Dagerlind: Mygg och kameler när 70 etnonationalister görs till större hot än tusentals Hamas-hyllare

LEDARE • Ett sjuttiotal svartklädda etnonationalister vandrar, enligt polisen lugnt, i procession genom Stockholm, skanderar ”Sverige åt svenskarna” och kräver frihet för fyra nyligen dömda våldsbrottslingar. Politikereliten exploderar i indignation, medierna skriver krigsrubriker om en våg av nazism. Samtidigt har tusentals och åter tusentals demonstranter i ett par år nu marscherat för Hamas-styrda Gaza med öppet antisemitiska slagord – ofta med direkt koppling till samma partier som nu skriker högst. Det är svårt att tolka det som något annat än en avledningsmanöver och ett skolexempel på att sila mygg och svälja kameler.

Aktivklubb samlade, enligt olika uppgifter, runt 70–100 personer för en kvällsmarsch i Stockholm i samband med Karl XII:s dödsdag. De var svartklädda, delvis maskerade, tände bengaler, bar banderoller och ropade slagord som ”Stolt svensk nationalist” och ”Sverige åt svenskarna”. Polisen följde tåget, konstaterade att allt gick lugnt till och såg ingen grund för ingripande.

Det räckte ändå för att utlösa fullskalig moralpanik. S-ledaren Magdalena Andersson kallade marschen ”djupt osvensk” och menade att nazister ”skrämmer människor med politiskt våld”. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) talade om ”avskyvärda åsikter” och återkom till regeringens arbete med att kriminalisera deltagande i extremistgrupper. Företrädare från C, L, V, MP och KD fyllde på med varningar för att ”nazism normaliseras” och att vi måste se till att vi ”inte får några nya lasermän”.

Detta trots att just den aktuella manifestationen – till skillnad från mycket annat vi sett i svensk gatupolitik de senaste åren – enligt polisen alltså var lugn, utan våld eller skadegörelse. Ingen försvarar nazism och inte så många heller den radikala etnonationalism som Aktivklubb mer rätteligen bör tillskrivas. Men proportionerna i reaktionerna är slående och det går inte att värja sig från misstanken om att det bakom detta ligger en agenda.

Hamas-hyllningar i tusental – då gäller andra måttstockar

Kontrasten mot de återkommande Gaza- och Hamas-hyllande manifestationerna kunde knappast vara större. Sedan 7 oktober 2023 har vi gång på gång sett tusentals personer, huvudsakligen med rötter i Mellanöstern, tåga genom landets större städer. Där har det inte saknats öppna hyllningar till Hamas och 7-oktobermassakern, slagord som de facto innebär att Israel ska upphöra att existera och grov antisemitism riktad mot judar i allmänhet.

Många av dessa demonstranter tillhör samma väljarbas som Socialdemokraterna och delar av den rödgröna sidan aktivt odlat under decennier. Kopplingarna mellan arrangörer till pro-Gaza-manifestationer och vänsterpartier, fackföreningar och olika ”antirasistiska” nätverk är väl dokumenterade. Ändå har tonläget från samma politiker som nu rasar mot Aktivklubb ofta här varit mjukt, förstående och relativiserande.

När Hamas-sympatisörer tar över gator och torg handlar det plötsligt om ”yttrandefrihet”, ”rätten att protestera mot Israels krig” och ”unga som ger uttryck för frustration”. När 70 svenska etnonationalister tågar lugnt genom stan talar samma personer om ”lasermän”, krav på organisationsförbud och ett akut hot mot demokratin.

Hatbrott, straffskärpning och rättsstat på sned

Fyra unga män med koppling till Aktivklubb dömdes nyligen för bland annat grov misshandel efter att under en natt i Stockholm ha gett sig på flera personer med utländsk bakgrund. Minst ett av brotten var brutalt – en man sparkades i huvudet tills han fick hjärnskakning och tandskador – och tingsrätten konstaterar att hatbrottsmotiv förelåg, bland annat då Hitlerhälsningar förekom.

LÄS ÄVEN: ”De sade jävla n*gga” – fyra åtalas för rasistdåd i Stockholm

Det finns ingen anledning att relativisera själva brotten och fängelsestraffen är i sig inget att beklaga. Det problematiska är den selektivitet med vilken rättsväsendet tillämpar den straffskärpande omständigheten hatbrottsmotiv.

