Dagerlind: Reformutrymmet tog inte slut av sig självt – följ pengarna till Ukraina

LEDARE • Finansministern säger att reformutrymmet för nästa mandatperiod i princip är borta. I debatten nämns försvar, kriminalvård och infrastruktur – men inte den enskilt mest lättspårade trängningsposten i statsbudgeten de senaste åren: Ukrainastödet. Vill man diskutera “tomma lador” hederligt måste man skilja på rubriksiffror om stödets värde och den faktiska budgetträngningen år för år. Då framträder en bild som är större – och mer långsiktig – än både vänner och kritiker ofta medger.

Elisabeth Svantesson har nu sagt rakt ut att reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är mer eller mindre utraderat. Det kan låta som ett abstrakt nationalekonomiskt konstaterande, men för en vanlig tidningsläsare betyder det något väldigt konkret: när partierna lovar nya satsningar måste de antingen höja skatter, omprioritera bort annat eller låna mer. Och när reformutrymmet krymper är det rimligt att fråga: Vilka beslut ärt det som redan “ätit upp” utrymmet?

Här blir Ukrainastödet en nyckel – inte som ensam förklaring (det vore ohederligt), men som en av de största och mest synliga posterna som faktiskt konkurrerar med annan politik i samma statsbudget.

LÄS ÄVEN: Kristerssons nya miljardregn till Ukraina

Regeringen sammanfattar Sveriges stöd sedan februari 2022 till motsvarande cirka 114 miljarder kronor (per 5 februari 2026), varav 90 miljarder militärt och 24,4 miljarder civilt/humanitärt. Men den siffran är samtidigt roten till förvirringen. För 114 miljarder är inte en kostnad 2022–2026 i vanlig mening. Det är en sammanställning av värden och insatser: pengar som betalats ut, ja – men också utrustning som redan fanns i svenska lager, och som därför inte nödvändigtvis belastat statsbudgeten just det år den skänktes bort.

Här går debatten ofta fel. Den som vill vara kritisk tar gärna totalsiffran och låter den ljuda som en direkt bortträngning ur välfärden här och nu. Den som vill försvara stödet gör motsatsen och talar gärna om att mycket är “materielvärden” och därför inte kostar några pengar, i varje fall inte som belastar budget och reformutrymme här och nu. Båda har en poäng – men båda missar också helheten.

Militärt stöd: både “pengar nu” och “räkning senare”

Det militära stödet består uttryckligen av en blandning: dels donationer av materiel (från enkla skyddspaket i början till stridsvagnar, avancerade system och ammunition senare), dels ekonomiska bidrag och upphandlingar. Det betyder att ett och samma beslut kan få två olika budgeteffekter:

För det första kan staten betala direkt: nyproduktion, inköp, transport, utbildning, underhåll, bidrag via olika instrument – sådant syns i budgeten och konkurrerar med annat samma år.

För det andra kan staten skänka bort något som redan är betalt sedan tidigare – men om man menar allvar med svensk försvarsförmåga måste mycket av det i praktiken ersättas. Den ersättningen blir inte gratis bara för att den kommer senare. Den dyker upp som nya beställningar, bemyndiganden och anslagsbehov över flera budgetår. Den som vill förstå trängning måste alltså titta både på ”pengar nu” och ”räkning senare”.

”Stöd till Ukraina” i försvarsutgifterna inte hela sanningen

Det finns en budgetpost som är extra viktig för transparensen, eftersom den är så lätt att peka på: anslag 1:14 Stöd till Ukraina i försvarsutgiftsområdet. I budgetpropositionen för 2025 föreslås att 22,74 miljarder kronor anvisas där för 2025. För 2026 beräknas anslaget till 25 miljarder kronor. Det är inte småpengar

Det här är hårdvaluta och ammunition (no pun intended) för den som vill prata undanträngning – Ukrainastöd på bekostnad av egen välfärd, eget välstånd. För det är inte en värdering av lagerdonationer. Det är en konkret, stor pengapost i statsbudgeten som – om den inte hade funnits – hade kunnat användas till annat i samma års budget.

LÄS ÄVEN: Ukraina: Pål Jonson lovar oss det största stödpaketet någonsin

Samtidigt måste man vara noggrann: anslag kan ändras under året genom extra ändringsbudgetar. I en extra ändringsbudget i januari 2025 föreslås exempelvis att anslaget 1:14 minskas med cirka 10,48 miljarder för att finansiera andra Ukraina-relaterade ökningar i budgeten. Det innebär inte att “stödet försvann”, utan att budgetteknik flyttade delar av kostnaden till andra anslag och upplägg. Regeringen har också senare under 2025 lagt fram förslag som sammantaget höjer stödet för 2025 till 29,5 miljarder kronor.

