Året 2025 då mönstren blev omöjliga att ignorera – även för de blinda

NYHETSKRÖNIKA • Efter ett år av granskning, reportage och gräv som journalist för Samnytt har det blivit omöjligt att betrakta utvecklingen som en serie isolerade händelser. Oavsett om det rört bistånd, myndigheter, feminism, vindkraft, islamism, trygghet, klimatpolitik, public service, polisen eller rättsväsendet har samma mönster gång på gång trätt fram. Frågorna skiljer sig åt – strukturerna gör det inte. I den här krönikan sammanfattar jag både vad jag sett under året och den bakgrund jag bär med mig in i detta arbete. Inte för att göra mig själv till huvudperson, utan för att förklara varför vissa samband blivit omöjliga att bortse från – och varför det för allt fler blivit allt svårare att fortsätta blunda för konsekvenserna av den politik som format dagens Sverige.

Jag ser tillbaka på året som gått med en blandning av frustration och sorg, men också med en oväntad glädje och en försiktig hoppfullhet. Efter ett helt yrkesliv präglat av bild, text, kommunikation och analys har jag till slut hamnat där jag egentligen alltid hört hemma – i ordet. Jag har skrivit i hela mitt liv, men bildskapandet blev mitt yrke. Språket har dock alltid varit fundamentet i hur jag tänker, analyserar och förstår världen.

Min väg in i konst- och designvärlden gick via miljöer där självständighet, omdöme och hantverk fortfarande värderades högt – utbildningar i London och Maastricht som tränade ansvar och intellektuell integritet snarare än lydnad.

Med den bakgrunden hamnade jag senare i den svenska akademiska världen, bland annat som lektor på Konstfack. På pappret en plats för kreativitet, i praktiken ofta en smältdegel av ideologisk likriktning, västvärlds- och manshat samt en påtaglig misstänksamhet mot avvikande perspektiv. Ur ett kreativt och personligt perspektiv går den perioden inte att beskriva som annat än mardrömsår.

Därefter följde det som i dag närmast blivit en yrkesrisk, att gradvis stängas ute – det som numera kallas cancelkultur. Först från akademin, därefter från en design- och reklambransch som allt mindre handlar om professionalism och allt mer om vänsteraktivism.

Det här året låter sig inte sammanfattas i ett ord. Det är inte en kris, inte ett uppvaknande, inte ett fall. Det är något mycket allvarligare och mer utdraget än så – det handlar om ett samhälle som långsamt tappat sitt gemensamma språk, där allt fler frågor blivit förbjudna att formulera och där verkligheten därför måste beskrivas vid sidan av det officiella samtalet.

Jonas Andersson

Det är så vänstern i dag agerar mot oliktänkande, på alla nivåer – tysta, stänga ute, rensa bort – om man inte redan hunnit smutskasta, misstänkliggöra och karaktärsmörda. Samtidigt har vänstern i dag ett närmast totalt dominerande inflytande över traditionella medier, stora delar av myndighetsvärlden, universiteten och flertalet tongivande institutioner.

LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen

Att i ett sådant klimat stå upp för demokrati, yttrandefrihet och individens rättigheter är inte bekvämt. Det är ofta kostsamt. Tro mig, jag vet. Men vi framhärdar. Vi som fortfarande tror på demokrati, yttrandefrihet – och på att Sverige är ett land värt att bevara.

Här följer en sammanfattning av några av de, som jag ser det, viktigaste ämnena jag grävt i under 2025.

När ”godheten” blev ett skydd mot insyn

Året inleddes i biståndets värld – ett område som länge omgärdats av ett slags moralisk immunitet. Sida har i decennier varit ett uttryck för svensk självbild: generös, ansvarstagande, internationell. Men när misstankar om korruption, bristande kontroll och interna skyddsmekanismer staplas på varandra blir det omöjligt att bortse från frågan om vad som egentligen skyddas.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Sluta krångla – kapa Sida och utlandsbiståndet!”

