Svenskarna är hårt ekonomiskt ansatta av elkris, drivmedelskris, matpriskris och allmän inflationskris – samtliga till stor del orsakade av politiskt vanstyre, i Sverige och andra länder. Ändå har den prognostiserade lågkonjunkturen knappt börjat och experter varnar du för att svenska folket kan drabbas ännu hårdare och värre än många andra folk. En bidragande faktor är Sveriges exceptionellt höga invandring.

Arbetslösheten stiger i Sverige redan innan den förväntade lågkonjunkturen dragit in över landet. Förklaringen stavas skyhöga el- och drivmedelspriser och skenande inflation som slagit hårt mot företagen där många ännu inte hunnit återhämta sig från pandemins effekter.

Färska siffror visar att Sverige tappat mest i BNP i både Norden och Europa. Bankernas ekonomiska analytiker bedömer att sysselsättningsglappet mellan svenskar och invandrare som, redan är extremt stort, kommer att öka ytterligare. De jobb som försvinner är i stor utsträckning lågkvalificerade sådana som till övervägande del innehas av migranter där utbildningsnivån generellt är låg.

Det leder till att de offentliga kostnaderna för invandringen – som idag beräknas ligga på runt 150 miljarder kronor om året netto – ökar ytterligare och blir sten på bördan för arbetande svenskar där många hushåll själva kämpar för att hålla näsan ovanför den privatekonomiska vattenytan.

Detta befaras i förlängningen leda till mer av politisk polarisering och etniskt orienterade sociala spänningar i samhället, i synnerhet om den nya regeringen inte levererar det utlovade paradigmskiftet med en kraftigt minskad asylrelaterad invandring och antalet migranter som ska försörjas av det allmänna fortsätter att öka med runt 100 000 personer om året. I nuläget är situationen extra ansträngd på grund av ett stort antal flyktingar från kriget i Ukraina.

Att 2023 blir ett tufft år ekonomiskt för svenskarna som kommer att fresta på ambitionen att ligga i framkant som världens “humanitära stormakt” är något som initierade ekonomiska analytiker och experter är eniga om. Arbetslösheten förutspås öka med minst en procentenhet under 2023.

Enigheten är också stor att det främst är de som redan står utanför och längst ifrån arbetsmarknaden som nu kommer att hamna än längre bort i utanförskap. Det handlar framför allt om invandrare utan eller med låg utbildning.

Även unga kommer att drabbas hårt, framför allt de som gått ut grundskolan eller gymnasiet med ofullständiga betyg. Också här är personer med utomvästlig invandrarbakgrund starkt överrepresenterade. Risken att de slås ut från arbetsmarknaden redan innan de ens fått in en fot på den ökar nu ytterligare och därmed också risken att fler söker sig till en försörjning genom gängkriminalitet.

Ett litet ljus i mörkret är enligt bedömarna att arbetsmarknaden sällan dippar till lågkonjunkturens fulla djup. Företagen behåller oftast en del övertalig personal för att snabbt vara i startgroparna när konjunkturen vänder. Bäst ligger dock erfarna nyckelpersoner som kan företaget och välutbildade anställda till som inte enkelt kan nyanställas i bättre tider.

Samtidigt finns risk för en fördröjd pandemieffekt, tror experterna, när företag som hållits under armarna med de stora stödpaketen nu åter måste klara sig av egen kraft i ett ekonomiskt läge som för många av dem är minst lika kärvt. Det är det inte säkert att alla klarar.

Signaler i form av att varsel, konkurser och tillväxttapp har redan börjat visa sig i Sverige. Färska siffror från SCB visar på ett rejält BNP-tapp, större både än de övriga nordiska länderna och resten av Europa.

Samnytt har tidigare rapporterat om hur exempelvis regeringen i Spanien nu använder de miljarder de fått från pandemifonden till att hålla medborgarna skadeslösa för inflationen och genomföra reformer som gör den populär hos väljarna. Mycket av dessa pengar kommer från Sverige som är en av nettogivarna till fonden samtidigt som stora hål finns att laga på hemmaplan.

Enligt de svenska bankekonomerna riskerar lågkonjunkturen att bli långdragen för Sveriges vidkommande och det dröja länge innan vi är tillbaka på “förkrisnivå”. För de flesta andra länder prognostiseras återhämtningen gå snabbare.

Ekonomerna oror sig också för redan vidtagna och aviserade framtida räntehöjningar från Riksbankens sida. Även om dessa är motiverade utifrån inflationen och det långvariga konstlade låga ränteläget, har många svenska hushåll vant sig vid att det är billigt att låna och att slippa amortera och har inte tagit höjd för en mer normaliserad lånemarknad.

Även för de belånade hushåll vars ekonomi överlever kommer köpkraften för annan konsumtion att kraftigt begränsas. Det innebär lägre efterfrågan på många varor och tjänster, vilket skapar ekonomiska problem för företag i ett flertal branscher som antingen går under eller tvingas dra ned på personal så att arbetslösheten ökar.

Ukrainakrigets fortsatta utveckling är en annan faktor som påverkar ekonomin och konjunkturen, framför allt genom dess inverkan på energipriserna. Skulle kriget utvidgas från dagens proxykrig mellan Ryssland och Nato till en öppen väpnad konflikt kan situationen kraftigt förvärras.

Som medlem i Nato kan även Sverige dras in i den väpnade konflikten utanför eller inom svenskt territorium med idag oöverblickbara men utan tvekan allvarliga konsekvenser. Världsekonomin påverkas även av utvecklingen i Kina där mycket nu ser ut att gå åt fel håll med västerländska ögon – i motsats till de förhoppningar om demokratisering som frihandelsliberaler hoppats på skulle följa i spåren på de utvecklade handelsförbindelserna med landet.

En inhemsk svensk orosfaktor är också hur kommande avtalsrörelser kommer att gestalta sig. den galopperande inflationen har ätit upp de senaste sju årens reallöneökningar för Sveriges löntagare och ytterligare reallönesänkningar är att vänta så länge inflationen fortsätter att ligga över tvåprocentsmålet.

Fackföreningsrörelsens ledningar har hittills manat löntagarna till återhållsamhet, att inte kräva kompensation i löneökningar för den drastiskt försämrade löpkraften, vilket utan drastiska politiska åtgärder som prisstopp skulle driva på inflationen ytterligare och äventyra många företags överlevnad.

Löntagarnas tålamod och solidaritet är dock avhängigt i vilken utsträckning man uppfattar att mer privilegierade grupper i samhället också håller igen. Om man ser att dessa kompenserar sig frikostigt för inflationen kan lugnet på arbetsmarknaden snabbt komma att förbytas i konflikt mellan arbetsmarknadens parter med strejker och andra stridsåtgärder för att få igenom höga lönekrav snabbt i stället för att emotse en mer långsiktig återhämtning tillbaka till reallöneökningar.

Redan det låglönefokus som facket aviserat för kommande avtalsrörelse kan enligt nationalekonomerna bli problematisk. Den är begriplig ur perspektivet att de med lägst löner också har minst marginaler att klara de stora kostnadsökningar som inflationen medför.

Men eftersom den största risken för arbetslöshet återfinns bland låglönejobben kan höga krav på löneökningar där driva på arbetslösheten för lågutbildade ytterligare. Medan arbetslöshet i högre löne- och utbildningslägen oftast är av mer kortvarig karaktär är den för lågavlönade och lågavlönade mer varaktig. Långtidsarbetslösheten i dessa arbetsmarknadssegment i spåren av pandemin ligger fortfarande kvar på höga nivåer.