Det är just därför man bör prata om trängning på ett sätt som är tufft men korrekt: inte fastna i en enda siffra, utan konstatera att staten under 2025 rör sig i storleksordningen tiotals miljarder i direkta Ukraina-relaterade budgetbeslut som annars hade kunnat användas till andra reformer.

Civilt/humanitärt stöd: ett golv redan inbyggt i framtida budgetar

På den civila sidan har regeringen från och med 2025 gjort ett långsiktigt åtagande om civilt stöd till Ukraina på minst 5,6 miljarder kronor per år. Och även om “minst” låter modest så är det just ett golv – inte ett tak. I praktiken har regeringen återkommande aviserat högre nivåer vissa år, och i politiska överenskommelser har det också talats om ambitioner på omkring 10 miljarder per år för civilt Ukrainastöd under kommande år.

Det betyder att även om man helt lämnar materieldiskussionen därhän så är en flerårig budgetträngning redan “inbakad”: flera miljarder per år som i ett annat läge hade kunnat gå till kommuner, vårdköer, järnvägsunderhåll eller annat.

EU:s 90 miljarder euro: inte en svensk faktura – men en svensk risk

Till detta kommer EU-spåret, som ofta hamnar i skuggan eftersom det inte syns som en rad ”Ukraina” i den svenska statsbudgeten. EU har enats om finansiering för Ukraina 2026–2027 via gemensamma lån, och Europaparlamentet har godkänt ett paket som tillsammans utgör ett EU-lån på 90 miljarder euro för 2026 och 2027 – motsvarande drygt 950 miljarder svenska kronor.

LÄS ÄVEN: Sverige med och lånar 953 miljarder till Ukraina – plus ränta

Det är viktigt att vara saklig här: Sverige får inte automatiskt en räkning på en viss procent av 90 miljarder euro. Men gemensam EU-upplåning med EU-budgeten som säkerhet innebär att om kostnader faller ut (räntor, förluster, utebliven återbetalning) så kan det i praktiken påverka EU-budgeten – och därmed medlemsländernas avgifter eller andra prioriteringar. Det är en trängning som kan komma senare och mer indirekt, men den är real som risk.

Den som vill argumentera kritiskt men seriöst kan därför säga: även om man inte kan sätta en exakt svensk kronprislapp utan djupare EU-budgetanalys, är det rimligt att räkna EU-upplåningen som en möjlig framtida belastning som Sverige, som EU-medlem och nettobidragsgivare i många sammanhang, inte står utanför.

Så här bör man räkna – och varför

För att göra den här diskussionen begriplig, sann och hederlig behöver man räkna på två parallella spår.

Så här bör man räkna: När vi talar om budgetträngning menar vi i första hand pengar som faktiskt tas i anspråk i statsbudgeten ett visst år – anslag, utgifter och beslutade ökningar som konkurrerar med annan politik samma år. Därför får anslaget ”Stöd till Ukraina” extra tyngd, eftersom det är en tydlig stor post i budgeten (22,74 miljarder 2025 och 25 miljarder beräknat 2026), även om den kan justeras via ändringsbudgetar och omfördelas mellan anslag.

LÄS ÄVEN: Sverige skickar miljarder till USA för att stödja Ukraina

Man bör också räkna framtida trängning: När Sverige skänker bort militär utrustning som ursprungligen var tänkt för svensk försvarsförmåga så blir den inte “gratis” bara för att den köptes tidigare. Den måste i många fall ersättas – och försvarsmateriel ersätts sällan på ett enda budgetår. Det handlar ofta om fleråriga beställningar och anslagsbehov som kan spridas över en hel mandatperiod eller mer. Därför behandlar vi materieldonationer som en del av en framtida kostnadssvans, inte som en kostnad som försvann bara för att den inte låg i just det årets utgift.

Man bör undvika skenprecision: Regeringens totalsiffra 114 miljarder är ett viktigt mått, men den blandar kontanter med värderad materiel. Därför bär man använda totalsiffran för att beskriva omfattningen – men budgetanslagen för att beskriva trängningen.

Vad betyder det i praktiken för 2022–2026?

