➤ KRÖNIKA I lördags var det minnesdag för de många människor, främst judar, som fängslades och mördades i de tyska nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Att detta nu mer än 70 år gamla folkrättsbrott fortfarande uppmärksammas officiellt, i motsats till att vara en angelägenhet blott för de drabbades anhöriga, brukar motiveras med att påminnelsen om vad som skedde ska vaccinera oss mot nya storskaliga antisemitiska hatbrott.

Men om det argumentet ska vara giltigt gäller det att vi håller oss med uppdaterad information om varifrån hotet mot judar i Europa kommer idag och dess historik, inte varifrån det kom för 70 år sedan. Dessvärre finns det starka krafter i samhället som inte vill bekämpa dagens antisemitism och som har intresse av att ge konstgjord andning åt en numera tämligen obsolet antisemitisk hotbild.

Sanningen krockar med den politiska agendan
För mycket sanning om antisemitismens rätta ansikte i dagens Sverige och Europa krockar nämligen med vänsterliberalismens multikulturalistiska utopi. En förlegad föreställning om att hotet mot dagens judar i Sverige kommer från ”högerextrema” gör det också lättare för vänsterliberaler att demonisera sina socialkonservativa politiska motståndare som man lika ohederligt som regelbundet klumpar ihop med nazister och fascister.

När statsminister Stefan Löfven i lördags sa att han ”är mycket oroad av den senaste tidens utveckling, där nazister åter marscherar på gatorna” och att judar i Sverige på grund av detta ”åter börjat känna fruktan” är han antingen djupt okunnig eller medvetet ute för att desinformera.

Det har sedan 1930-talet funnits en liten klick organiserade nazister i Sverige. Några politiska framgångar har de inte rönt. Av och till under decenniernas lopp har de också anordnat manifestationer, det är inget nytt. Dessa genomförs dessutom – vilket Löfven är väl medveten om – med stöd i grundlagen.

Kan stoppa nazisterna direkt om de vill
Om Socialdemokraterna och övriga riksdagspartier verkligen vill stoppa nazisterna från att ”marschera på gatorna” så kan de göra det redan i höst, eftersom det är valår och en grundlagsändring fordrar två likalydande riksdagsbeslut med ett val emellan. Det är av föga intresse att få en statusuppdatering om statsministerns sinnestillstånd, och degraderande att från landets ledare serveras banala floskler om ett ämne som var och en vet är avsevärt mer komplicerat och berör hörnstenar i demokratin som yttrande- åsikts- och mötesfrihet.

Sveriges judar känner säkert ett visst obehag över att se svenska nazister manifestera. Personer som flytt kommunismens diktaturer eller vars släktingar dött i Gulag-lägren upplever troligen motsvarande obehag av att se svenska kommunister marschera på gatorna.

Fruktan har annat utsprung
Den ”fruktan” som Löfven talar om emanerar dock från en annan och väsentligt större grupp – muslimska invandrare. Men den djupt rotade antisemitismen i den gruppen ville statsministern inte tala om. Det har han gemensamt med de flesta andra politiker och opinionsbildare i Sverige.

Jag har i samband med koncentrationslägeroffrens minnesdag lyssnat på diskussioner i radio och TV och läst debattinlägg och intervjuer i tidningsmedia och därvid kunnat konstatera att den idag i Sverige dominerande invandringsrelaterade muslimska antisemitismen i princip inte problematiserats överhuvudtaget. Antingen nämns den inte alls eller så räknar man upp de muslimska hatbrotten och terrordåden interfolierade med diskussioner om nazismen så att läsare, lyssnare och tittare vilseleds och inte förstår att dessa härrör från en annan gärningsmannagrupp.

Kan utläsas mellan raderna
I de vittnesmål från utsatta judar i Sverige som medierna publicerat kan man dock, trots att dessa texter rensats på uppgifter om vilka förövarna är, ändå indirekt förstå detta – i varje fall om man är införstådd med den etniska segregation som kännetecknar dagens mångkulturella Sverige. I vittnesbörden om antisemitiska hatbrott återkommer frasen ”i vissa områden” när judar berättar om att man inte öppet vågar visa att man är jude. Sverige har inga bostadsområden demografiskt dominerade av svenska nazister. Däremot har vi åtskilliga områden befolkade av utomvästliga invandrare med muslimsk livsåskådning, och det är naturligtvis dessa som avses med den otydliga omskrivningen ”vissa”.

Det är svårt att värja sig från misstanken om att detta smusslande och hymlande är ett medvetet grepp i enlighet med den agenda som redogjorts för ovan. Varför skulle man annars vara så konsekvent tydlig med att varumärka nazistiskt relaterade antisemitiska brott och lika otydlig med att varumärka muslimskt motiverade dito? Det andra alternativet – statistisk anomali – som förklaring ter sig skäligen osannolik.

När någon enstaka gång denna för det politiska och mediala etablissemanget obekväma elefant i rummet ändå observerats, så har det skett med vidhäftning av apologetiska och historierevisionistiska haranger som man inte alls hör när europeiska nazisters antisemitism diskuteras.

”Antisemitism beror på islamofobi”
I SVT Agenda påstod exempelvis, mot bättre vetande, den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer att judehatet bland muslimska invandrare i Sverige och Europa är en motreaktion på den ”islamofobi” de utsätts för. Underförstått är det vi socialkonservativa som kritiserar den som vi ser det totalitära och med västerländsk demokrati inkompatibla religionsideologin islam som ska klandras för att muslimer ger sig på judar.

