DEBATT Om tanken korrumperar språket, kan språket likaså korrumpera tanken. På samma vis tystas skotten som nyligen avlossades mot två serbiska pojkar i Kosovoregionen. ’Media blackout’ är vad Aftonbladets och Expressens tystnad ska benämnas som i ett sammanhang där en kosovoalban avlossar skott på två pojkar som endast gjort sig skyldiga för ett brott; att vara serber.

I fredags firade serber sin ortodoxa julafton. Medan kyrkklockorna ringde i Stockholms serbisk-ortodoxa kyrka och prästen yttrade ordet fred, sköts två etnisk-serbiska pojkar av en alban i Kosovo. Där stod jag och hundratals andra med sina familjer, med sina nära och kära, omedvetna om att två mammor i samma stund bröt ihop efter att ha fått höra att deras söner skjutits under firandet.

Bredvid mig stod en liten pojke med sin mamma och lyssnade på prästens tal, i vilket han tillägnade serberna i Kosovo ett par meningar. Under ett kort ögonblick, när jag såg hur pojken lugnt tittade upp mot kyrktakets målningar, skenade mina tankar bort mot hur en pojke i hans ålder, tusentals mil bort, fått tillbringa sin julafton på ett sjukhus.

Den serbiska traditionen under julafton är att under morgonen hugga ner en gran, som männen i hemmet sedan ska ta med hem för att bringa lycka åt det kommande året. Lyckan i Stojanovic-familjen var minst sagt kortvarig. Under fredagsmorgonen gick kusinerna Stefan Stojanovic, 11, och Milos Stojanovic, 21, ut för att hämta granen när de möttes av en kosovoalban som utan anledning sköt mot dem från ett fordon. Vid den tidpunkt attacken skedde gick barnen vid sidan av vägen och bar granen. Den ena pojken sköts i handen, den andra i axeln.

Den misstänkte kosovoalbanen, Azem Kurtaj, 33, bekräftades senare vara medlem i Kosovos säkerhetsstyrkor samt son till en medlem i den kosovoalbanska terroristorganisationen ’UCK’. Värt att notera är att den sistnämnda organisationen varit med i USA:s lista över terroristorganisationer i världen, för att sedan tas bort efter att Kosovo självutnämnde sig som en självständig stat efter de förföljelser av serber som skett och styrts av organisationen i fråga.

Efter skottlossningen blockerade kosovoserberna vägen mellan Strpce och Urosevac i protest, krävande en omedelbar respons från den serbiska regeringen och den självutnämnda de-facto staten ’Kosovos’ respons. Under tiden fick de två pojkarna medicinsk hjälp på det närliggande sjukhuset för att sedan skickas vidare till kirurgavdelningen i Gracanica. Det menas i detta nu att pojkarna inte är i ett livshotande tillstånd, men är fortfarande kvar i sjukhuset.

EU:s respons var inget mer och inget mindre än att fördöma skottlossningen men i samma veva använda sig av Västs formulering som beskriver hur en soldat ska ha råkat skada två serbiska pojkar. Gärningsmannen i fråga har gripits och inväntar vidare förhör.

Oroligheterna i Kosovo trappas sakta men säkert upp och börjar alltmer likna den pogrom (en våldsam och blodig, ofta samordnad, förföljelse av en folkgrupp) som år 2004 efterlämnade nedbrända kyrkor och vandalisering av serbiska hem i syfte att strategiskt utföra en etnisk rensning av serber i Kosovoregionen. Incidenter har skett regelbundet efter det året men har under de senaste två åren ökat markant.

Förra året förbjöd regeringen i Pristina serbiskt utfärdade fordonsskyltar och krävde att de skulle ersättas med Kosovos egna skyltar, följt av illegala polisräder i relation till import av redan deklarerade läkemedel som utmynnade i att den kosovanska polisen sköt ihjäl en 71-årig kvinna. Under oktober månad det föregående året rånades och misshandlades 84-åriga Bozana av en kosovoalban som under tiden svor åt henne på albanska.

Dessa är endast få exempel i en händelsekedja som förblivit kontinuerlig ända sedan oroligheterna började efter NATO-bombningen. Att enbart uppmärksamma de sistnämnda vore att håna alla kosovoserber som fallit offer för de provokationer som skett från civil såväl som statlig nivå.

