LEDARE • Sveriges patologiska besatthet av utlandsbistånd är något statsvetare, sociologer och psykologer borde göra forskningsprojekt på. För medan våra regioner, som hanterar landets sjukvård, går back med prognosticerade 24 miljarder kronor, slänger Sverige fortfarande omkring 56 miljarder på utlandsbiståndet. Det är en fascinerande bisarr situation.

Jag har flera gånger tidigare berört den sjukliga fixeringen vid Sveriges utlandsbistånd. Sju partier är närmast unisont överens om att vi ska fortsätta på den vägen. Endast SD har varit öppet kritisk.

LÄS MER: Ekeroth: “Sjuklig fixering vid ett högt bistånd”

Under den SD-stödda Tidö-regeringen har saker förbättrats något, men bara marginellt. Från 56 miljarder till 53 miljarder – men först under åren 2026-2028 – alltså inte ens under denna mandatperiod! Förväntningarna på en Tidö-regering med stöd av SD var och är större i mina ögon. Det är en aning underligt också att regeringen lovar sänkt stöd under en annan mandatperiod vi inte ens vet om Tidö kommer styra i.

Tidö-avtalet säger ju att man inte ska snacka illa om samarbetspartierna, vilket är en bra klausul att ha. Detta förhindrar då troligen även SD från att för högljutt kritisera den höga biståndsnivån. Ska sanningen sägas så är det väl även troligen så att vissa SD:are numera, då partiet fått in folk från andra partier, också vurmar för högt bistånd, vilket är olyckligt. Troligen är den stora majoriteten dock för att ta bort eller i alla fall kraftigt sänka nivån.

Ge bort Samnytt PLUS i julklapp! 🎄🎅

Överraska någon med en prenumeration på Samnytt Plus. Den perfekta julklappen för den som värdesätter ocensurerad journalistik.
Ge bort en prenumeration

Utlandsbiståndet har nämligen allt som oftast varit ineffektivt, korrupt och ett svek mot Sveriges egna befolkning. I min roll som oppositionsråd i Region Dalarna, där 80 procent av budgeten går till sjukvården, blir denna ordning ännu mer bisarr.

24 miljarder back

Enligt SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) räknar alla regioner med att gå med underskott under året. I runda slängar sammanlagt 24 miljarder. Region Dalarna där jag verkar prognostiserar just nu ett underskott på cirka 850 miljoner kronor.

En stor del av den stora kostnadsökning är skenande pensionskostnader på grund av en tidigare mycket hög inflation. En annan del är mer strukturella problem med för hög administrativ börda eller ineffektiva arbetssätt och organisation.

Enligt ekonomer, i alla fall i Region Dalarna, så ser inte heller framtiden speciellt ljus ut, när man tar i beaktande planerade investeringar som bör eller i vissa fall måste göras för att upprätthålla en rimlig vård och service till invånarna. Underskottet i en långtidsprognos vi fick ta del av nyligen visar på miljardunderskott (Region Dalarna har en årlig omsättning på omkring 12 miljarder) de kommande 10 åren – om inget görs för att minska kostnadsmassan eller öka intäkterna (läs: högre skatt).

Bisarrt att svenskar ska ta smällen

Att regionerna behöver effektivisera verksamheten är det ingen tvekan om. Tider av ekonomiska svårigheter blir på så sätt en blåslampa för att syna verksamheten och skala ner där den tillåtit sig växa utan tydlig nytta för invånarna. Men samtidigt så är det så att regionerna på grund av lagar eller regler kan få nya krav på sig som ökar kostnaderna, samtidigt som intäkter tillfaller staten.

Det är delvis därför staten ger pengar till regionerna, vilket är centralt då regionerna hanterar den oerhört centrala delen av samhället som är sjukvården.

I den situation alla regioner nu befinner sig så kommer det leda till en eller flera av dessa händelser: antingen dras det ner på sjukvård, eller så höjs skatterna, eller både och. Och båda dessa händelser är naturligtvis katastrofala för svenska folket.

