Helene Bergman är en pionjär inom svensk journalistik. Hon startade Sveriges första kvinnoprogram i lokalradio och var en av rösterna bakom det inflytelserika Radio Ellen. Under sina 50 år i yrket har hon bevakat kvinnofrågor från Bangladesh till Göteborg, bott i Turkiet och skrivit feministisk memoarlitteratur. Men idag står hon i direkt opposition till det medielandskap hon en gång själv byggde upp. I en öppenhjärtig intervju med Samnytt berättar hon varför hon upplever att Public service övergivit demokratins ideal – och varför det gör henne rädd.

Helene Bergman tillhör en generation journalister som inte bara bevittnade, utan aktivt formade svensk mediehistoria. Hon började sin bana på 1970-talet, i en tid präglad av samhällsengagemang, kvinnokamp och politisk aktivism.

På Sveriges Radio var hon med och startade Amanda, landets första kvinnoprogram i lokalradio, och blev senare en av rösterna bakom det riksbekanta Radio Ellen – ett program som satte kvinnors erfarenheter i centrum under en tid då det fortfarande betraktades som radikalt.

Hennes journalistiska gärning har sträckt sig över fem decennier, med arbete i bland annat Turkiet och Bangladesh, men också med en djup förankring i det svenska medielandskapet. Under de senaste åren har hon rört sig allt längre bort från den värld hon själv en gång var med och byggde upp. I dag driver hon Kärringbloggen och följer utvecklingen från utsidan – med växande oro.

Samnytt har tidigare intervjuat komikern och debattören Aron Flam, som talat om Public service som ett ideologiskt instrument snarare än en journalistisk institution. I en separat artikel har vi också lyft entreprenören och samhällsdebattören Henrik Jönssons skarpa kritik, där han kallat Public service det största hotet mot den svenska demokratin.

LÄS ÄVEN: Aron Flam om statsmedierna: ”En katastrof för kulturen och demokratin”

Nu möter vi Helene Bergman – som med sin livserfarenhet och inifrånkännedom ger ytterligare tyngd åt en debatt som inte längre går att vifta bort.

Vi frågar henne hur hon ser på Public service i dag – efter att själv ha arbetat där i många år. Hur har hennes bild av verksamheten förändrats?

– Jag har ju jobbat i 16 år på Sveriges Radio. Jag började på lokalradion i Kalmar, som numera är P4 Kalmar, och det var en pionjärtid. Och redan då kallades Radio Kalmar för ’Röde Kalmar’. Det här var under kärnkraftsomröstningen.”

Att vara journalist var inte bara ett yrke – det var ett kall, berättar hon.

– Jag har alltid varit intresserad av kvinnokampen, så jag startade lokalradions första kvinnoprogram ’Amanda’, under 80-talet. Sedan jobbade jag för det välkända programmet ’Radio Ellen’, också ett kvinnoprogram. Att kämpa för kvinnorna och jämställdhet, det var ju vad man gjorde på den tiden. Det var också en slags aktivism.

LÄS ÄVEN: Public service pekas ut som det största hotet mot Sveriges demokrati

Men strukturerna inom Public service var tydliga redan då.

– Man sade redan då om Public service att ”ångesten sipprar ner från radiohusets väggar”. Det var väldigt strikt, man visste precis vad man fick göra och vad man inte fick göra. Man behövde inte ens säga det på redaktionen. Det satt i väggarna.”

Public service har blivit en kanal för Hamas

Efter flera decennier inom Public service och senare som frilansare, känner Helene Bergman att journalistiken inom SR och SVT har förlorat sin självständighet.

– Nu så här lång tid efteråt, när jag har kommit ifrån Public service, så ser ju jag och upplever att man låter bli att skildra vissa saker. Det är det som är problemet. Vissa saker kommer aldrig upp i Public service, sådant som alternativa medier jobbar med.

Nu upplever jag att Sveriges Radio har blivit en propagandamaskin.

Helene Bergman

Hon betonar att hon inte avfärdar all verksamhet.

