEDARE • Det tog mindre än en vecka. Inte en månad. Inte ens två veckor. Bara några dagar innan samma gamla kör drog igång: krav på eldupphör, oro för oljepriser, analyser om att “det inte går att vinna”, och ett ständigt malande om varför man bör sluta – snarare än varför man måste fortsätta. Det är svårt att inte häpna över hur snabbt Väst faller in i detta defaitistiska mönster.

Vi talar alltså om en konflikt med Iran – en regim som i decennier destabiliserat regionen, finansierat terror och öppet hotat sina motståndare. Förutom då att sedan en kupp 1979 förtryckt sin befolkning skoningslöst. Ändå räcker det med några dagars militär press innan västerländska röster börjar vackla. Plötsligt är det viktigare att undvika kortsiktiga störningar än att faktiskt lösa problemet.

Samtidigt försöker vänsterliberala medier rationalisera denna svaghet. Det produceras analyser i mängder om varför det “inte är realistiskt”, varför “risken är för stor”, varför “det kan påverka marknaderna” eller att det är ”omöjligt” att få regimen på fall. Allt paketeras som klok försiktighet – men i grunden handlar det om något helt annat: en oförmåga att uthärda motgång.

Jämför det med hur det låter i kriget som Ryssland för mot Ukraina: där är det ”så länge det behövs” och ”utan tak”. Men när det gäller muslimer eller Mellanöstern går det mindre än en vecka.

Även andra världskriget kan tas som jämförelse. Sex år av total mobilisering. Massiva förluster. Städer i ruiner. Ändå fanns en uthållighet, en insikt om att vissa konflikter inte kan avbrytas halvvägs. Att priset för att ge upp är högre än priset för att fortsätta. Den insikten tycks idag vara borta.

Mental svaghet

I stället har vi samhällen där opinionen svänger på dagar, där politiska ledare reagerar på varje nyhetscykel, och där viljan att vinna ersatts av en reflex att undvika obehag. Det är inte en militär svaghet i första hand utan den mentala svagheten som är avgörande.

För i krig är motivation inte en detalj, utan en grundförutsättning. Den som är beredd att hålla ut, att ta kostnader och att stå fast vid sitt mål, har alltid ett övertag över den som börjar tveka så fort det blir svårt. Det är här Väst idag visar sin kanske största brist. Inte i teknik, inte i resurser, utan i viljan att faktiskt använda dem fullt ut.

Signalen som skickas är tydlig: det räcker att stå emot i några dagar, så börjar trycket på motståndaren att avbryta. Det är en strategi som varje motståndare snabbt lär sig att utnyttja.

Och historien är tydlig på en punkt: civilisationer som tappar viljan att ta strid – inte bara fysiskt, utan mentalt – går förr eller senare under.

Jämför med Nordkorea

I fallet Nordkorea lovade landet att de inte har något atomvapenprogram. På 1990-talet slöts till och med ett avtal med landet, närmare bestämt 1994, där Nordkorea skulle avveckla sina grafitreaktorer, släppa in IAEA-inspektörer och på sikt stanna kvar i icke-spridningsavtalet (NPT) i utbyte mot eldningsolja och framtida reaktorer.

Men år 2002 meddelade landet att de hade utvecklat ett hemligt atomvapenprogram och deras första kärnvapentest skedde 2006. Så var det med det avtalet.

Iran är värre än Nordkorea eftersom Irans ledare drivs av ett religiöst, tillika muslimskt, tankesätt. Det är sju resor värre. Jag förstår att folk är ärrade av Irak-kriget i början av 2000-talet och påståendena om Saddam Husseins massförstörelsevapen. Men dels är Iran-konflikten annorlunda i sak, men även att Irans ambitioner, och inte minst öppna löften om förintelse av andra stater, är tillräckligt.

Påståendet att Israel och USA startade detta krig är dessutom naivt och historielöst. Som bara några få exempel så bombade Iran amerikanska marinkårssoldater i Libanon och judiska centret i Buenos Aires.

Anta som jämförelse att Ryssland skulle finansiera och organisera en militärmakt i Baltikum som attackerar Sverige – har Ryssland då inte förklarat krig på Sverige, inte minst när Ryssland samtidigt säg öppet skulle prata om att förinta Sverige? Ska världen vara så naivt att bortse från attacker via proxies?

Tärningen är kastad

Kraven, och tyvärr också indikationerna från Trump senast i måndags, är därmed oroande. Ett för tidigt eldupphör inte bara kortsiktigt utan kan vara direkt farligt.

De riskerar att cementera problemet, att ge aggressiva regimer andrum och att signalera att Väst saknar uthållighet. Det är kapitulation i slow motion. Det behövs i stället motsatsen, inte minst när nu tärningen trots allt är kastad. Detta förstärks givetvis av att perserna, skilda från de muslimska araberna i så många avseenden, välkomnar försöket att störta Irans teokratiska ledare.

Men tyvärr verkar det saknas en tydlig insikt om att vissa konflikter måste drivas till sitt slut. Att det kräver tid. Att det kostar. Och att alternativet, att avbryta för tidigt, ofta är långt värre.

Att ge upp nu, inte ens en månad in i konflikten, vore det mest kortsiktiga och slösaktiga jag skådat på länge. Jag vet inte hur ”nära” regimen är att falla. Vissa menar att det är långt bort. Andra menar att irans reguljära armé, Artesh, som är skild från det islamska revolutionsgardet IRGC, kan vara lösningen.

Som en person sa:

Vad jag har både fått höra och tagit del av så är de allra flesta inom landets armé beredda att så fort tillfälle ges ställa sig på folkets sida.

Jag kan bara hoppas de har rätt. Miljoner av iranier/perser riskerar att svikas om man inte fullföljer det momentum man nu har.

För om västvärlden inte orkar med ett krig i mer än tre veckor, då är det inte bara detta krig man riskerar att förlora utan något betydligt större.