LEDARE • Kriget i Ukraina går in på sitt femte år. Förlusterna i människoliv är enorma. Hela regioner har ödelagts. Motsvarande tusentals miljarder skattekronor har mobiliserats från USA och Europa, samtidigt som Ryssland har lagt enorma resurser på sin krigföring. Det är pengar, produktionskapacitet, infrastruktur och mänskliga liv som hade kunnat bygga välstånd men nu förbrukas i dess motsats. Många talar nu om förhandlingar och kompromisser, men den obekväma förbjudna frågan behöver då ställas om inte kapitulation från första början hade varit det utilitaristiskt bättre alternativet.
1956 invaderade Sovjetunionen Ungern. 1968 gjorde man likadant i Tjeckoslovakien. Omvärlden protesterade, men gick inte i krig. Länderna förblev under sovjetiskt inflytande i decennier, med repression, begränsade friheter och stort mänskligt lidande. Men Europa undvek samtidigt ett storskaligt krig mellan stormakter.
Likheten med Ukraina är uppenbar i ett avseende – i alla tre fallen handlar det om en stormakt som med militärt våld säkerställer kontroll över ett grannland som den anser tillhöra sin intressesfär.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Ungern och Tjeckoslovakien hade efter de dubiösa Jalta- och Potsdam-uppgörelserna efter andra världskriget visserligen överlämnats till Sovjet att råda över men var samtidigt ändå suveräna stater omfattade av grundläggande folkrättsliga principer. De hade innan dess heller inte några nära historiska band till den kommunistiska federationen. Tvärtom fanns i båda länderna en stark anti-kommunistisk hållning.
Ukraina är idag en internationellt erkänd, suverän stat som angripits i strid med grundläggande folkrättsliga principer. Men landet var fram till 1991 en del av Sovjetunionen, och banden till Ryssland – befolkningsmässigt, politiskt, ekonomiskt och språkligt – har varit djupa.
I till stor del rysktalande östra Ukraina pågick dessutom under åren före 2022 en lågintensiv konflikt med inslag av ett blodigt inbördeskrig, där ryskt stöd till separatister och ukrainska motåtgärder skapade en instabil situation och Kiev kan inte sägas ha haft full territoriell kontroll över vissa delar i öst där en del av befolkningen drog åt ett annat håll.
Invasionen inte legitim – men frågan
Detta gör inte den ryska invasionen legitim. Men det visar att bakgrunden är komplex, och frågan är inte alldeles orimlig att ställa varför man lät Sovjet hållas 1956 och 1968 men inte Ryssland 2022. Varför hade att undvika det storskaliga krigets fasor en framskjuten plats i beslutsfattandet då men inte idag?
Var det krigströttheten efter andra världskriget som fick fälla avgörandet då och nu känner man sig mer utvilad och pigg på storkrig igen? Det finns säkert en lång rad andra skillnader mellan då och nu att peka på men frågan är om dessa trumfar den obönhörliga likheten att krig medför död, lidande och förödelse i en skala som är närmast ofattbar.
Kostnaden som förskjuter perspektivet
Utnötningskriget i Ukraina har blivit just det som militära strateger länge varnat för – ett där framsteg mäts i enstaka kilometer och där varje sådan kostar ett stort antal liv. Samtidigt har de internationella politiska målen varit rörliga och ibland otydliga eller till och med dolda.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Reformutrymmet tog inte slut av sig självt – följ pengarna till Ukraina
Handlar det om att försvara Ukrainas självständighet eller är landet bara en bricka i ett proxykrig och geopolitisk kraftmätning mellan väst och öst? Hur många tiotusentals, hundratusentals eller miljontals människoliv är det rimligt att offra för det ena respektive andra?
För Ukraina innebär kriget en existentiell kamp, men också en fortgående förstörelse av samhälle, ekonomi och befolkning. Landet var redan före kriget en bräcklig demokrati med omfattande korruptionsproblem och svaga institutioner. Idag har dessutom miljoner ukrainska kvinnor och barn flytt landet – många till EU – och det är oklart om de kommer att återvända. Under kriget har centrala demokratiska processer, som val, tvingats skjutas upp. Återhämtningen kommer oavsett krigets utgång att ta mycket lång tid, sannolikt flera decennier.
En annan bakgrund – ett annat ljus
Mot den bakgrunden framstår den obekväma frågan i ett annat ljus. Hade ett snabbt ryskt maktövertagande över hela eller delar av Ukraina som alternativ till krig besparat landets befolkning – och för den delen också den ryska befolkningen – mänskligt lidande i en storleksordning som gör alternativet rimligt att överväga ur ett humanitärt perspektiv?