Om man sammanfattar de gångna åren med trängningsglasögon blir bilden ungefär så här:

2022 och 2023 präglas av blandningen som gör debatten rörig: en del utgifter är kontanta och direkta, andra är värderade donationer. Vill man pressa fram en exakt årssiffra för trängningen måste man göra ett mer minutiöst arbete i utfall över flera anslag och myndigheter. Det är fullt möjligt – men det är inte samma sak som att säga att kostnaden var obetydlig. Snarare är poängen att den inte alltid syns där man först tittar. Kritiker kan med visst fog tala om bristande transparens.

LÄS ÄVEN: M-topp efter 111 miljarder till Ukraina: Vi måste skänka mer annars kommer våra barn prata ryska i Sverige

Från 2024 och framför allt 2025–2026 blir trängningen mer synlig även för en lekman, eftersom stora belopp läggs på tydliga, Ukraina-kopplade budgetspår. För 2025 är den stora berättelsen att stödets budgetdimension har gått från ”många mindre beslut” till ”en post i tiotals miljarder som konkurrerar med allt annat”. För 2026 pekar budgettexterna fortsatt på nivåer i samma generösa härad.

Och ovanpå det finns den svans som sällan får några rubriker: återanskaffning och återställning av svensk förmåga. Den svansen kan men behöver inte vara ett argument mot att stödja Ukraina men det är ett argument för att kritisera den som säger att det inte kostar något eller särskilt mycket för att antingen inte förstå budgetlogiken eller ha skäl att inte vilja prata om den.

Därför är det relevant i reformutrymmesdebatten

När finansministern säger att reformutrymmet är slut får vi en diskussion där försvar, fängelser och infrastruktur nämns som stora drivare. Men Ukrainastödet är i allt väsentligt en del av samma försvars- och säkerhetsnota – och för vissa år en av de största enskilda, spårbara posterna i budgeten. Att man i solidaritetens namn ser kostnaden som självklar är inte detsamma som att den inte behöver nämnas. Tvärtom signalerar det en insikt om att det finns många som inte ser saken på samma sätt och att det därför är enklare att tiga

Vill man vara seriös i sin kritik kan man inte skylla allt på Ukrainastödet – vi vet exempelvis att även invandringen belastar samhället med enorma kostnader. Det räcker att konstatera att tiotals miljarder i direkt budgetutrymme under 2025–2026 har bundits upp för Ukraina, samtidigt som civilt stöd lägger ett flerårigt golv på minst 5,6 miljarder per år, och samtidigt som materieldonationer rimligen genererar stora ersättningskostnader under kommande år som då kommer att tära på reformutrymmet.

LÄS ÄVEN: Miljarder skänks i bistånd och krig – men pensionärer får indragen mat

Det är ett sakligt sätt att göra alternativkostnaden synlig: hur mycket politik hade kunnat göras annars – och när? Även den som är odelat positiv till det omfattande stödet till Ukraina bör kunna det här om de hamnar i en diskussion med kritiker om reformutrymme, prioriteringar, transparens och vem som i slutändan tar notan.

Vad som trängs undan

Det finns en anledning till att låta finansministerns formulering om “slut på reformutrymme” landa hårt. När tiotals miljarder binds upp i stora säkerhetsposter – där Ukraina är en av de mest spårbara – så växer en kö av andra behov.

Ta kommunerna och regionerna till exempel. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har i sina ekonomirapporter återkommande pekat på att statsbidragen inte värdesäkras i takt med den kostnads- och behovsökning som kommunerna och regionerna möter. I sin Ekonomirapport (oktober 2025) konstaterar SKR att bara en värdesäkring inför 2026, i takt med prisökning och demografi, motsvarar cirka 2,5 miljarder kronor till kommunerna och 0,5 miljarder till regionerna – alltså en nivåökning som behövs bara för att inte halka bakåt.

LÄS ÄVEN: Sveriges kommuners ekonomi en tickande bomb

SKR beskriver också att under inflationsåren 2022–2024 skulle en värdesäkring i efterhand ha motsvarat drygt 13 miljarder till kommunerna och närmare 5 miljarder till regionerna, något som de faktiska ökningarna av generella statsbidrag inte har matchat. Det är en konkret illustration av trängning – även om staten inte bokför en kommunal välfärdsskuld så blir effekten att kommuner skjuter på underhåll, minskar bemanning, höjer avgifter och skatter eller drar ned på service.

