NYHETSKRÖNIKA • Det hinner knappt gå några timmar efter ett islamistiskt terrordåd innan något märkligt inträffar. En kvinna dödas, människor skadas och ett europeiskt land chockas. Men innan dammet hunnit lägga sig börjar en annan berättelse ta form – en berättelse som inte handlar om terroristen, offren eller den ideologi som låg bakom attacken, utan om hur vi andra förväntas reagera.
Efter terrordådet under Pridefirandet i Berlin, där en islamist körde in i en folkmassa och därefter fortsatte attacken med kniv, publicerade Hallands Nyheter en ledare av Katarina Erlingson.
Texten uttrycker sorg över det inträffade, men ganska direkt sker ett tydligt perspektivskifte. Fokus flyttas från attentatet till risken för att vanliga muslimer ska mötas av misstänksamhet och hat.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Hallands Nyheters ledarskribent Katarina Erlingson skriver från en centerliberal ledarsida. Hon har själv beskrivit att ledarsidans uppdrag är att utgå från Centerpartiets värderingar och återkommer ofta till frågor som klimatpolitik, jämställdhet och social sammanhållning.
Det är inte unikt för just denna ledare. Tvärtom har det blivit ett återkommande mönster i stora delar av västerländsk mediebevakning. Nästan varje gång ett islamistiskt terrordåd inträffar inleds en parallell berättelse, där diskussionen snabbt handlar mindre om islamismen och mer om hur allmänheten riskerar att reagera på islamismen.
Redan Erlingsons rubrik är uppseendeväckande: ”Orättfärdig jakt på muslimer i Sverige”.
Sedan följs det av ingressen ”Det är olyckligt att terroristen i Berlin var islamist”.
”Olyckligt”? För vem, tänker jag. För den mördade kvinnan och alla de andra offren?
Eller för Katarina Erlingson själv? Var det även ”olyckligt” att Akilov, som plöjde genom Drottninggatan med en lastbil och bland annat mördade den 11-åriga Ebba, var islamist?
LÄS ÄVEN: Minnesstund efter muslimska terrordådet: ”Hoppades att terroristen var en vit kristen person”
Eller alla andra oräkneliga terrordåd av islamister mot västvärlden de senaste decennierna?
Jag lutar åt att det är olyckligt för henne själv. Verkligheten skaver nämligen mot Erlingsons narrativ, det hon har byggt hela sin karriär på. Hjärnspöken och förvillelser.
Samtidigt kan jag notera att den kristna världen unisont och högljutt fördömde Breiviks ondska, medan det är mer sällan man hör muslimska grupper fördöma islamisternas ständiga illdåd mot mänskligheten.
Jonas Andersson
Ur Erlingsons ledare:
”En man som beskrivs som islamist har begått ett terrordåd mot Pridefestivalen i Berlin. Sorgligt, hemskt och upprörande! Oron sprider sig till Prideveckan i Stockholm som inleddes på måndagen. En berättigad oro, men det är inte bara islamister som är ett hot mot Pridedeltagarna.
Det kan även vara högerextrema. // Att vara muslim i Sverige i dag kan inte vara lätt. De har blivit slagträ för partierna längst till höger.
På Facebook och andra sociala medier flödar inlägg och kommentarer mot islam och muslimer. Ska man tro på dessa inlägg är nästan alla muslimer islamister, det vill säga någon som vill att religionen ska styra samhället.
De svenska muslimer som firar muslimska högtider som svenska kristna firar jul eller påsk buntas ihop med fundamentalister och terrorister. Inte undra på att hatet mot muslimer breder ut sig, särskilt inte när högt uppsatta politiker tillåts tala nedsättande om denna stora religion.”
Notera meningen ”högt uppsatta politiker tillåts tala nedsättande om denna stora religion”.
Tillåts tala? Tillåts tala nedsättande? Om denna stora religion?
Låt dessa meningar sjunka in.
”Känner inte att jag har energi att ta det här nu”
Naturligtvis ska ingen människa hållas ansvarig för någon annans brott. En muslim bär inte ansvar för en islamists handlingar, lika lite som en kristen bär ansvar för Anders Behring Breiviks massmord eller en socialdemokrat för Röda brigadernas terrordåd. Det är en självklar princip i varje rättsstat och något de flesta människor redan instinktivt förstår.