”Det är bara ett av hundratals skeenden som sopats under mattan”. För att vidare illustrera hur livet för serberna i Kosovoregionen i själva verket ser ut, intervjuades 30-årige Dusan Ilic; född och uppväxt i kosovska Mitrovica. Han berättar att hans barndom varit långt ifrån det normala och att benämna det som en tuff uppväxt för barnen i Kosovo idag vore en underdrift.

I en intervju med Dusan dyker vi in i den djupt inrotade Kosovo-konflikten och tillåter våra svenska läsare att uppleva den ur en tidigare dold synvinkel.

Hur ser situationen i Kosovo ut idag?

Till att börja med vill jag understryka att händelseförloppet av etnisk diskriminering inom Kosovoregionen varit och förblir konstant genom åren sedan den illegala Nato-bombningen av Jugoslavien 1999. Att sådant sker inom Europas gränser är möjligen inte en nyhet – diskriminering som grundas i etnisk tillhörighet eller religiös åskådning sker även i andra delar av Europa. Skillnaden är dock att, när det sker inom Kosovoregionen, har det oftast en mycket större klang just på grund av att spänningarna förblivit konstanta sedan 90-talet.

Läget idag är minst sagt extremt dåligt, speciellt de senaste månaderna under vilka den enda källan till någon minimal form av stabilitet utgörs av den serbiska staten då Pristinas regering endast bidrar till ökade samhällsklyftor. Jag kan öppet säga att Pristinas administration har som primärt syfte att fördriva serber från dessa områden och skapa ett monoetniskt samhälle.

Anledningen till att jag formulerar mig så är att, oavsett hur mycket Väst och dess maskineri propagerar för Kosovos självständighet, accepteras det helt enkelt inte av folket och kommer aldrig att göra det. Vi kan ha en samexistens med albaner, men problemet grundar sig inte i det sistnämnda, det grundar sig i bristen på respekt och rätt till samlevnad; bristen på grundläggande mänskliga rättigheter och de mest basala värderingarna som det europeiska samhället förespråkar är vad som orsakar samhällsklyftorna och bidrar till att oroligheterna fortsätter.

Med andra ord, två separata lagar verkar gälla för de två etniska grupperna i regionen då provokationer från den ena sidan förbises samtidigt som ett motsvar på dessa hade fördömts.

Finns det ett särskilt minne av en händelse som påverkat dig mest?

Det vore nog den 17 mars år 2004, då det var en stor pogrom. Jag var då 9 år gammal och hade fått följa med min pappa på jobbresor runtom i Kosovoregionen. 9-åriga jag fick där och då se med egna ögon hur en pogrom, det vill säga en etnisk rensning ser ut. Över 70 000 civila kosovoserber tvingades under dessa två dagar, 17 och 18 mars, överge sina hem under extremt hot; civila trakasserades och sparkades ut från sina hem, deras hem och våra kyrkor brändes ner samtidigt som enskilda kosovoalbaner slet korsen från dem.

Det är en scen som, för både mig och min generation, satt ett så pass markant avtryck i vår uppväxt att det kommer att leva kvar i resten av våra liv.

Har du personligen fått uppleva diskriminering som grundas i etnicitet?

Jag vill inleda svaret med att klargöra att Kosovoregionen, mer specifikt den norra delen, inte är särskilt stor. I och med detta involveras man alltid, antingen direkt eller indirekt, i alla skeenden i det givna området.

Jag kan ge er ett exempel. Under min uppväxt bodde vi i ett mindre område som är en del av kosovska Mitrovica, endast någon kilometer bort från centrum. Området var under den tiden bebott av både serber och albaner, varav vi inte upplevde markanta problem med att bo ihop. Det fanns dock vissa, som jag direkt vill kalla brottslingar, som under perioden mellan 2000 och 2006 bröt sig in och rånade vårt hem 13 gånger under 6 års tid. Till slut var omständigheterna så pass tuffa att vi inte klarade av att bo kvar i det området, så vi flyttade mot den centrala delen av staden som beboddes av mestadels serber, där vi upplevde färre problem.

Hur ser du på situationen angående de två pojkarna som sköts under julafton?