På sjukvårdsområdet är trängningen ännu mer kännbar för medborgaren. Socialstyrelsen följer hur stor andel patienter som får första besök och åtgärd inom vårdgarantins 90 dagar, och väntetiderna har varit ett återkommande problem. Det här skapar en sorts välfärdsränta – när man skjuter upp vård idag blir det ofta dyrare i morgon, utöver vad det kan innebära i ökat bortfall av skatteintäkter och sjukpenningsavgifter och – förstås – sämre livskvalitet för patienter som får vänta.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Sjukvården på knäna – då slänger vi 50 miljarder på bistånd”

Infrastrukturen är ett annat område där Sverige lever med en löpande underhållsskuld. Trafikverkets bedömningar, återgivna i nyhetsrapportering, har varit att bara en mindre del av järnvägens underhållsskuld är åtgärdad, trots att vi är långt in i planperioden, och att eftersläpningen riskerar att bestå länge. Även här riskerar kostnaden att bli högre när åtgärder skjuts upp genom att förfallet förvärras.

LÄS ÄVEN: Trafikverket vill avstå underhållet av 2 000 mil väg

Kriminalvården är ett skolexempel på hur statens egna prioriteringar kan sluka reformutrymme i åratal. I regeringens underlag om snabbare utbyggnad framgår att beläggningsgraden på anstalter och häkten har legat på nivåer som vida överstiger kapaciteten under många år, och att lösa kapacitetsfrågan är centralt.

LÄS ÄVEN: Kraftig ökning av barn som häktas – Kriminalvården anställer lärare

Kriminalvårdens egna budgetunderlag beskriver samtidigt betydande finansiella behov och att nybyggnation tar tid. Det här är en trängningspost som, precis som försvar, inte går att lösa med ett enstaka budgetbeslut utan kräver flerårig finansiering. Att det kraftigt eskalerande behovet av häktes- och anstaltsplatser har migrationspolitisk grund är en separat diskussion.

Lägger sten på bördan

Ukrainastödet har inte ensamt utraderat reformutrymmet eller skapat den underfinansiering som får det svenska samhället att erodera på flera håll, men det lägger en tung sten på bördan. Den adderas i en situation där flera andra tunga åtaganden samtidigt växer – där nya tiotals miljarder i bundet utrymme inte existerar redundant. Om ett omfattande fortsatt Ukrainastöd ska ha folklig acceptans – vilket är en rimlig hållning i en demokrati – då måste det kunna argumenteras för med alla kort på bordet, även de besvärliga.

Det förefaller finnas en uppfattning att stödet till Ukraina i huvudsak finansieras med lånade pengar som belastar statsskulden i stället för statsbudgeten. Så är inte fallet. Däremot ägnar sig regeringen åt upplåning i kritiserat stor omfattning. Det spelar egentligen ingen roll för statsfinanserna om man tar lån för Ukraina direkt eller för något annat därför att Ukrainastödet åt upp reformutrymmet.

Finanspolitisk kritik

Staten lånar ofta opreciserat för helheten – för budgetsaldot. När stora utgifter och/eller skattesänkningar gör att underskottet växer, då växer i regel upplåningen och därmed statsskuldens räntekostnader över tid. Och räntekostnaderna tär på statsbudgeten. Det är vad som sker just nu. Media rapporterade i november förra året om ett förväntat budgetunderskott på 167 miljarder och att statsskulden åter börjar stiga, i en bild där kombinationen ökade anslag och skattesänkningar lyfts fram.

Den finanspolitiken har nyligen fått bakläxa från tillsyns- och expertorgan. Finanspolitiska rådet har i sin rapportering kritiserat att politiken i praktiken innebär stora underskott och lånefinansiering, och varnat för att det kan underminera ramverket och belasta framtida generationer med höga räntekostnader.

Riksrevisionen har i sin granskning av regeringens tillämpning av det finanspolitiska ramverket dragit slutsatsen att regeringen varken redovisar finanspolitiken tillräckligt transparent eller utformar den i linje med ramverket, och varnar för risker för budgetdisciplinen om ramverket förändras i grunden.

Utnyttjas av oppositionen

Det här utnyttjas nu av den rödgröna oppositionen i upptakten till valrörelsen – inget reformutrymme, ingen budgetdisciplin, ingen respekt för ramverket. Det skulle med stor säkerhet ha sett ännu värre ut med en S-ledd regering, men det blir ju med nödvändighet en hypotes som Magdalena Andersson i brist på bevis kan tillbakavisa.

I ett inlägg på Facebook tar hon i från tårna för att beskriva den nuvarande regeringens finanspolitik med invektiv som ”slapphet” och ”svek mot svenska folket”. Tidöpartierna anklagas för att ”köra ekonomin i botten”, ”sänka skatten åt sig själva” och ”sätta sig själva före Sveriges bästa” i stället för att ”korta vårdköerna, minska arbetslösheten eller få i gång tillväxten”. Samtidigt vet det egna berömmet inga gränser.