Likheterna med USAID var slående. Inte för att systemen är identiska, utan för att logiken är densamma – när pengar, ideologi och prestige binds samman uppstår en miljö där transparens blir ett hot. Där kritik inte bemöts sakligt, utan moraliskt.

Där frågan inte längre är om biståndet fungerar, utan om man ens får ställa frågor inom en myndighet. Jag kommer att återkomma med berättelser inifrån Migrationsverket inom kort. Räkna med att ramla av stolen under läsning.

Detta återkom gång på gång under året. I energipolitiken, där politiker utbildas av vindkraftsindustrins egna PR-aktörer. I den så kallade gröna omställningen, vår tids kanske största bedrägeri, där projekt som Stegra presenterats som framtidslösningar, samtidigt som ekonomer varnar för snedvridning, slöseri och långsiktiga kostnader. ”Klimatet” blev inte bara en påstådd miljöfråga, utan en europeisk, industriell katastrof.

Samtidigt gick det inte längre att ignorera hur tryggheten urholkats. När svenskar börjar lämna landet – inte för arbete, inte för äventyr, utan för att skydda sina familjer – då har något grundläggande förändrats. Mina artiklar om Åland handlade inte om romantik utan om ett pragmatiskt val, nämligen att leva i ett samhälle där våld inte är normaliserat.

Jonas Andersson

Samma utveckling syntes i hur statliga myndigheter allt tydligare antar ideologisk karaktär. Jämställdhetsmyndigheten blev ett exempel på detta – inte för att jämställdhet är oviktigt, utan för att hela verksamheten tycktes reduceras till ett perspektiv, ett språk, en feministisk förförståelse. När nästan alla anställda delar samma bakgrund och samma ideologiska utgångspunkt försvinner friktionen – och därmed också möjligheten till självkorrigering.

LÄS ÄVEN: Jämställdhetsmyndigheten – en vänsterideologisk institution där 8 av 10 är kvinnor?

Det blev tydligt att många myndigheter inte längre primärt fungerar som förvaltare av gemensamma beslut, utan som aktörer i en kulturkamp. De producerar inte bara rapporter, utan normer. Och de arbetar mot folkets vilja.

När symboler blev viktigare än verkligheten

Under sommaren trädde detta kanske tydligast fram i hur Pride kom att fungera i offentligheten. Inte som ett evenemang bland andra, utan som en moralisk vänstermarkör. Från skolavslutningar där regnbågsflaggor ersatte traditionella symboler, till situationer där barn möttes av sexualiserade budskap som vuxenvärlden inte längre tycktes reflektera över.

LÄS ÄVEN: Förskolebarn tvingades ut i Pride-parad – föräldrar JO-anmäler

Det handlade inte om att människor firar eller uttrycker sig – utan om hur vissa symboler blivit oantastliga. Pride framstod allt mindre som ett uttryck för individuell frihet, och allt mer som ett kollektivt lojalitetstest. Att delta var neutralt. Att avstå krävde förklaring. Att ifrågasätta var suspekt.

LÄS ÄVEN: Pride är inte vad du tror att det är – lögnen, lydnaden och makten

Detta speglar något större – hur vänsterideologi i dag ofta presenteras som självklar moral, och därmed undandrar sig granskning.

Samtidigt gick det inte längre att ignorera hur tryggheten urholkats. När svenskar börjar lämna landet – inte för arbete, inte för äventyr, utan för att skydda sina familjer – då har något grundläggande förändrats. Mina artiklar om Åland handlade inte om romantik utan om ett pragmatiskt val, nämligen att leva i ett samhälle där våld inte är normaliserat.

800 bombdåd är inte längre en chockerande siffra, utan har blivit bakgrundsbrus. Det i sig är ett tecken på förskjutning. Det som tidigare hade utlöst krisstämpel hanteras nu med pressmeddelanden.

LÄS ÄVEN: 800 bombdåd senare – svenskar söker skydd på Åland

När rättsstaten och journalistiken blev selektiva

Islamfrågan löpte som en röd tråd genom året. Inte i form av teoretiska resonemang, utan i konkreta uttryck – moskébyggen utan insyn, politiker som varnar för ideologisk expansion, boende som uttrycker oro men sällan blir hörda.