– Jag är ju journalist sedan 50 år och dels följer jag alternativa medier – och jag är ju själv en del av alternativa medier eftersom jag har Kärringbloggen – och jag lyssnar fortfarande på Public service, allt är inte dåligt.

Men i en rad ämnen, och särskilt i rapporteringen från Mellanöstern, anser hon att Public service numera agerar ideologiskt.

LÄS ÄVEN: SR:s tjafs med Israels militär: “Hamas har inte samma bild”

– Nu upplever jag att Sveriges Radio har blivit en propagandamaskin, inte minst när det gäller hur man förhåller sig i Israel/Palestina-konflikten. Man nämner inte Hamas terror och tystar vissa områden. Det är otäckt.

LÄS ÄVEN: SVT om public service-kritisk demonstration: “Man vill omkullkasta demokratin”

När vi frågar om hon menar att Public service blivit en kanal för Hamas svarar hon:

– Ja, du har rätt. Det blir en kanal för Hamas.

En tystad verklighet

Bergman oroas av att stora delar av befolkningen bara konsumerar Public service och därför aldrig möter andra perspektiv.

– Det finns väldigt många människor som inte lyssnar eller ser på alternativa medier, utan har Public service som enda nyhetskälla. Det vill säga, de får en förvrängd bild av verkligheten.

Förtroendet för fakta försvinner när granskning ersätts av aktivism, menar hon.

Journalistiken, eller namnet journalist, har blivit urgröpt. Man urgröper journalistens roll. Det är en oerhörd fara.

Helene Bergman

– Det är så lite fakta som man jobbar med nu. När det gäller rapporteringen från Gaza till exempel, där journalister från väst inte ens får komma in, så vet man ju inte vad som är sant, när man anlitar så kallade journalister inne i Gaza. Det är ju så Cecilia Uddén jobbar. Hur vet man att dessa inte är anknutna till Hamas? Hon fortsätter:

– Journalistiken, eller namnet journalist, har blivit urgröpt. Man urgröper journalistens roll. Det är en oerhörd fara. Jag kan ju se det här, eftersom jag varit i branschen så himla länge. Men vanliga människor, lyssnare, tittare och många äldre som inte är uppkopplade och inte tittar på alternativa medier, får en väldigt ensidig bild.

“Jag är väldigt bekymrad – för mina barnbarn”

När vi frågar vad hon tänker om Henrik Jönssons uttalande att Public service är det största hotet mot demokratin, svarar hon:

– Jag är beredd att hålla med honom. Jag tänker att det inte är jag som lämnat Public service och demokratin, utan att det är Public service som lämnat demokratin och mig. Jag är kvar där jag alltid har stått, det har varit en röd tråd under hela mitt journalistliv. Jag är ju tydlig med vad jag gör och jag vet vad jag gör. Så ja, jag kan hålla med honom till en viss del, faktiskt är det så.

Ett särskilt exempel hon reagerade på var en intervju i Sveriges radio efter att Israel gått in i Gaza.

– Jag hörde då en professor, Helena Lindholm, och någon ”fredsforskare”, och jag reagerade just på henne. Det fanns inte ett ord om Hamas, inte ett ord om gisslan som sitter inne i Gaza. Hon var en propagandist under sken av att vara akademiker.

När Bergman sedan granskade hennes bakgrund visade det sig att Lindholm var en av 600 forskare som krävt att Göteborgs universitet avbryter samarbeten med israeliska universitet.

– Det här är så typiskt Public service. Hon är inte objektiv, det hördes när hon diskuterade. Och programledaren ställer heller inte motfrågor. Man vågar inte längre ställa hårda frågor.

Är Sveriges radio en propagandakanal för den Propalestinska rörelsen? Ett exempel: Vaknar i morse och hör en lätt aggressiv kvinnlig röst, som helt fördömer Israel, aldrig nämner Hamas eller gisslan som är kvar inne i Gaza. Den som talar är Helena Lindholm, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Vad P1 Morgon inte nämner är att hon också är en av de drygt 600 forskare som skrivit under en namnlista av att bojkotta Israeliska universitet så länge ”student”protesterna i Sverige fortsätter! För lyssnarnas skull borde P1 morgon upplyst om att Helena Lindholm inte är en objektiv akademiker utan synnerligen partisk i Israel /Gazakonflikten. Hur många fler propalestinska så kallade ”experter” får göra sin röst hörd i ett public service som ska vara så opartisk som möjligt!