Ukrainastödet behöver inte i sig inte vara lånefinansierat i bokföringsteknisk mening för att bidra till att staten lånar mer än den annars skulle göra. Det är vad som de facto sker och vad de rödgröna också skulle ha gjort den här mandatperioden om de fått husera i Rosenbad. De har inte flaggat för att skära i stödet till Ukraina, och anklagelserna mot Tidöpartierna skorrar därför falskt.

Staten skulle de gångna åren ha bundit upp tiotals miljarder till stöd för Ukraina oavsett regering. Socialdemokraterna kan invända att underskottet skulle ha blivit mindre om de fått höja skatterna kraftigt. Men att vi inte har en sådan regering indikerar att väljarna inte velat ha en högskattepolitik.

Man kan samtidigt förfäkta åsikten att det vore mer hederligt att betala notan själv idag än att att den skickas vidare i form av högre statsskuld och räntekostnader för framtidens skattebetalare som inte varit med om att fatta besluten eller spendera pengarna. Klart är hur som helst att fakturan ska betalas av någon.

Vad annat skulle pengarna räcka till?

Klart är också att en stor del av notan för Ukrainastödet får betalas genom att vi får dra in på annat. Anslag i storleksordningen 25–30 miljarder per år som binds upp i statsbudgeten får konsekvenser för tillståndet i det svenska samhället.

Det är pengar som skulle räcka till att värdesäkra kommunsektorn flera gånger om under ett enskilt budgetår, så att man åtminstone slipper den tysta urholkning där välfärden krymper utan att någon formellt beslutar om nedskärningar. Det är pengar som skulle kunna användas för att kapa köerna i vården och öka det i ett internationellt perspektiv extremt låga antalet sängplatser. Pengar som skulle kunna ge våra äldre en värdig tillvaro i stället för den skräckupplevelse äldreboenden och hemtjänst idag har förvandlats till.

Det är pengar som skulle kunna flytta järnvägen närmare ett läge där underhållsskulden faktiskt minskar i stället för att bara “hanteras”, särskilt när Trafikverket samtidigt bedömer att bara omkring en tiondel av skulden är åtgärdad så långt som till 2037. Och det är pengar som skulle kunna ta udden av Kriminalvårdens kapacitetskris, där både beläggning och byggtakt pekar mot fleråriga behov och ingen riktigt vet hur det ska kunna finansieras. Fler exempel kan ges.

Vilket Sverige väljer vi bort för Ukraina?

Om regeringen vill att Sverige ska ta på sig en flerårig nota i tiotals miljarder – i direkta anslag, i civila golvåtaganden, i ersättningsanskaffning av bortskänkt materiel, och dessutom i EU-konstruktioner som kan bli en framtida budgetrisk – då måste samma regering också tåla att väljarna ställer den obekväma följdfrågan: Vilket Sverige väljer vi bort under tiden?

Den av svenska folket förväntade solidariteten och uppoffringen för det ukrainska folket bör redovisas mer konkret än hittills, i en ärlig prioriteringsdiskussion om vem som betalar, hur mycket, på vilka sätt, när notan kommer och vad som får stå tillbaka.

Många fler frågor ryms i Ukrainastödet

Ukrainastödet rymmer också ett antal andra frågor av geopolitisk, demokratisk och humanitär art. Hur länge är det rimligt att hålla krigsmaskinen i gång, hur många människoliv är det rimligt att offra? Hur mycket pengar är det rimligt att vapenindustrin i väst tjänar på kriget? Hur många stödmiljarder är det rimligt att korruptionen i Ukraina stoppar i fickorna? Hur länge till kan Zelenskyjs regering ses som legitim utan att val hålls?

LÄS ÄVEN: Nato-chefen: Vi kommer stationera styrkor i Ukraina

Vad är rimligt att offra, om något, för att åstadkomma och påskynda fred? Är risken för utvidgad rysk aggression större eller mindre med kompromisser med Putin och försiktighet med att flytta fram Natos och EU:s positioner österut än med hårda röda linjer och fortsatt proxykrig? Var finner vi en balans mellan principer och pragmatism?

För svenskt vidkommande reser Ukrainastödet också generella frågor om vilka konflikter i världen vi som land bör involvera oss i – inte bara ekonomiskt utan mer allmänt, politiskt, med sanktioner, militärt. Ytterligare utvidgad blir frågan också vilka andra missförhållanden i omvärlden Sverige bör spendera mångmiljardbelopp på i skattefinansierat trängningsskapande bistånd.

LÄS ÄVEN: Zelenskyjs minister slussade ut över en miljard till skatteparadis