Jag är minst sagt inte förvånad, då spänningarna varit konstanta under den senaste perioden. Men hade det exempelvis skett i någon annan del av Europa hade det blivit en världsnyhet och en ofattbar skandal. Att det sker här i Kosovo, där det blivit normaliserat att sådant sker, avfärdas det lika fort som det kommit ut.

Den internationella responsen hade utan tvekan varit starkare om offren varit kosovoalbaner i och med att deras lobby är starkare och finansieras av Väst. Därav har de en öppning att propagera det i media och i sin tur når det då självfallet högre instanser i det politiska maktspelet.

Vad skulle du vilja förmedla till den serbiska diasporan?

Mitt budskap till serber från diasporan är att höja sina röster så mycket som möjligt och att hjälpa oss sprida sanningen om vår verklighet i Kosovo. Så länge det finns människor som vägrar låta våra röster tystas kommer vi att överleva här.

Kosovo och Metohija är inte bara en mytisk plats, det är en verklig myt som vår civilisation bygger på; så många helgedomar, så många historiska händelser som ägt rum här som ger oss rätten att verkligen presentera det för hela världen.

I skenet av den kolossala nedgången i antalet serber som idag bor kvar i Kosovo bör de som självmant valt att stanna få tillräckligt stöd för att säkra ett normalt liv i regionen. Och med stöd innefattas det som borde ha givits från internationella fredsorganisationer. Desto mer våra röster hörs, desto mer hjälper det oss att uppmärksamma de orättvisor som hittills tystats.

Vi hade barrikader i norr i nästan 20 dagar, under vilka åtminstone en familjemedlem skickades till barrikaderna; under dessa dagar upphör det ’normala’ livet och detta ger en perfekt illustration av hur situationen i Kosovo ser ut idag – det är bara en tidsfråga innan det är dags för oss att lämna jobbet, familjen, hemmet.

Å andra sidan visade den senaste händelsen, liksom alla dessförinnan, att det finns en stor enighet bland serber och en önskan att överleva och stanna här. Och trots att läget är kritiskt kan man känna hur just denna enighet kan komma att bli vår enda räddning i en tid där det politiska spelet bettar alla sina kort mot oss.

(Intervju med Dusan Ilic, 30 år, bosatt i Kosovska Mitrovica)

Efter att ha hört denna nyhet, kan man inte göra annat än att fråga sig vad som är värst; att två oskyldiga pojkar precis skjutits av en kriminell som av västerländsk media beskrivs som en soldat som ’råkat skada’ två lokalbor? Eller faktumet att, hade situationen varit omvänd och en serb skjutit två albaner, så hade jag fått höra denna nyhet långt innan?

Hade händelsen passat in i den välkända västerländska visan i vilken serberna konstant beskrivs som den utlösande faktorn för alla krig och provokationer, så hade detta varit en världsnyhet. Det är lika skrämmande som det är en viss skam att svensk media undgått att ens nämna händelsen med tanke på att den minst sagt krossar alla fredsresolutioners spalter om vapenvila och i samma veva kan komma att bli en utlösande faktor för ett krig som väntar runt hörnet.

Dag in och dag ut utsätts kosovoserber för situationer likt denna. Dag in och dag ut förblir det en offentlig hemlighet som sopas under mattan. Men för vilket syfte? Hur är den kosovanska regeringen så pass integrerad i den västerländska politiska cirkeln att EU:s styrkor, som enligt resolution 1244 utlovat att stabilisera oroligheterna och garantera vapenvila, blundar för albanernas provokationer?

Kan man undgå att ifrågasätta i vilken utsträckning den kosovanska regeringen i själva verket har kontroll över regionen och i vilken omfattning Väst vänder, vrider och utrustar dem till deras marionetter för att ta kontroll över Balkanregionens naturresurser? Medan väst flitigt fifflar i ett maktspel som för oss förblir avlägset, tystas de avlossade skotten som haft i syfte att ta två oskyldiga serbiska pojkars liv.

Tijana Ivkovic

Fler artiklar av författaren:

Fler perspektiv på Balkankrigen behövs i historieskrivningen
Nato inte självklart för den som upplevt dess bombningar
Fler perspektiv behövs på kriget i forna Jugoslavien
Svartmålning och brist på objektivitet präglar medias rapportering om Serbien