LÄS ÄVEN: Vivalla och den särskilt utsatta elefanten i rummet

Jättemoskén i Skärholmen blev ett exempel på hur stora förändringar kan ske i det tysta, medan det offentliga samtalet fastnar i symboldebatter. Samtidigt visade reaktionerna efter terrordådet i Sydney – där terrorister hyllades i arabiskspråkiga kommentarsfält i Sverige – hur parallella värdesystem inte bara existerar, utan ibland gör sig hörda utan att mötas av tydlig motreaktion.

LÄS ÄVEN: Jättemoskén i Skärholmen: Hemlig finansiering, islamistiska kopplingar – och oro bland boende

Och när en 100-årig kvinna våldtogs av en man inom hemtjänsten, och ansvariga organisationer vägrade ta ställning, blev det omöjligt att hålla isär politik, moral och konsekvens. Här fanns inga abstraktioner kvar. Bara ett samhälle som inte förmådde skydda sina svagaste – och som dessutom saknade språket för att erkänna det.

Jonas Andersson

Under hösten blev rättsfrågorna allt mer centrala. I sexualbrottsmål där beviskrav förskjutits. I polisers vittnesmål om hur skuld i praktiken förutsätts. I berättelser om unga män som döms utan teknisk bevisning, men med långtgående konsekvenser.

LÄS ÄVEN: INTERVJU: Tinder-dejt slutade i 54 månaders fängelse och nästan en miljon i skadestånd – utan bevis

Samtidigt friades klimataktivister som vandaliserat ett konstverk på Nationalmuseum – eftersom uppsåt ansågs saknas. Det var svårt att undvika känslan av att lagen inte längre tillämpas likvärdigt, utan filtreras genom samtidens moraliska raster. Vissa handlingar ursäktas som uttryck för engagemang. Andra betraktas som oförlåtliga.

LÄS ÄVEN: Domaren: Därför får du vandalisera Monet-tavlan på Nationalmuseum

Rättsstaten framstod allt mindre som ett ankare – och allt mer som ett rörligt system.

Parallellt växte misstron mot medierna. Inte för att journalistik är oviktig, utan för att den blivit selektiv. När vissa brott knappt rapporteras, när vissa offer inte passar in i berättelsen, uppstår ett glapp mellan verklighet och offentlighet. Det glappet fylls inte av analys, utan av vrede. Och nu av nya, fria medier, där Samnytt spelar en huvudroll.

LÄS ÄVEN: SR-profilen Helene Bergman: ”Det är inte jag som lämnat demokratin – det är Public service som har gjort det”

Vreden är inte irrationell. Den uppstår när människor märker att deras erfarenheter inte känns igen, inte tas på allvar, inte ens nämns.

När allt till slut blev konkret

Mot årets slut blev allt detta personligt. Inte i symbolisk mening, utan bokstavligen. Äldreomsorgen. En mamma. Kroppar som inte längre orkar bära konsekvenserna av system som byggts för något annat än omsorg.

LÄS ÄVEN: Så ser slutstationen ut för dem som byggde Sverige

Och när en 100-årig kvinna våldtogs av en man inom hemtjänsten, och ansvariga organisationer vägrade ta ställning, blev det omöjligt att hålla isär politik, moral och konsekvens. Här fanns inga abstraktioner kvar. Bara ett samhälle som inte förmådde skydda sina svagaste – och som dessutom saknade språket för att erkänna det.

Det här året låter sig inte sammanfattas i ett ord. Det är inte en kris, inte ett uppvaknande, inte ett fall. Det är något mycket allvarligare och mer utdraget än så – det handlar om ett samhälle som långsamt tappat sitt gemensamma språk, där allt fler frågor blivit förbjudna att formulera och där verkligheten därför måste beskrivas vid sidan av det officiella samtalet. Men var så säker:

Jag och Samnytt kommer att fortsätta beskriva, redogöra och gräva i den verklighetens no-go-zon som politiker och traditionella medier skapat.

Gott Nytt År 2026!