LEDARE • En 13-åring med automatvapen skjuter vilt på öppen gata, sex människor faller till marken – ett mirakel att ingen dog. Ändå blir gärningsmannen inte ens åtalad – socialtjänsten tar över med dalt och pjåsk. Vänsterlutande socialchefer och åklagare går ut och exploaterar händelsen för att kritisera Tidöregeringens tuffare kriminalpolitik. Man förklarar att ”hårdare tag inte är rätt väg att gå”. Det är svårt att avgöra vad som är mest chockerande – själva dådet, eller vissa reaktioner på det.

När statsminister Ulf Kristersson besökte Gävle efter masskjutningen beskrev han händelsen som ”en hänsynslöshet bortom det begripliga”. Men det obegripliga är inte så mycket 13-åringens agerande som att statsministern, med det yttersta ansvaret för att styra Sverige, säger sig inte begripa – ett eko från en annan statsministers ”vi såg det inte komma”.

LÄS MER: 13-åringens massmordförsök i Gävle var ”felskjutning”

Att Kristersson tidigare varit bortom att begripa vet vi, som en av Fredrik Reinfeldts raska gossar. Men under innevarande mandatperiod har man fått intrycket att han, med benägen hjälp av Jimmie Åkessons parti förvisso, börjat förstå konsekvenserna av en slapp kriminalpolitik i kombination med en ansvarslös migrationspolitik, och att det som hände i Gävle ingalunda var bortom det begripliga utan exakt vad man kunnat vänta sig och förutse.

En socialtjänst bortom satir

Sedan finns det förstås de som begriper ännu mindre än Kristersson. Fortfarande har alltför många som tjänstgör inom rätts- och välfärdsapparaten naiv handfallenhet som främsta kännetecken. För medan regeringen i varje fall vill sänka straffmyndighetsåldern, protesterar 26 åklagare – vars uppgift det alltså är att lagföra personer som skjuter med automatvapen på gator i Gävle och annorstädes – i ett upprop mot detta. Det är bortom det begripliga.

LÄS ÄVEN: Åklagare kräver att sänkt straffmyndighetsålder stoppas
LÄS ÄVEN: Socialtjänstchefs vapen mot gängen: Massage

Socialtjänsten i Gävle, där den misstänkte pojken var välkänd, svarar med att det inte behövs ”hårdare tag” – utan fler gymkort, fotbollsskor och ”massage till trötta föräldrar”. Det är bortom det begripliga, bortom satir.

13-åringar med vapen ”inte vilka barn som helst”

Statsministern ska ändå ha heder av det klarsynta konstaterandet att ”13-åringar som går omkring med skarpladdade vapen kan inte behandlas som vilka barn som helst”. Men i praktiken är det precis vad som fortfarande sker i det påstådda ”paradigmskiftets” Sverige.

En tonåring som försöker massmörda människor på öppen gata lämnas över till socialtjänsten – samma socialtjänst som tidigare redan ”känt till” honom, utan att kunna stoppa hans väg in i de kriminella gängen och på deras uppdrag sedan ut på gatorna med automatvapen i hand.

Att i det läget tala om fler fritidsgårdar, varmare kramar och om en uppväxt med fel färg på Lego-klossarna som åtgärder och förklaringar är verklighetsfrånvänt bortom det begripliga. Det är också respektlöst mot de människor som träffades av 13-åringens kulregn, och mot alla laglydiga svenskar som dagligen ser sin trygghet vittra bort. Det är en prioritering där gärningsmännen får förståelse och offer förväntas förstå.

Fattigdom ingen ursäkt för mordförsök

I varje debatt om gängkriminalitet återkommer samma ursäktande mantra om ”utsatta områden”, ”socioekonomiska faktorer” och att de unga grova brottslingarna är ”barn som själva är offer”, implicerat att alla vi andra är de verkliga förövarna. Det borde klassas som hets mot folkgrupp att peka ut låginkomsttagare som presumtiva grova brottslingar. De allra flesta som lever på den ekonomiska marginalen begår inte våldsbrott. De arbetar, kämpar och uppfostrar sina barn att göra rätt för sig.

Det är inte fattigdom som driver ut vissa ungdomar i grov brottslighet, utan usla värderingar bortom det begripliga. Lika mycket HMF är det därför att skuldbelägga de samhällsbärande medborgarna för förekomsten av de antisociala och kriminella olycksbarnen.

LÄS ÄVEN: Orbán om 13-årig pojke smattrade ned 6 personer i centrala Gävle: ”Ber för svenskar som söker trygghet i sina samhällen”

Det är inte ”samhällets fel” att somliga begår grova våldsbrott, skjutningar, bombdåd, grupp- och överfallsvåldtäkter, förnedringsrån mot barn, systematiskt vittjar pensionärer på allt de äger och har genom bedrägerier, utsätter sjuka och dementa åldringar i omsorgen för sexuella övergrepp och så vidare. Det är en, delvis kulturellt betingad, sociopati och avsaknad av empati hos individen bortom det begripliga.

