➤ KRÖNIKA  Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll gick nyligen ut och beskyllde den ungerska regeringen för att vara nazister. Detta på grund av att man med ekonomiska incitament vill öka barnafödandet i landet.

Ungrarna anser detta vara ett bättre sätt att upprätthålla sin befolkningsmängd än att som Sverige förlita sig på ett högt barnafödande i andra avlägsna delar av världen som sedan överförs hit medelst migration. Man har sett vilka konsekvenser massinvandringspolitik som svar på den ”demografiska utmaningen” för med sig och vill inte begå samma misstag.

Hyckleri och brunsmetning som stänker
Vid sidan av de grovt oförskämda nazistanklagelserna finns det också ett ansenligt mått av hyckleri i att skälla Ungern för att vilja trycka tillbaka kvinnorna till spisen och barnsängen. Ungerska kvinnor är förhållandevis jämställda sina män och avsevärt mer så än de kvinnor i och från tredje världens misogyna kulturer vars barnafödande Strandhäll vill att Sverige ska förlita sig på för att upprätthålla och öka vår befolkningsmängd.

Strandhälls brunsmetning stänker förstås också ned alla svenska föräldrar som genom att skaffa ”äkta svenska barn” extrapolerat går nazismens ärenden. Och sist men inte minst reser Strandhälls uttalande frågor kring om invandring, så som den hittills saluförts, är ett sätt att kompensera för att svenskarna föder för få barn, eller om vi är i ett paradigmskifte med ett motsatt politiskt synsätt, där eget nationellt barnafödande är en nödlösning för den händelse invandrarna skulle sluta komma och i andra situationer alltså att betrakta som nazism.

Demografiargument fyllt av motsägelser och felaktigheter
Inte bara Strandhälls bisarra utspel, utan hela argumentationen kring varför vi behöver invandring på grund av låg nativitet, är så full av motsägelser och felaktigheter att det kan vara på sin plats med ett antal klargöranden.

I den svenska invandringsdebatten har ett av huvudargumenten för vår exceptionellt höga invandring varit en sjunkande nativitet, dvs att det föds för få barn i landet för att väga upp dödslarna i den andra änden. Utan invandring skulle Sveriges befolkning med nuvarande födslotal långsamt minska.

Befolkningsminskning innebär också en långsam förskjutning i riktning mot en högre genomsnittsålder, det som i debatten brukar benämnas ”en åldrande befolkning”. Det leder bland annat till att andelen personer i arbetsför ålder blir mindre relativt den andel som passerat arbetsför ålder. Detta är dock endast sant så länge minskningen fortsätter. Vid stabilisering på en lägre nivå återställs den normala åldersfördelningen igen.

Faran för denna utveckling har starkt överdrivits av svenska massinvandringsförespråkare eftersom den för vårt vidkommande är mycket svag. I en del andra europeiska länder är befolkningsminskningen mer påtaglig. Sett till den omständigheten finns det ingen rimlighet i att Sverige ska ha Europas i särklass högsta invandring.

Andra faktorer än åldrande befolkning
I den utsträckning det ändå föreligger en risk för att en för liten andel av befolkningen ska behöva axla hela svenska folkets (och invandrarnas) försörjningsbörda beror det i så fall mer på andra faktorer än att den åldersdemografiska profilen i sig sakta förändras.

En sådan faktor är att vi idag lever längre efter att vi gått i pension än vad vi gjorde när folkpensionen infördes. En annan är att vi utbildar oss längre idag innan vi går ut på arbetsmarknaden än vad vi gjorde förr. Antalet tärande år i förhållande till antalet närande år ökar, om man ser på saken i ett snävt perspektiv.

I realiteten vore det dock ett nationalekonomiskt haveri för Sverige om svenskarna slutade utbilda sig och vi tvingades ställa om till ett näringsliv med endast lågkvalificerade arbetstillfällen. Stora delar av vår exportindustri skulle försvinna och vår tillväxt och vårt välstånd skulle sjunka som en sten.

Värdet av en del högre utbildning liksom de jobb som de med sådan utbildning sedan utför kan i och för sig ifrågasättas ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Det räcker med att säga Södertörns högskola för att de flesta ska förstå vad som åsyftas.

Att betrakta Sveriges pensionärer som ett köttberg som ligger samhället till last och som vi helst borde skicka utför ättestupan, är inte bara humanistiskt förkastligt, det är också nationalekonomiskt inkorrekt. Pensionärer står för en stor andel av efterfrågan på varor och tjänster och har i de flesta fall många aktiva år kvar innan de blir så skröpliga att de reduceras till en omsorgskostnad för samhället.

Synsätt med grava grundfel
Synsättet på pensionärer som tärande bygger dessutom på ett mer grundläggande tankefel bland våra politiker som det är förvånande att landets nationalekonomer inte protesterar mot. Den gamla folkpensionen var skattefinansierad i traditionell bemärkelse medan nuvarande pensionssystem bygger på självfinansiering, dvs det du får ut i pension motsvarar i princip vad du betalat in under ditt yrkesverksamma liv. Bara om du lever betydligt kortare eller längre än förväntad medellivslängd blir det några differenser att tala om. För oss svenskar vill säga.