Inflationen är dessutom ingenting som regionerna är ansvariga för, den var också temporär, men ger långsiktiga effekter på regionernas ekonomi. Och att skära ner på något så viktigt som sjukvården, för en temporär kostnadchock som inflationen gav oss riskerar bara att riva ner värdefull sjukvård. Det är en kortsiktigt onödig skada på vårt land.

Att staten hela tiden skulle täcka upp för regioners underskott i verksamheten är inte hållbart långsiktigt. Som jag nämnde ovan krävs det att regionerna hela tiden synar sin verksamhet och gör den mer effektiv och en sådan kritisk granskning av den egna verksamheten skulle hämmas om regioner hela tiden fick pengar för hela underskott, inklusive strukturella ineffektiviteter.

Men i dagens läge där vi fick en kostnadschock på grund av till stor del externa faktorer är det fullkomligt bisarrt att våra invånare ska behöva lida, samtidigt som vi skickar dubbelt så mycket pengar in i korrupta organisationer och stater utomlands (eller inrikes då pengar går genom SIDA).

Lägg utlandsbiståndet på sjukvården

Just nu går alltså regionerna på knäna. I Dalarna har det införts anställningsstopp, delvis i alla fall. I andra regioner höjs skatten eller personal varslas. Svensken får betala med sin hälsa och höjda skatter. Det handlar som sagt om cirka 24 miljarder.

Dessa pengar finns dock om staten bara hade prioriterat rätt. Staten kunde ha beslutat sig för att halvera biståndet och lagt de pengarna på att ta smällen för den kostnadschock jag beskrivit ovan. Det skulle resulterat i att regionerna inte behöver panikspara, och därmed rasera delar av verksamheterna – eller höja skatter.

Men istället fortsätter den patologiska besattheten av att slänga 56 miljarder kronor vartenda år på annat än svenska folkets egentligen intressen.

Biståndsindustrin

Utan Tidö-regeringen skulle utlandsbiståndet vara, och bli, högre, det ska man komma ihåg. Så vi lever just nu med det bättre av de två alternativen. Men det är inte bra nog.

SD sägs ha försökt halvera biståndet, men jag antar att de fick vika sig i någon fråga för att få till Tidö-avtalet. Enligt rykten är det Liberalerna och Kristdemokraterna som stretar emot. För mig är det oförståeligt.

En del av förklaringen kan vara att det bildats en enorm industri omkring just bistånd. Det finns massor av organisationer, och individer, som lever på detta. Som lever på när fattigdom, svält och krig bryter ut. Som lever på att miljarder av svenskarnas skattepengar skyfflas ut i världen, genom deras egna organisationer.

Redan 2007 uppmärksammades detta i boken “Det svenska biståndsberoendet : om intressen och värderingar inom den svenska biståndsindustrin”:

10 000. Så många människor i Sverige är beroende av biståndet för sin försörjning. Det handlar om tjänstemän på UD och Sida, anställda i frivilligorganisationer, konsultbolag och storföretag. De lever gott på de 30 miljarder som regeringen per år lägger på internationellt utvecklingssamarbete. Få som en gång tagit sig in i industrin lämnar den.

Precis som fattiga länder riskerar bli beroende av resursöverföringar från rika länder kan rika länder utveckla ett eget biståndsberoende. Det har Sverige gjort – politiskt och psykologiskt såväl som ekonomiskt.
Konsekvenserna är bland annat en motvilja mot att utvärdera, granska och ifrågasätta miljardrullningen. Biståndsindustrin är en konservativ bransch som ogillar förändringar och reformer.

Det lär vara fler än 10 000 som idag, 16 år senare, som är beroende av biståndet. Hela denna industri har såklart en påverkansmakt, inte minst på grund av dess stöd i svensk gammelmedia, som direkt basunerar ut någons gråthistoria om när dennes bidrag dras in, eller gör något snyftreportage från Afrika när pengar dras in.

Men inte desto mindre är den bistra sanningen denna: våra regioner, och därmed vår sjukvård, går på knäna. Att då blint fortsätta med biståendeberoendet istället för att dämpa smällen för vår sjukvård, är inget annat än en spark på de som ligger och rent självskadebeteende.