USA:s historia är inte Sveriges

Vi talar inte om brott av typen desperata mödrar som stjäl bröd för att mätta sina svältande barn i ett land utan sociala skyddsnät. De här människorna är inte slavättlingar eller spillror av en undanträngd urbefolkning som vi svenskar kan anses behöva känna en nedärvd skam och skuld över. Det är bortom det begripliga att så många gått på vänsterns försök att legitimera sin fortsatta existens genom att, som substitut för den utsugna arbetarklass man förlorat som beskyddare av, applicera Nordamerikas uppgörelse med sitt förflutna på den misslyckade svenska invandringsproblematikens segregerade och bristfälligt integrerade grupper.

Det vi gjort i Sverige de senaste 50 åren är att lyfta dessa personer ur fattigdom till en levnadsstandard de bara kunnat drömma om i sina dysfunktionella ursprungsländer. Att då tala om dem som ”utsatta” för att de inte har riktigt samma standard som de som betalar deras uppehälle är absurt bortom det begripliga.

Man är inte utsatt bara därför att man inte är rik. De verkligt utsatta i Sverige är de nyss uppräknade kategorierna brottsoffer och den som blir beskjuten av en 13-åring med automatvapen. Det är nyspråk bortom det begripliga att byta plats på offer och förövare i den här kontexten och bortom det begripliga att någon som kommit hit och fått allt detta av Sverige och svenskarna lönar sina välgörare med att utsätta dem för grova brott.

Straffrihet föder nyrekrytering

Det mest destruktiva i dagens ordning är incitamenten. Gängen vet att barn under 15 år inte kan straffas. Därför använder de allt oftare dessa för att begå de grövsta brotten. Att bara höja straffen för äldre kriminella blir en ytterligare drivfjäder i den riktningen. Det följer en skäligen enkel logik. Om de inte alltför smarta gängkriminella förstått detta, är det bortom det begripliga att statliga utredare och politiker som stiftar våra lagar inte gör det. Så länge oförståndet dikterar brottsjuridiken kommer barnsoldaterna fortsätta växa i antal.

Kriminologer och psykologer hävdar att ”det inte går att avskräcka barn” med hårda straff, de har inte det konsekvenstänkandet och mentala mognaden menar man. Det kan nog stämma men det ursäkter inte att samhället förstärker incitamenten för gängen att göra mördare av de yngsta och förstöra deras liv innan de ens hunnit gå ut skolan.

Dessutom handlar det bara sekundärt om att avskräcka. Det primära är att stoppa – att ta bort de farligaste individerna från gatorna för att skydda allmänheten. För den som träffas av automatvapnets kulor spelar det ingen roll om den som har fingret på avtryckaren är 33 eller 13 år. Medborgarnas säkerhet och trygghet kommer först och är per definition och hävd en stats viktigaste uppgift att garantera.

Föräldraansvar fullt ut

Om samhället anser att 13-åringar är för unga för att förstå konsekvenserna av sina handlingar – då bör ansvaret rimligen falla på deras föräldrar. Det är i linje med hur vi allmänt ser på föräldrarollen. Varför ska den regeln frångås när man låter sina barn springa runt och skjuta folk med automatvapen? Var är föräldrarna när barnen begår mordförsök?

Det måste få konsekvenser om man låter sina barn bli gängens kontraktsmördare. Juridiskt straffansvar som medskyldig till mord med det brottets frihetsberövande påföljd och ekonomiskt skadeståndsansvar. Om man kommit till Sverige som migrant och via sina barn utsätter svenskarna för grov brottslighet bör utvisning för hela familjen vara grundregeln, oavsett vistelsestatus, oavsett förhållanden i ursprungslandet och andra omständigheter.

Den som vägrar ta ansvar för sitt barn ska inte dessutom slippa ansvar för barnets handlingar. Incitament som inte anses bita på minderåriga måste i varje fall erkännas bita på deras vuxna vårdnadshavare. Fullt straffansvar för minderåriga grova brottslingar och/eller fullt straffansvar för de minderåriga grova brottslingarnas föräldrar är det enda sättet att få bort barnsoldaterna från gatan.

Tjänstemän ska inte tycka – de ska göra sitt jobb

Socialtjänsten ska skydda barn, inte ursäkta brott. Åklagare ska åtala, inte lajva socialarbetare och skriva debattartiklar mot regeringens kriminalpolitik där man med snyft- och pjåskargument försöker undandra sig sitt lagföringsansvar.

