LEDARE • Den senaste opinionsmätningen från SVT/Verian bekräftar något som blivit allt tydligare under mandatperioden – avståndet mellan Tidöpartierna och den rödgröna oppositionen är betydande. Skillnaden ligger kring tio procentenheter och Liberalernas siffror befinner sig dessutom under riksdagsspärren, vilket i praktiken gör gapet ännu större. Det är dags för SD att släppa lojaliteten med högern och utmana Socialdemokraterna på deras egen planhalva.
Historiskt finns få – om ens några – exempel i modern svensk politik där ett regeringsunderlag hämtat upp ett så stort underläge under ett valår. Om Tidöpartierna analyserar situationen som en tillfällig opinionssvacka riskerar man därför att missa det strategiska problemet. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna.
Socialdemokraternas stapel i diagrammen sticker upp ovanför de övriga partiernas som ett höghus i ett radhus- eller villaområde. Det symboliserar på ett träffande sätt det stora röda partiets nyligen introducerade tvångsblandningspolitik. Och precis som det är ett utspel som behöver stoppas, behöver Sveriges politiska skyline mer allmänt få en annan mer harmonisk profil.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Sverigedemokraterna fortsätter visserligen att befästa sin ställning som största parti på den blågula sidan före Moderaterna, och SD har vid en eventuell ny valseger lovats få ministerposter och ett betydligt större direkt inflytande över regeringsmakten än idag. Det är i grunden en stor framgång jämfört med situationen för bara några år sedan.
Men ministerposter får bara de i vinnarlaget och det ser SD, om man ska tro opinionssiffrorna, inte längre ut att tillhöra även om man spelar bra själv. Samtidigt finns tecken på att SD:s tillväxt har planat ut.
Partiet fortsätter att vinna vissa väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna, men de stora väljarströmmarna från Socialdemokraterna verkar ha avtagit och Magdalena räknar fortfarande hem en bra bit över 30 procent av väljarkåren. Och det är där framtidsfrågan avgörs. För SD kan inte bli ett verkligt statsbärande parti genom att enbart konkurrera med Moderaterna om samma borgerliga väljare. På sikt måste Socialdemokraternas dominans brytas.
Inte längre partiet mellan blocken
Det var länge SD:s styrka att man stod mellan blocken. Partiet kombinerade invandringskritik och nationalism med en socialkonservativ välfärdspolitik som tilltalade stora grupper arbetare och LO-väljare som upplevde att Socialdemokraterna övergett dem. Många väljare såg SD som ett alternativ både till vänstern och till den marknadsliberala högern.
Men Tidösamarbetet har förändrat partiet. Det har varit nödvändigt och i stora delar framgångsrikt. Sverige behövde ett nytt politiskt paradigm efter decennier av ansvarslös migrationspolitik. SD har dessutom visat regeringsduglighet och bidragit till att göra frågor om migration, kriminalitet och nationell sammanhållning till självklarheter i samhällsdebatten.
Samtidigt har priset varit att partiet i många väljares ögon blivit ännu ett parti på högerkanten. Det som tidigare var ett självständigt oppositionsparti uppfattas idag ofta som ett stödparti till Moderaterna. Den profil som gjorde SD unikt har delvis tonats ned av Tidödisciplinen och de kompromisser som följer av regeringssamarbetet.
Tillbaka till mitten i opposition
Den begränsningen måste bort efter ett eventuellt regeringsskifte. SD behöver då åter bli sig självt närmast och återuppta konkurrensen om de socialdemokratiska väljarna – inte minst kvinnorna. Det är där partiets stora svaghet finns idag.
Under många år har SD varit mycket framgångsrikt bland män inom LO-kollektivet. Men kvinnor, särskilt kvinnor inom vård, omsorg, skola och offentlig sektor, är fortfarande betydligt mer skeptiska. Där har Socialdemokraterna ett starkt övertag.
Många inom högern missförstår varför. Kvinnliga väljare röstar inte främst utifrån ideologiska etiketter utan utifrån vardagens stabilitet och trygghet. Frågor som vårdköer, äldreomsorg, barnens skolmiljö, kollektivtrafikens trygghet och arbetsmiljön i välfärden väger tungt. Brottslighet och migration spelar också stor roll – men ofta genom hur problemen påverkar vardagen konkret.
Här har SD fortfarande en möjlighet. Partiet ska fortsätta profilera sig i kärnfrågor om kriminalitet, migration och integration. Men fokus måste i högre grad kopplas till trygghet, kvinnofrid och välfärdens funktion. Sambandet mellan stora migrationskostnader och nedskärningar, underbemanning och pressad offentlig sektor behöver göras tydligare och mer konkret.