För invandrare gäller att den som invandrat till Sverige i hög vuxen ålder och/eller aldrig eller i liten omfattning arbetat i Sverige påfrestar pensionssystemet (och alla andra system) medan den som kommer till Sverige i ung vuxen ålder och med en hög utbildning i bagaget är ett nationalekonomiskt och pensionsmässigt plus. Dessvärre ser invandringsprofilen för svenskt vidkommande ut så att de i den sistnämnda gruppen går att räkna på ena handens fingrar jämfört med de i den förstnämnda som dominerar stort (även om våra politiker har en förkärlek för att ljuga om detta).

”Pension är uppskjuten lön” heter det i skattedebatten, men detta faktum förefaller bortglömt i invandringsdebatten. Då hörs istället fraser om hur ”allt färre måste försörja allt fler” när låg nativitet och åtföljande ”åldrande befolkning ”anförs som argument för hög invandring. Det skulle vara till stort gagn för det offentliga samtalet och Sverige om någon vågade öppna upp de vattentäta skotten mellan dessa två debatter.

Det är i och för sig inte förvånande att det man i invandringsdebatten nationalekonomiskt anför relaterat till befolkningsfrågan inte hänger ihop. Brist på logik och faktaresistens är legio för i stort sett samtliga massinvandringsargument, så varför skulle detta var något undantag.

“Fler enkla jobb” struntprat när robotarna tar över
Våra politiker tycks dessutom vara renons på insikt om att vi i snabb takt är på väg in i ett samhälle där den traditionelle arbetaren håller på att helt rationaliseras bort av robotar. Även en del mer kvalificerade jobb automatiseras bort. Om några decennier kommer en majoritet av befolkningen inte att behövas i produktionen.

Allt färre kommer att kunna försörja allt fler – om man vill se det så – utan att det innebär någon påfrestning för vare sig de som arbetar eller samhället som helhet i form av brist på varor och tjänster. Däremot kommer gamla ekonomiska dogmer – såväl kapitalistiska som socialistiska – att behöva omprövas och det finns också en risk för ökad social oro i samhället när så många kommer att gå sysslolösa som behöver adresseras – vi ser redan idag i våra förorter exempel på giltigheten i det gamla talesättet “fåfäng gå lärer mycket ont”.

Pratet bland politiker om att vi måste skapa fler enkla jobb för att massinvandringen ska vändas från att vara kostsam till att bli lönsam är helt befängt, och återigen förvånas man över att våra nationalekonomer inte tar politikerna i örat. Sverigedemokraterna brukar skyllas för att vara bakåtsträvare. Deras folkhemsnostalgi förbleknar dock i skenet från den ”enkla jobb”-kräftgång in i forntiden som flera andra partier orealistiskt vurmar för.

Paradigmskifte eller inkonsekvent brist på logik?
Logiskt tänkande är, som redan antytts, inte de vänsterliberala massinvandringsförespråkarnas starkaste gren. Men när de inte ens kan vara konsekventa i sin bristande logik blir det snudd på surrealistiskt.

Om man den ena dagen säger att vi behöver invandring som kompensation för att svenskarna tyvärr inte längre skaffar barn i önskvärd takt, då kan man inte nästa dag kalla sina ministerkollegor i Ungern för nazister när de prövar att göra något åt det grundproblem med lågt barnafödande som Sverige misslyckats med att adressera.

Eller också får Strandhäll säga rent ut att svenska föräldrar som skaffar barn är nazister och att de bör sluta upp med att ha oskyddad sex eftersom barnalstrande riskerar äventyra en expansiv invandringspolitik som regeringen anser är det enda rätta och moraliskt anständiga sättet för ett land – i vart fall ett som aspirerar på titeln humanitär stormakt – att upprätthålla sin folkmängd.

Alla barnafödares (o)lika värde
Strandhäll bör gärna också reda ut varför det är ”alarmerande” nazistiskt med svenskar och ungrare som föder fler än 2,1 barn men helt i sin ordning med somaliska familjer som alstrar 10 barn eller fler. Jag hör för mitt inre öra ett snömosigt svar där “privilegierade” respektive “utsatta” grupper är nyckelord.

Och vilka reformer kan vi efter Strandhälls utspel nu vänta oss från den svenska JÖK-regeringen för att säkerställa att den inte ska beskyllas för att bedriva en ungersk/nazistisk familjepolitik – avskaffat barnbidrag och flerbarnstillägg, straffskatt för flerbarnsfamiljer, kanske i kombination med skampålejournalistik i S-organet Aftonbladet med oannonserade hembesök hos globalt och feministiskt osolidariska etniskt svenska familjer som nu understår sig att vänta sitt tredje barn?

I ett normalt Sverige vore förstås ett annat alternativ det förväntade – det där Strandhäll ber Ungern och alla andra hon skitat ned om ursäkt och tar konsekvenserna av sitt grova övertramp genom att avgå.

PS
Om Strandhäll med 30-tal till äventyrs skulle syfta på makarna Myrdals bok “Kris i befolkningsfrågan” och den – framgångsrika kan tilläggas – politik för ökat barnafödande som Socialdemokraterna sedan genomförde med boken som ledsagare, då är utspelet ännu märkligare. Dels kackar Strandhäll i så fall i eget bo och dels kan knappast den ungerska regeringen förväntas begripa en sådan provinsiell hänvisning.