LÄS MER: Fyra döms efter nazistgängets våldsamma natt i Stockholm

Den används ytterst ojämnt. När invandrargäng förnedringsrånar svenska barn som valts ut just för att de är svenskar – något som både gärningsmän och forskare vittnat om – har hatbrottsparagrafen märkbart svårt att hitta in i domsluten. Detsamma gäller när invandrade åldringsbrottslingar systematiskt lurar äldre svenskar på deras besparingar, där offren uteslutande har svensk bakgrund och urvalet uttryckligen skett på den grunden: ”Vi knullar Sveriges mamma”.

LÄS ÄVEN: Gänget som urinerade på ”svennejävel” döms – får ungdomsvård

Då talas det aldrig om eller döms för ”hatbrott” eller ”rasistiska motiv”, trots att kriterierna är desamma – en grupp väljs ut av en annan grupp på grund av etnicitet eller ursprung. När det däremot handlar om svenskar som angriper invandrare slås alla strålkastare på.

LÄS ÄVEN: ”Svenskt ursprung” – plötsligt blev etnicitet och ras väldigt viktigt

Då markeras i tingsrättens egna pressmeddelanden noggrant att förövarna har ”svenskt ursprung” och offren ”annan etnisk bakgrund” – en markering vi hittills aldrig sett när rollerna varit omvända. Budskapet till allmänheten blir: ras och etnicitet är oerhört viktigt – men bara i vissa fall, bara för vissa grupper.

Nazistspöket en politisk avledningsmanöver

När DN:s Niklas Orrenius tar Aktivklubb-domen som språngbräda för att anklaga migrationskritiska politiker för att ”peka ut invandrare som problem” blir mönstret tydligt. I hans världsbild är orsakssambandet ungefär: stram migrationspolitik → hård retorik om invandrare → nazister får blodad tand → hatbrott på gatan.

På 90-talet var det Ny Demokrati som beskylldes för ”Lasermannen” John Ausonius skjutningar, vilka senare skulle visa sig inte ha haft några ideologiska motiv utan vara ägnade att avleda polisens uppmärksamhet från de bankrån han gjorde.

i dag är det partier som pratar om ”stram migration” som tillskrivs ett indirekt ansvar när nazister misshandlar människor med utländsk bakgrund. Det är en bekväm berättelse för politiker som vill slippa ta ansvar för att Sverige under årtionden fört en invandringspolitik man inte haft förmåga att hantera – med följder i form av bland annat enorma ekonomiska kostnader, växande gängkriminalitet och klanstrukturer, islamistisk radikalisering och rekrytering till jihadistiska rörelser, utbredd hederskultur och kvinnoförtryck, öppet judehat och intolerans mot sexuella minoriteter och parallellsamhällen där tilltron till demokrati och yttrandefrihet är svag.

Att peka ett anklagande finger mot de politiker som i dag försöker begränsa inflödet och därmed skadorna ytterligare, är djupt ohederligt. De som varit med och monterat ner gränsskyddet, öppnat dörren på vid gavel och blundat för konsekvenserna borde inte stå längst fram i indignationskören när några unga män ur en högerextrem subkultur går ut på stan. Det är fullt legitimt att ”peka ut invandrare som problem” – inte alla, men alltför många är det faktiskt, liksom den släpphänta, naiva och verklighetsfrånvänt godhetssignalerande politik som lett till att probleminvandrare är här och bidrar till att ge de skötsamma invandrarna dåligt rykte.

Om man ska hitta en orsak till att fenomen som Aktivklubb finns så är det mer relevant att se det som en (alltför) skarp reaktion på det migrationspolitiska haveri som förvandlat stora delar av Sverige till oigenkännlighet. Och så länge dessa invandringsrelaterade problem kvarstår i nuvarande omfattning är risken stor att den här sortens reaktioner kommer att förstärkas ytterligare. Även den urspårade genuspolitiken vänder sig Aktivklubb mot på sitt radikala sätt. Det är tveksamt om de som ondgör sig mest högljutt över de här ungdomarna ens har läst vad Aktivklubb skriver under rubriken ”Vår vision”. Deras lösningar och metoder är extrema men mycket av problemformuleringarna och kritiken mot vänsterliberalism och globalism delar de med många utanför klubbmiljön.

Samtidigt bör det påtalas att det i Sverige alltid har funnits en liten rännil av nynazism och närliggande ideologiska strömningar. Den är inte större idag än tidigare men ges av och till större uppmärksamhet från vänsterliberalt håll när man tror sig kunna plocka politiska poäng på det. Och nu är en sådan tid när man vill att debatten ska handla om något annat än Hamas-hyllningar och islamistiskt judehat i invandrargrupper och vi har en blågul regering med Sverigedemokraterna som stödparti som man vill smutskasta.