Omedelbar kapitulation hade tveklöst på kort sikt inneburit avsevärt färre döda och näst intill ingen materiell förstörelse. Det vi inte säkert vet är vad som hade följt därefter.
Det skulle kunnat bli en ofri men stabil ordning, som i vissa öststater under kalla kriget eller som i Ryssland idag och i bästa fall en långsam utveckling tillbaka i demokratisk riktning. Men det hade också kunnat uppstå en situation med utdraget lågintensivt våld i en dynamik mellan nationalistiska motståndsrörelser och Kremls repression och kanske senare krig under andra former.
Historien ger exempel på båda utfallen. Men även ett värsta-scenario ska vägas mot den massdöd och massförstörelse vi sett de senaste dryga fyra åren och kan förvänta oss att få se i ytterligare flera år framöver om kriget fortsätter på samma sätt som hittills.
Den – inte så – regelbaserade världsordningen
Det starkaste argumentet mot att överväga alternativet kapitulation är principiellt. Att acceptera en militär erövring av ett suveränt land underminerar den regelbaserade världsordningen. Men i två tidigare ledare har jag utvecklat varför man med fog kan hävda att någon sådan ordning inte existerar. Det senaste belägget för det är USA:s och Israels attacker mot Iran.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Vems regler, vems ordning?
En i och för sig viktig men i realiteten knappt existerande världsordningsprincip ska vägas mot en annan – den humanitära utilitaristiska om att eftersträva minsta möjliga mänskliga lidande. Om den regelbaserade världsordningen är en fasad för geopolitisk maktkamp och prestige, kan det vara svårt att argumentera emot att utilitarismen väger tyngre.
Ett högt pris för att undvika ett ännu högre
För folken i Ungern och Tjeckoslovakien kom kapitulationen med ett högt pris som man fick leva med i flera decennier. Men fem, tio eller ännu fler år av krig hade också kostat. Och om det eskalerat till något liknande ett nytt världskrig hade kostnaden blivit ännu större för ännu fler.
Historieskrivarna tycker om att gestalta skeenden som en kamp mellan gott och ont. Oftare än inte är det i stället en kamp mellan principer och pragmatism.
Geopolitiken bakom (framför) allt
Från ryskt perspektiv har Natos utvidgning och västliga integration av tidigare sovjetiska områden uppfattats som ett hot, en provokation och ett brott mot tidigare avgivna löften. Från västligt perspektiv har samma process beskrivits som ett uttryck för suveräna staters rätt att själva välja sin väg.
Men som en krass parentes kan här invändas att denna rätt till självständigt vägval endast tycks gälla den som leder västerut. Andra val respekteras inte på samma sätt. Det tydligaste exemplet på detta är det ungerska folkets val av Viktor Orbán och hans parti Fidesz.
Kriget i Ukraina hade med stor sannolikhet kunnat undvikas redan innan det blev en fråga om strid eller kapitulation på det sätt som den här texten handlar om. Rysslands president Vladimir Putin bär självfallet den i särklass största skulden till det lidande och den förstörelse vi bevittnat i Ukraina de senaste åren.
Men det betyder inte att övriga inblandade aktörer är helt utan skuld – de som kunde fått Putin på andra tankar, de som satt politisk prestige och geopolitisk makt före människoliv och de som har ekonomiska intressen i att hålla krigets dödande och förstörelse i gång.
Framtidens historieskrivare får avgöra
Bortom naiv optimism och förljugen medial samt politisk propaganda tyder allt på att kriget i Ukraina kommer att sluta med att Kiev får ge upp de östra delarna av landet – såvida Nato och EU inte är beredda att skala upp det hittillsvarande proxykriget till ett fullskaligt världskrig genom att gå in med trupper i landet.
Den ”enda” skillnaden jämfört med att ha kapitulerat från första början på de villkoren är ett par miljoner spillda människoliv, stora delar av landet lagt i ruiner och några tusen miljarder kronor back.
Personligen tycker jag att det räcker för att legitimera frågan om Ukraina och omvärlden 2022 inte borde ha gjort som Ungern och omvärlden 1956 och Tjeckoslovakien och omvärlden 1968. Jag inser samtidigt att för dem som gjorde det andra valet kommer den frågan att mötas med smutskastning i stället för svar. Ett eventuellt erkännande av att man valde fruktansvärt fel hamnar i stället på framtidens historieskrivares bord.
LÄS ÄVEN: Forskaren: Svenska medier och politiker vilseleder med propaganda om Ukraina-kriget