LÄS ÄVEN: Det enda som aldrig får vara problemet
Samtidigt kan jag notera att den kristna världen unisont och högljutt fördömde Breiviks ondska, medan det är mer sällan man hör muslimska grupper fördöma islamisternas ständiga illdåd mot mänskligheten.
Konsekvensen blir att offren successivt hamnar i bakgrunden. Den kvinna som miste livet i Berlin blir inte längre berättelsens självklara centrum. Hon blir i stället utgångspunkten för en större diskussion om polarisering, samhällsklimat och det påhittade begreppet islamofobi. Kanske är det därför så många människor har slutat lita på de traditionella medierna. Inte för att verkligheten är för brutal, utan för att de gång på gång ser hur den filtreras genom en ideologisk lins.
Jonas Andersson
Just därför är det märkligt att denna påminnelse nästan alltid kommer så tidigt. Medan polisen fortfarande arbetar på brottsplatsen och anhöriga försöker förstå vad som hänt, tycks vissa ledarsidor och kommentatorer redan vara upptagna av att styra publikens känslor.
Frågan blir inte längre bara varför dådet kunde ske, utan också hur människor bör tänka om det.
Här uppstår en viktig skiljelinje mellan journalistik och propaganda. Journalistikens uppgift är att beskriva verkligheten så sanningsenligt som möjligt och ge läsaren underlag att själv dra slutsatser.
LÄS ÄVEN: Efter islamistiska terrorattacken mot Pride: ETC-chefen pekar ut ”högerextremism”
Propaganda handlar däremot om att försöka påverka vilka slutsatser människor ska dra och vilka känslor de bör ha inför en händelse. Det är därför Erlingsons text blir intressant. Inte främst för vad den säger om terroristen, utan för vad den säger om journalistrollen.
Ganska snabbt lämnas frågorna om den islamistiska ideologin, radikaliseringen och säkerhetsbristerna därhän. I stället riktas läsarens uppmärksamhet mot den risk som attentatet anses innebära för människor som inte haft någonting med dådet att göra.
Den prioriteringen väcker frågor. Varför uppstår denna brådska att diskutera de möjliga konsekvenserna av människors reaktioner, innan man på djupet har diskuterat orsakerna till själva terrordådet?
LÄS ÄVEN: Akilov döms till livstid för terrorbrott – läs hela domen här!
Varför blir behovet av att förebygga påstått felaktiga slutsatser ibland mer framträdande än viljan att undersöka de faktiska omständigheterna bakom attentatet?
Konsekvensen blir att offren successivt hamnar i bakgrunden. Den kvinna som miste livet i Berlin blir inte längre berättelsens självklara centrum.
Hon blir i stället utgångspunkten för en större diskussion om polarisering, samhällsklimat och det påhittade begreppet islamofobi.
Kanske är det därför så många människor har slutat lita på de traditionella medierna. Inte för att verkligheten är för brutal, utan för att de gång på gång ser hur den filtreras genom en ideologisk lins.
Offren försvinner. Gärningsmannens ideologi tonas ned. Och kvar blir den andra berättelsen – den som aldrig handlar om vad som faktiskt hände, utan om vad vi förväntas tycka om det som hände.
Den berättelsen börjar numera nästan alltid först. Och det säger betydligt mer om dagens journalistik än om dagens terrorister.
Samnytt ringde journalisten
På tisdagen tog Samnytt kontakt med ledarskribent Katarina Erlingson för att höra mer om hur hon resonerar.
Vi skulle gärna vilja ställa några frågor kring den ledartext du nyligen publicerade om händelsen i Berlin?
– Jag jobbar bara halvtid och är sommarvikarie, så jag vet inte om jag har lust att, eller liksom tid…
Men det är ju angeläget, just inför Pride i Stockholm, det är många som är oroliga, hur tycker du att man ska prata om den här oron…?
– Nej, men jag känner inte att jag har energi att ta det här nu.
Därefter avslutas samtalet.