Expo en tveksam sanningssägare om Aktivklubb

Vill Aktivklubb framstå som en klubb för kampsport, traditionella manlighetsideal och i och för sig radikal men ändå inom åsiktsfriheten tillåten etnonationalism i ett land där motsvarande släpps fram för andra etniciteter som kurder och samer, då har man ett internt städarbete att göra. När man ropar på frihet för medlemmar dömda för grovt våld mot invandrare gör man motsatsen, solkar ned och diskvalificerar sig.

LÄS ÄVEN: Vänsterextremister pekar ut ministers 15-årige son som ”nazist”

Men att okritiskt adoptera varje etikett som vänsterextrema Expo klistrar på allt från Aktivklubb till Sveriges just nu näst största parti är inte underlag för en seriös och balanserad offentlig debatt om extremism. När man i samma kretsar rutinmässigt beskriver Sverigedemokraterna som ”bruna”, ”nazistiska” eller ”rasistiska” urvattnas begreppen tills de till slut betyder ”alla som inte tycker som vi” och ett verktyg för att leda bort uppmärksamheten från en importerad extremism som breder ut sig i vårt land.

LÄS ÄVEN: Hans 15-årige son hängdes ut – nu tackar Johan Forssell Expo

Det blir särskilt tydligt i fallet med migrationsministern Johan Forssells son – en 15-åring – som pekats ut som del av ”den våldsbejakande extremhögern” för att ha rört sig i närheten av en nationalistisk förening, Det fria Sverige, men utan att ha begått något brott eller gjort några extrempolitiska utspel. Att vänsteraktivister tycker det är rimligt att hänga ut minderåriga för ”fel umgänge” säger mer om deras värderingar än om pojkens.

När antisemitismen kommer från obekvämt håll

En annan dubbelmoral blir tydlig i synen på antisemitism. När den kläs i brun skjorta, hakkors och Hitlerhälsningar reagerar vi reflexmässigt – med all rätt har vi uppfostrats till det i andra världskrigets skugga. Men när judehatet kommer från Mellanösternimporterad islamism, med arabiska slagord och palestinasjalar, då blir reaktionerna ängsligt försiktiga. Invandrare har vi fått lära oss tycka är utsatta eller berikande, att säga något ont om några av dem är förenat med risker för social utfrysning eller värre.

Hillevi Larsson, poserade 2014, under sin tid som riksdagsledamot för Socialdemokraterna, med en utmärkelse i form av en plakett med en ”Palestina-karta” där Israel var helt utraderat – en symbolik uttryckt som ”från floden till havet” som i andra sammanhang beskrivs som existensförnekelse och indirekt folkmordsretorik. Efter kritik bedyrades att intentionerna misstolkats, men några djupare självrannsakande debatter inom partiet blev det inte. Och den palestinarörelse som hon fått utmärkelsen av och samarbetet med den ifrågasattes heller inte mer allmänt.

2024 tvingades Miljöpartiets ordförande i Helsingborg ta timeout efter att ha poserat med en tavla med samma budskap – Israel borta från kartan – tillsammans med en företrädare som dessutom relativiserat Hamas massakrer. Även här förklarades det med ”bristande uppmärksamhet” och ”olycklig symbolik”. Ramsor om ett fritt Palestina från floden till havet är samtidigt mer regel än undantag i Gazamanifestationerna.

Restaurang i Sverige: ”Judar betjänas inte här”

I 30-talets Tyskland, innan den systematiska judeutrotningen tog fart, var det vanlig med skyltar i butiksfönstren med upplysande skyltar med budskap som ”Juden werden hier nicht bedient” – judar betjänas inte här. Fenomenet har nu dykt upp i Sverige men inte hos svenska näringsidkare med nazistiska ideal, utan invandrade dito med rötter i Mellanöstern.

I Stockholm driver Adam’s Smokehouse, i medier kallad ”Gaza-restaurang”, en linje där ägaren, Adam Mahdi, öppet förbjuder judar att besöka restaurangen och i videoklipp deklarerar att de ”kan dra åt helvete”. Lagen om hets mot folkgrupp åberopas i tid och otid när någon uttalat något kritiskt om invandring eller islam. Men när det gäller importerad antisemitism tillåts den enkelt kringgås genom att Mahdi i likhet med många andra islamistiska antisemiter och deras apologeter inom vänstern pratar om om ”israeler” och ”sionister”. Vad man i verkligheten åsyftar är retoriskt uppenbart – eller borde i varje fall vara det i ett samhälle som värnar om principen om likhet inför lagen.