Det finns naturligtvis ingen logik i varför muslimer skulle börja rikta hat mot en grupp – judar – på grund av att en helt annan grupp – Sverigevänner – kritiserar deras religion och värderingar. Men SVT Agendas programledare jublade av allt att döma inombords över denna till den vänsterliberala diskursen tillrättalagda förklaringsmodell och ställde inte någon av de självklara kritiska följdfrågor tittarna har att kräva av journalister med yrkesheder i allmänhet och Public Service i synnerhet.

Koncentrationslägeröverlevaren Marceline Loridan-Ivens, som skrivit boken ”Och du kom inte tillbaka” om sina upplevelser av 30- och 40-talets tyska antisemitism, berör i en lång intervju i Dagens Nyheter helt kort den muslimska antisemitism som Europa – inte minst Loridan-Ivens hemland Frankrike – drabbats hårt av på senare tid som ett direkt resultat av hög utomvästlig invandring och en misslyckad integrationspolitik.

Loridan-Ivens rekapitulerar de muslimska terrordåden i Frankrike, hur det muslimska antisemitiska våldet eskalerar med knivattacker och misshandel av judar i landet, hur franska judar flyttar bort från muslimskt dominerade områden och hur många tusentals judar varje år på grund av denna antisemitism nu flyr Frankrike och flyttar till Israel.

Den muslimska antisemitismen förminskas
Hon klargör också förtjänstfullt att denna för Europa nya antisemitism i själva verket är mycket gammal i den del av världen där islam dominerar och lånar sig inte till sådana falska förklaringar och ursäkter för invandrad antisemitism som Yehuda Bauer hemfaller åt. Men sedan väljer Loridan-Ivens att på känt politiskt korrekt maner förminska problemet med antisemitismen inom islam.

”Det har inget med islam att göra” är en fras vi ständigt pådyvlas från multikulturalismens tillskyndare varje gång en bomb briserar eller någon mördas ackompanjerat av ”Allahu akbar” från gärningspersonerna. Vi förmanas att inte klandra alla muslimer för det våld och den terror som ett försvinnande litet fåtal personer som ”har missförstått islam” ägnar sig åt.

Loridan-Ivens använder sig av samma islamapologetiska retorik när hon talar om den muslimska antisemitismen. ”De allra flesta muslimer tänker inte på det här viset, och jag vet att många av de som anlänt de senaste åren har flytt undan fruktansvärda saker, och också tvingas utstå rasism”, hävdar hon.

Men det stämmer inte. Den muslimska antisemitismen är inte bara mer än snart halvtannat tusental år gammal, den har varit och är fortfarande ett framträdande inslag inom islam. Föreställningar om judar som härstammande från apor och grisar, som bloddrickande barnamördare och allmänt onda och lägre stående varelser är djupt rotade i den muslimska traditionen.

Det betyder förstås inte att alla muslimer är brinnande judehatare och beredda att begå antisemitiska terrordåd, men att problemet är avsevärt mycket större än vad de vänsterliberala multikulturalisterna vill att vi ska förstå och att tröskeln för att radikaliseras till våldsbejakande judehatare är lägre inom denna grupp än bland västerlänningar. Här har vi gjort upp med vår antisemitiska historia och kastat dessa föreställningar på sophögen. Så icke i den muslimska delen av världen, vilket för övrigt är långt ifrån det enda område där man värderingsmässigt hamnat rejält på efterkälken.

En dörr på glänt slås åter igen
Det föreföll ett tag – efter den våldsamma muslimska antisemitism som nyligen blossade upp efter att USA sent om sider verkställt ett sedan länge taget beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – som att svenska medier och politiker tagit till sig av Judiska centralrådets ordförande Lena Pösner Körösis kritik härförleden, där hon i SVT:s morgonsoffa riktade följande vädjan till Sveriges religiösa ledare, politiker och opinionsbildare:

”Var inte rädda för att tala om var hoten kommer ifrån, att kalla en spade för en spade. När det är högerextrema som hotar oss, då är det inga problem att säga det. Men när det är islamister och olika muslimska grupperingar i Sverige, då blir man genast mycket räddare. Och här hoppas jag att vi gemensamt, ledare och företrädare för olika grupper, vågar stå upp och säga att det här är oacceptabelt.”

Men nu verkar vi vara tillbaka på ruta ett igen. En spade kallas åter för något annat och statsministern ska skicka ut Expo till skolorna för att informera eleverna om 1930-talets nazityska koncentrationsläger, i stället för om den snabbt växande invandrade antisemitism som yttrat sig i mordbrand, död och terror och att judar i svenska städer som Malmö inte törs gå utanför dörren utan att dölja sin judiska tillhörighet.

En judefientlig regering
Löfven talade på minnesdagen om judars ”fruktan”. Vore jag jude i Sverige idag skulle en försvarlig del av denna fruktan gälla den rödgröna regeringens ovilja att erkänna och vidta åtgärder mot den antisemitism som utgör lejonparten av problemet i Sverige och Europa idag, inte som gjorde det för drygt 70 år sedan. Andra orsaker att som jude känna fruktan för nuvarande regering är dess erkännande av antisemitiskt terroriststyrda ”Palestina”, en utrikesminister som uttalat sig så grovt antijudiskt att hon inte är välkommen i Israel och en riksdagsledamot som poserat med en prisplakett med en karta där Israel är utplånat.

Och när får vi höra statsministern tala vid en officiell minnesdag för kommunismens alla miljontals dödsoffer?

Opinion