Det är bortom det begripliga att regering och riksdag inte hårt och bestämt agerar när myndigheternas tjänstemän sätter sina privata åsikter framför sina yrkesuppdrag. Arbetsuppgifterna är fastställda i regleringsbrev och förlängningar av beslut fattade i demokratisk ordning. Obstruerande myndighetsaktivism är ett allvarligt hot mot demokratin.

Åklagare behöver ”inte tro på hårdare tag” – även om man kan tycka att de borde när 13-åringars kulor viner över svenska städer. De behöver bara göra som de blivit tillsagda. Eller byta jobb.  Om det överhuvudtaget ska daltas med unga brottslingar så är det i varje fall inte åklagarnas bord. Deras uppgift är att aktivt tillsammans med polis och domstolar upprätthålla lag och ordning i landet.

Kravlös vård i stället för kännbart straff

I decennier har vi haft en kriminalpolitisk debatt med påtaglig vänsterslagsida där samhället pekats ut som den huvudskyldige till brott och brottslingens illgärningar ursäktats med alla vi andras tillkortakommanden. Den grovt kriminelle ska vårdas, inte straffas och under den automatiskt med en tredjedel nedkortade inlåsningstiden handlar mycket om brottslingens rättigheter till TV på rummet, tillgång till gym, samlagsrum och att bestämma matsedeln.

Trots att det talas mycket om rehabilitering ställs inga krav på och görs ingen bedömning av huruvida den intagne är rehabiliterad när de fyrkantigt bestämda återstående två tredjedelarna av frihetsberövandet är till ända. Personen släpps ut även om man med en sannolikhet gränsande till visshet kan förutsäga att vederbörande kommer att återfalla i sitt tidigare brottsliga leverne med ett okänt antal av oss andra som nya brottsoffer.

Mycket lite av det offentliga kriminalpolitiska samtalet har handlat om individens ansvar för sina brottsliga handlingar, om brottsoffers och deras anhörigas rätt till upprättelse, om att straffa och avskräcka från brott. När vi nu fått en regering som med påtryckningar från Sverigedemokraterna som stödparti gör vissa försök att rätta till en kriminalpolitik som ur det allmänna rättsmedvetandets perspektiv under lång tid varit bortom det begripliga, då får den mothugg i stället för applåder, inte bara från den politiska vänstern utan inifrån själva rättsväsendet, också det bortom begriplighet.

”Inga brottslingar på våra gator”

Gärningsmannens födelseår saknar betydelse för brottsoffret. Paradigmskiftet måste fullföljas, straffrabatter slopas och straffmyndighetsåldern sänkas till 13 år eller ännu lägre om det behövs – ”inga brottslingar på våra gator” är vad folket har rätt att kräva.

Bygg rymningssäkra ungdomsfängelser där de farligaste unga hålls borta från samhället tills de inte längre utgör ett hot, oavsett hur länge det är. Om Barnkonventionen kräver det kan cellerna få vara utrustade med kritor, nallebjörnar, hink och spade som en eftergift till vänstern. Där har man ju i migrationsdebatten en tradition av att tänja rejält på begreppet ”baaarn”.

Försoningsrapport och ”reparations”

Aktörer i samhället som prioriterar att skydda vanliga människor från brott ska inte demoniseras, anklagas eller obstrueras mot. De och alla offer för den vänsterliberala det senaste dryga halvseklets sociala ingenjörskonsten bör få en offentlig ursäkt stadfäst i en försoningsrapport kombinerad med väl tilltagna ”reparations”.

Varför inte börja med att bjuda in offren för den 13-årige vansinnesskytten i i Gävle till riksdagen där företrädare för alla partier som suttit i regering under ceremoniella former och i direktsänd TV klädsamt servilt vidgår sin delaktighet i ansvaret för det oerhörda trauma dessa sex personer med nöd och näppe kom undan med livet i behåll.

Ut med saft och bulle – in med vatten och bröd

Vid det här laget vet vi att saft och bulle inte fungerar – inte ens som barnmeny – och att en återgång till vatten och bröd är vad som tarvas. Det fungerade inte med våra gamla svenska missdådare och ännu sämre med de nya importerade som helt dominerar den grova brottsligheten idag. Det är bortom det begripliga att det fortfarande finns tyckare som blundar för det, förnekar fakta och facit.

Sverige står inför ett val. Antingen fortsätter vi att curla de beväpnade barnen och hoppas att de en dag lägger ifrån sig vapnet frivilligt – eller så sätter vi ned foten och visar att samhällets lojalitet ligger hos de oskyldiga, inte de skyldiga. För trygghet är ingen förmån eller bonus, det är en absolut rättighet. Att förstå det borde inte vara bortom det begripliga.