Helene Bergman i ett inlägg på Facebook, maj 2025

Det är denna förskjutning i hela det offentliga samtalet som väcker hennes oro.

– Jag tycker att det blir värre och värre. När jag sitter och tittar på serier om andra världskriget och stöveltrampet får jag samma känsla. Man ser propaganda-apparaten. Jag känner igen det väldigt känslomässigt, när jag tänker på hur min pappa berättade om hur det var då. Jag är faktiskt jätterädd. Jag är väldigt bekymrad, inte minst för mina barnbarn. Det är ju för dem jag jobbar.

“Islamofobi” och kvinnors rätt

När det gäller begreppet islamofobi har Helene Bergman en bestämd åsikt:

– Jag har bott i Turkiet i fyra år och jobbat i Bangladesh för muslimer, och jag vet var jag själv står. Begreppet islamofobi har ju det Muslimska brödraskapet myntat för att få tyst på kritiker. Jag tänker att vill någon kalla mig för islamofob – så gärna det. Jag är så gammal nu att jag struntar faktiskt i det.

Hon berättar om hur hennes kvinnliga vänner i Turkiet fruktade att tvingas bära hijab när Erdogan tog makten. “De kallade sig själva för Atatürks döttrar.” Hon tillägger:

– Det här med Iran också – hur kan man i Sverige säga att det är frivilligt att bära hijab, när kvinnor dödas och torteras i Iran om de vägrar?

“Det går inte att förändra Public service”

Vi frågar om det finns någon väg tillbaka, om SR och SVT skulle kunna reformeras.

LÄS ÄVEN: Regeringen klubbar avtalsperiod för public service till 2033

– Nej, jag tror inte det. Jag tror inte att det går att förändra. Man tar in många invandrare och unga tjejer. Det är en maktstruktur som är cementerad. De journalister som försöker förändra och kritisera blir inte kvar där längre, Jörgen Huitfeldt är ju typiskt en sådan person, som sedan startade Kvartal.

Ett råd till ledningen – och till nästa generation

Om hon fick säga något direkt till SVT:s vd Anne Lagercrantz skulle det vara detta:

– Jag skulle först uppmuntra henne att läsa på lite om Torgny Segerstedt, som var en av de få chefredaktörer som gick emot Hitler. Hon skulle kunna se tillbaka lite på 70-talets journalistik, hon skulle kunna lyssna lite på äldre journalister. Hon skulle kunna våga stå rak och framförallt skulle hon kunna skaffa sig bättre omvärldskunskap. Läsa lite mer på alternativa medier.

Till unga kvinnor och journalister riktar hon en uppmaning om att förstå historien.

– Jag önskar att vi kunde mötas över generationerna. Sveriges Radio borde bjuda in personer som jag, som var med och startade kvinnoprogram, för att berätta hur det har varit och att man hade en slags öppen diskussion. Om du inte kan historien så vet du inte vad som har hänt.

Och hennes ilska mot svensk feminism i relation till Hamas är tydlig:

– Det som också gör mig oerhört förbannad, när det gäller Israel och Gaza, är hur svenska kvinnor, även i min ålder, kan hylla en terrororganisation som Hamas, där man inte bara förtrycker kvinnor utan dödar och våldtar kvinnor. Och där kvinnor bara är ’breedingmaskiner’. Det gör mig fruktansvärt förbannad.

När vi slutligen frågar vad hon tycker om Queers for Palestine skrattar hon bara:

– Jag orkar bara inte svara på den frågan… Du får skriva att jag bara skrattar.

Gillade du den här artikeln?

Om du uppskattar Samnytts journalistik bli då gärna prenumerant!

• Klicka för att se prenumerationserbjudanden.
• Den som vill stötta genom Swish kan skicka valfri donation till: 123 083 3350 
• Vill du hellre donera på andra sätt finns mer information om det här