KULTURDEBATT • Den 9 februari 2025 avled den kultförklarade och bästsäljande amerikanske romanförfattaren Tom Robbins vid en ålder av 92 år. Alla tidningar i den engelskspråkiga världen (och säkert även i andra delar av världen) uppmärksammar denna händelse med långa dödsrunor och hyllningar. I Sverige har det mig veterligt dock inte skrivits en enda rad om Robbins frånfälle, vilket är otroligt då han sågs och klassades som en de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet, i klass med Hemingway, Salinger, Faulkner, Vonnegut, Kafka, Hesse etc. Skäms kultursverige!  

Hursomhelst får väl undertecknad då vara den förste i Sverige som uppmärksammar dödsfallet och samtidigt lovordar Robbins litteraturskatt bestående av åtta romaner några essäsamlingar, en barnbok (för vuxna) och en självbiografi.

Robbins föddes 1932 i Blowing Rock, North Carolina, och växte upp utanför staden Richmond, Virginia. Redan vid fem års ålder utryckte den lille pojken sin önskan att bli författare men som tonåring tyckte hans föräldrar att journalistyrket var en mer pålitlig försörjning och han övertalades senare att skriva in sig på Washington and Lee University, där han blev klasskamrat med en annan kultförfattare och journalist, Tom Wolfe, också nyligen bortgången (faktiskt uppmärksammat av svensk msm).

Efter en tid vid US Air Force på 50-talet återvände Robbins till Richmond och arbetade ett tag som redaktör på en lokaltidning för att i början av sextiotalet sedan hamna i Seattle – som senare blev hans permanenta hemvist – för jobb som konstkritiker på Seattle Times. Efter att han tagit sin första LSD-tripp – som han beskriver som ett livsavgörande uppvaknande – ringde han till tidningen och “friskskrev” sig, för att därefter bli frilansande skribent för olika underground newspapers.

När Robbins är 39 år förverkligas äntligen hans drygt 30-åriga dröm om att bli författare, då hans debutroman “Another Roadside Attraction” publiceras 1971 – en bok som snabbt blir en underground-klassiker, beskriven i tidskriften Rolling Stone som: “The quintessential novel of the 1960s”.

Då Robbins tar cirka fem år på sig för att skriva en roman dröjer det ända till 1976 innan nästa bok utkommer – hans stora kommersiella genombrott: “Even Cowgirls get the Blues”, som faktiskt också översattes till svenska och gavs ut på Norstedts förlag. Även nästa bok “Stillife with Woodpecker” översätts också den, med den ordagranna titeln “Stilleben med Hackspett”.

Men när Robbins har fått upp ångan och 1984 och 1990 skriver sina två bästa böcker är varken Norstedts eller något annat förlag intresserade av någon svensk version. Norstedts motivering, efter att undertecknad hörde av sig till förlaget var att: Robbins är inte intressant för svenska läsare??!!

Att en bästsäljande amerikansk författare vars böcker ständigt toppar New York Times best-seller list skulle undanhållas svenska läsare är en unik och obegriplig företeelse som mig veterligt saknar motstycke. Kanske var det hans subversiva, motkulturella (counterculture), antietablissemangs- och drogliberala stil som fick svenska förlag att dra öronen åt sig och vägra översätta och därmed, fegt nog hålla med en italiensk bokkritiker som kallade Robbins för: “Världens farligaste författare”.

Robbins skrev alla sina böcker för hand och mejslade ut sina poetiska meningar med sådan perfektionism att han sällan producerade mer än en halv sida per dag och visste själv aldrig hur romanen skulle sluta utan litade helt på sin fantasi att ta handlingen dit den ville, vidare in i det okända. När väl huvudpersonen – som ofta var en kvinna – hade presenterats lät Robbins hennes personlighet, önskningar och tankar styra berättelsen framåt mot både sorgliga, lyckliga och även helt absurt oväntade slut.

Hans i mitt tycke två bästa böcker “Jitterbug Perfume” och “ Skinny Legs and All” är magiskt galna, djupt filosofiska och framför allt otroligt humoristiska verk som inte låter sig kategoriseras i någon specifik genre. Det var något som vissa kritiker hade svårt att greppa då man inte kunde bestämma sig för om han var seriös eller humoristisk, något Robbins själv avfärdade med att han var ”seriöst rolig”. Ingen av huvudpersonerna är svartvitt tecknade utan man både sympatiserar, tycker synd om och även ogillar karaktärerna vare sig de är religiösa fanatiker, en halvgalen bombmarodör eller en folkskygg eremit boende i en grotta som konstruerat ett eget urverk vars klocka klämtar när den har lust.

År 2000 utkommer hans sista långa roman ”Fierce Invalids Home from Hot Climates” som handlar om en avhoppad CIA-agent, en internet-surfande farmor och en papegoja (the Slacker, the Hacker and the Polly-Wanna-Cracker). Robbins avslutar sedan sitt romanförfattarskap 2003 med en kortare bok (hans sämsta, men ändå bra) betitlad “Villa Incognito”, för att 2014 ge ut en memoarbok kallad “Tibetan Peach Pie” med undertiteln “A True Account of an Imaginative Life”.

Robbins förebilder som författare var bland andra Kurt Vonnegut och Herman Hesse, där den förres galghumoristiska stil påminner lite om Robbins författarstil och där den senares förkärlek för andlighet, mysticism samt legender och sagor också präglat Robbins författarskap. Ingen kommer dock i närheten (enligt min mening) hans lekfulla, lättflytande prosa där varje mening som han satte på pappret var som en fristående poetiskt klingande aforism med halsbrytande fantasifulla liknelser som exempelvis: “Sunday, an overfed white cat mewing hymns and farting fotballs”. Eller dråpliga  tänkvärdheter som: “You should never hesitate to trade your cow for a handful of magic beans”, samt: “To live life fully, one must be free, but to be free one must give up security. Therefore, to live, one must be ready to die. How is that for a paradox?”

Kanske kan Robbins död få svenska förlag att ändra sig och översätta ytterligare några av hans böcker, då popularitet och uppmärksamhet ibland får ny fart efter vederbörandes död med exempel som: Vincent Van Gogh, Otis Redding eller svenske författaren Stieg Larsson. Dock ska Robbins böcker helst läsas på originalspråk då hans poetiska och fyndigt anarkistiska prosa är så minutiöst utformad att det krävs en likasinnad svensk poet för att konstnärligt översätta aforismerna. Kanske kan uppdraget ges till allas vår favoritpoet, Bruno K Öijer?

Hursomhelst kommer förhoppningsvis Tom Robbins författarskap att leva kvar och berika kommande generationer och få dessa nuförtiden skärmstirrande barn och ungdomar att släppa mobilsargen och plocka fram en gammaldags bok och förlora sig in i Robbins förföriska värld bestående av udda tidsresenärer, vackra intelligent galna sexiga tjejer, psykedeliska trumslagare, en Amazonas-shaman med ett triangelformat huvud, en mumifierad frälsare i garderoben samt en babian eller en svetsare som hyllade konstnärer, bara för att nämna några karaktärer i Robbins fantasifulla galleri.

Jag får avsluta denna hyllning till den ständigt juvenile, även på ålderns höst, litterära bråkstaken Tom Robbins med ännu ett citat: “Det är aldrig försent att skaffa sig en lycklig barndom.”