KRÖNIKA • Under decennier har svenska makthavare drivit ett socialt experiment utan historiskt motstycke. Genom massinvandring, stadsplanering, skolpolitik och politisk moralism har man försökt upplösa den svenska gemenskapen och skapa nya gemenskaper – som om människor, kulturer och nationell identitet vore något som enkelt kan omformas uppifrån. Föreställningen har varit att trygghet, tillit och social sammanhållning automatiskt uppstår bara människor placeras tillräckligt nära varandra. Men människor fungerar inte som utbytbara komponenter i ett ideologiskt projekt.
Under många år har den svenska debatten kring migration, integration och stadsplanering präglats av en nästan reflexmässig idé om “blandning”, nu senast genom socialdemokraternas tydliga ambition att tvångsblanda det svenska folket med den massinvandring och utanförskapsmisär man själva skapat (tillsammans med Moderaternas Fredrik Reinfeldt).
Om människor bara placeras tillräckligt nära varandra – i samma bostadsområden, samma skolor och samma sociala miljöer – så ska nya harmoniska gemenskaper uppstå.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det har presenterats som modernt, progressivt och närmast moraliskt självklart – vilket det varken är eller någonsin har varit. För bakom hela denna idé finns en människosyn som väldigt få egentligen vågar diskutera öppet.
Det är vanföreställningen att människor i grunden är utbytbara. Att kultur, historia, språk, identitet och social tillit mest är yttre konstruktioner som utan större problem kan monteras ner och ersättas av något nytt.
LÄS ÄVEN: S-politikern till villaägare som inte vill tvångsblandas: ”Flytta”
Det är denna patologiska idé som genomsyrat stora delar av svensk politik under de senaste decennierna, oftast framdriven av vänsterpartierna, men även andra så kallade borgerliga partier.
På Samnytt har Mats Dagerlind tidigare skrivit om det kanske mest avslöjande i hela projektet – att många av dess främsta förespråkare själva aldrig velat leva fullt ut i konsekvenserna av sina egna idéer.
Människor söker sig naturligt till sammanhang där de känner igen sig. Där det finns gemensamma koder, gemensam historia och ömsesidig förståelse. Det gäller alla folkgrupper i världen. Det gäller svenskar lika mycket som andra.
Jonas Andersson
Politiker, opinionsbildare, arkitekter och journalister har argumenterat för mångkulturell “blandning” samtidigt som de själva valt trygga och välmående områden med hög social stabilitet, starka skolor och låg kriminalitet, med andra ord svenska områden.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Varför lever aldrig arkitekterna i sitt eget sociala experiment?
Det finns naturligtvis en anledning till det. För innerst inne förstår nästan alla människor hur samhällen faktiskt fungerar. Trygghet uppstår inte automatiskt bara för att människor råkar bo nära varandra.
Tillit byggs långsamt. Gemensamma normer växer fram över generationer. Social sammanhållning är inget man kan besluta fram genom kommunala integrationsplaner eller arkitektoniska visioner.
Ändå har svensk politik under lång tid behandlat det som om människans mest grundläggande behov av tillhörighet vore ett problem som måste brytas upp.
Människor som velat bo i lugna och kulturellt sammanhållna miljöer har ofta misstänkliggjorts. Svenskars vilja att leva bland människor som delar språk, normer och referensramar har beskrivits som “segregation” – nästan som ett moraliskt misslyckande.
Samtidigt har själva upplösningen av dessa miljöer presenterats som någonting eftersträvansvärt. Men det märkliga är att nästan hela mänsklighetens historia pekar åt motsatt håll.
Människor söker sig naturligt till sammanhang där de känner igen sig. Där det finns gemensamma koder, gemensam historia och ömsesidig förståelse. Det gäller alla folkgrupper i världen. Det gäller svenskar lika mycket som andra.
Plats spelar roll – folk spelar roll
Detta betyder inte att samhällen aldrig förändras eller att människor måste leva isolerade från varandra. Sverige har alltid påverkats av omvärlden. Men det finns en avgörande skillnad mellan gradvis historisk utveckling och det vårdslösa, sociala experiment som bedrivits i Sverige under de senaste årtiondena – av vettlösa politiker.
LÄS ÄVEN: Lawen Redar (S) om tvångsblandningen: ”Motsatsen till blandning är segregation”
För det som vuxit fram här handlar inte bara om massinvandring och dess katastrofala konsekvenser. Bakom galenskapen finns en ideologisk syn på människan.
De märker att skolor blir stökigare, att svenska ungdomar förnedringsrånas eller blir utsatta för övergrepp, att gemensamma referensramar bryts ner och att människor till slut inte längre känner igen sina egna bostadsområden.
Jonas Andersson
En syn där rötter och kulturell kontinuitet betraktas som något misstänkt – om det är svenskt. Där nationen reduceras till en administrativ yta och där människor förväntas fungera ungefär likadant oavsett vilka sociala, kulturella eller historiska förutsättningar som existerar.
Det är därför hela diskussionen om tvångsblandning ofta känns så verklighetsfrånvänd. För vanliga människor märker att plats spelar roll. Kultur spelar roll. Normer spelar roll. De märker att vissa områden förändras snabbt och att trygghet, trivsel och tillit då ofta försvinner samtidigt.
LÄS ÄVEN: Från selfie-åtal till politisk strid – Jan Emanuel sågar tvångsblandning
De märker att skolor blir stökigare, att svenska ungdomar förnedringsrånas eller blir utsatta för övergrepp, att gemensamma referensramar bryts ner och att människor till slut inte längre känner igen sina egna bostadsområden.
Men istället för att diskutera detta öppet har etablissemanget ofta svarat med moralism. Problemet har inte ansetts vara utvecklingen i sig – utan att människor reagerar på den.
Och kanske är det där den största konflikten finns. Mellan vanligt folks verklighetsuppfattning och en elit som under mycket lång tid försökt forma samhället utifrån teorier om hur människor borde fungera snarare än hur människor faktiskt fungerar. En elit som dessutom bosatt sig själva på behörigt avstånd från den misär man skapat.
Det är därför så många idag känner att något fundamentalt gått förlorat. Inte bara trygghet eller ordning, utan själva känslan av samhörighet och gemenskap.
För ett land är inte bara en ekonomi. Inte bara bostäder, arbetsmarknad och statistik. Ett land är också minnen, normer, historia, språk och ett djupt mänskligt behov av kontinuitet. Det går inte att socialt ingenjörskonstruera bort det.