Det räcker inte att tala om hårdare straff och fler poliser. SD måste också tala om undersköterskan som springer mellan larm på äldreboendet, sjuksköterskan som lämnar vården av utmattning och läraren som inte längre klarar ordningen i klassrummet. Och partiet måste erbjuda lösningar som går längre än Socialdemokraternas.
Den som arbetat ett helt liv och sedan blir sjuk, utsliten eller arbetsskadad ska känna att SD står på dennes sida. Människor som byggt landet ska inte uppleva att de hamnar efter medan stora resurser går till integrationsprojekt, bidragssystem och ineffektiv migration.
Men en del vassa kanter i retoriken kan behöva slipas av ytterligare lite. SD kallar sig Sverigevänliga i en spegling av belackarnas epitet som främlingsfientliga. Men inte alla väljare hör det vänliga tonläget utan uppfattar ett mer fientligt.
Här finns en öppning för ett mer utvecklat socialkonservativt välfärdsprojekt – ett projekt där ekonomisk trygghet för arbetande svenskar kombineras med en stram migrationspolitik och tydliga krav på ansvar och sammanhållning.
Inte mekanisk kvotering, men fler kvinnor
Samtidigt måste SD förstå betydelsen av representation och signalvärden. Partiet har rätt i princip när man motsätter sig könskvotering och håller fast vid att kompetens ska gå före kön. Men om SD vill växa bland kvinnliga väljare behöver fler kvinnliga företrädare lyftas fram. Vare sig man gillar det eller inte är det en realitet att politik inte bara handlar om sakfrågor utan också om igenkänning och förtroende.
Det ska inte uppfattas som en uppmaning till mekanisk varannan damernas på valsedlarna, men att partiet aktivt bör utveckla och synliggöra fler kvinnliga namn som kan bära upp framtida riksdagsgrupper, ministerposter och ledande roller inom partiet som kan attrahera fler kvinnliga väljare och förmå dem att sluta rösta vänster som de idag gör i betydligt större utsträckning än männen.
Vinna Stockholm ger framgångsprofil
En annan strategisk nyckelfråga är Stockholm. Att de rödgröna successivt stärkt sitt grepp om huvudstaden – och det gäller lika mycket stadskärnan som utanförskapsområdena – är inte bara ett lokalt problem utan också en viktig symbolfråga. Ett parti som vill bli statsbärande kan inte vara svagt i landets ekonomiska, kulturella och mediala centrum. Men Stockholm kräver delvis andra prioriteringar än övriga landet.
Här handlar det om bostadsfrågor, trygg kollektivtrafik, fungerande storstadsmiljöer, skolor med ordning och kvalitet samt en politik som attraherar urbana barnfamiljer och tjänstemän utan att förlora den folkliga förankringen. SD har länge haft en ton som främst tilltalat småstäder och landsbygd. För att vinna Stockholm krävs en mer storstadsanpassad profil. Det handlar inte om att överge partiets kärna, utan om att bredda den.
Maktens korridorer – inte bara i riksdagen och Rosenbad
Slutligen måste SD förstå att Socialdemokraternas makt inte enbart bygger på valresultat. Under decennier byggdes ett helt nätverk av institutioner, organisationer och kulturer upp kring den socialdemokratiska hegemonin – fackföreningar, studieförbund, delar av akademin, offentlig sektor, kulturinstitutioner, Hyresgästföreningen, folkbildningen, kyrkan och en rad andra organisatoriska aktörer.
Att på allvar utmana Socialdemokraterna kräver därför mer än att vinna enskilda val. Det kräver att man långsiktigt bygger alternativa miljöer, idéer och samhällsstrukturer som kan bära upp ett nytt politiskt landskap. Och att man på allvar vågar göra något åt myndighetsaktivism och annan bristande oväld där den inte ska förekomma.
Om SD enbart fortsätter vara ett nationalistiskt stödparti åt borgerligheten kommer Socialdemokraterna sannolikt att förbli Sveriges naturliga regeringsparti även i framtiden. Men om SD lyckas kombinera nationalism och trygghet med en trovärdig välfärdspolitik riktad mot arbetande kvinnor och LO-väljare kan svensk politik förändras på djupet.
Det är där den verkliga striden om framtiden står. Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Italien, Belgien, Österrike och lokalvalen i Storbritannien nu senast visar att det är möjligt att kraftigt decimera och näst intill utradera socialdemokratin. Det går att göra här också.