Liknande fenomen syns i andra europeiska länder. En butik i tyska Flensburg satte upp skylten ”Jews are banned from here”, med hänvisning till kriget i Gaza. Händelsen väckte vissa reaktioner – men inte tillräckliga för att vi skulle få en balanserad diskussion där det klargörs att det inte är ”vit högerextremism” som göder och flyttar fram gränserna för antisemitism i dagens Europa, utan värderingar på en bärvåg av utomvästlig invandring.

När antisemitism tolereras eller ursäktas så länge den kan maskeras med ”antisionism” eller ”solidaritet med Gaza” signalerar samhället att vissa sorters judehat är mer acceptabla än andra – att det finns legitima skäl att hetsa mot judar och vilja utplåna dem och deras land från jordens yta. Det är förfärande många politiker och journalister som ägnar sig åt detta idag med en nidbild av Israels försvarskrig i Gaza som förevändning där man trodde att alla goda krafter skulle ställa sig oreserverat bakom israel mot terroristerna efter massmordet den 7 oktober 2023. Att det blivit tvärtom känns surrealistiskt.

Yttrandefrihet för alla – eller för ingen

Ett återkommande argument till försvar för Hamas-hyllande manifestationer har varit demonstrationsfriheten, mötesfriheten och yttrandefriheten. Så länge man inte begår eller uppviglar till konkreta brott eller trampar långt över gränsen för hets mot folkgrupp ska staten inte stoppa människor från att uttrycka sina åsikter, hur obehagliga de än kan uppfattas av andra.

Det resonemanget är i överensstämmelse med demokratins fundamenta – men bara om det används konsekvent. Om vi accepterar – eller åtminstone tolererar – återkommande, ofta stökiga demonstrationer där terrororganisationer hyllas, då kan vi inte samtidigt kräva att polisen ska förbjuda en lugn marsch där 70 etnonationalister ropar ”Sverige åt svenskarna”. Det är samma grundlagsskyddade rättighet som används.

Grundlagens fri- och rättigheter finns inte för att skydda åsikter som majoriteten eller vissa minoriteter gillar, utan för att ge plats åt också de obekväma, impopulära och kontroversiella. Alternativet är att makthavare får licens att godkänna ”rätt sorts” extremism och förbjuda ”fel sorts”. Dessutom, om någotdera ska begränsas så är det rimligt att resonera på samma sätt som med andra problem – vi har nog med våra egna brottslingar och extremister och behöver inte importera dem i stora antal från utlandet.

Ta debatten – med alla extremister

Den som vill bekämpa politisk extremism – vare sig den kommer i form av radikal etnonationalism eller islamistisk jihadromantik – borde inte vara rädd för debatt. Om Aktivklubb och liknande rörelser består av rakt igenom föraktliga idéer, borde tränade toppolitiker som Magdalena Andersson, Anders Ygeman, Gunnar Strömmer och Benjamin Dousa med flera enkelt kunna argumentera sönder dem offentligt i sak.

I stället inskränker man sig till att upprepa redan missbrukade epitet som ”nazister” och kräva förbud. Det finns ett folk- och demokratiförakt i detta, att inte tro medborgarna om att vara resistenta mot dylikt, att förmyndaraktigt skydda oss från extrema åsikter. När man samtidigt tassar på tå utan att våga kritisera den massiva antisemitism och annan extremism som sprids i delar av det så kallade muslimska civilsamhället blir det ännu värre – vi ska vaccineras mot den lilla sjukdomen men inte den stora.

Att straffa våldsbrott hårt, oavsett gärningsmannens bakgrund, är självklart. Att granska och kritisera Aktivklubb är också självklart. Men att använda ett enstaka våldsdygn och en symbolisk marsch med 70 personer som murbräcka för att smutskasta all invandringskritik, samtidigt som man blundar för Hamas-hyllningar i tusental, är inte hederligt.

Den som på allvar vill mota extremism i grind silar inte mygg och sväljer kameler – de som gör det har en annan agenda. I det här fallet är det den svenska brunskjortade extremismen som är myggan och den invandrade islamistiska som är kamelen.

Ett hundratal svenskar som frotterar sig med nazistiska idéer är illa, men flera hundratusen med invandrabakgrund som gör samma sak bakom en fasad av muslimsk tro och just nu palestinsk frihetskamp är värre. Mycket värre.

LÄS ÄVEN: Dags att hitta ryggraden och sluta finansiera Expo, Uffe?