KRÖNIKA • Under årtionden har svenska medier allt oftare prioriterat ett vänsternarrativ framför fakta och framför verklighet. Känslomässiga berättelser, politiska utgångspunkter och ideologiska filter har fått ersätta den kritiska granskning som journalistiken är satt att utföra. Resultatet är ett växande förtroendegap mellan medier och allmänhet – och en allt tydligare konflikt mellan aktivism och oberoende journalistik. Inför valåret skärps denna motsättning, där frågan inte bara handlar om politikens riktning, utan om vem som ska beskriva verkligheten och på vilka villkor.
Jag har återkommit till det många gånger, och jag gör det igen – den yrkesgrupp som bär det enskilt största ansvaret för Sveriges utveckling – och avveckling – är journalistkåren.
Utan en fungerande journalistik kan ingen demokrati bestå. Mediernas uppgift är att granska makten, synliggöra problem och ge medborgarna en så sann och fullständig bild av verkligheten som möjligt. När den uppgiften överges och ersätts av aktivism, värderingsstyrd rapportering och medveten verklighetsfiltrering, börjar själva fundamentet för det demokratiska samtalet att vittra.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”SVT manipulerar – och kallar det ”public service”
Sverige kommer sannolikt att bli ett framtida skolboksexempel på vad som händer när journalistiken slutar fungera som kontrollmakt och i stället blir en del av maktutövningen.
Problemet handlar inte bara om det som inte rapporteras, utan om det som aktivt förvrids. Fakta väljs bort, perspektiv vinklas och sammanhang utelämnas för att passa en på förhand bestämd berättelse. Kritiska röster misstänkliggörs, etiketteras och i vissa fall hängs ut tills de tystnar. I ett sådant medielandskap kan ett samhälle drivas i fel riktning betydligt snabbare än vad politiska beslut ensamma skulle kunna åstadkomma.
När makthavare börjar definiera vilken journalistik som bör tillåtas och vilken som bör stoppas handlar det inte längre om mediepolitik, utan om yttrandefrihetens gränser. I praktiken riktas trycket mot den fria och maktkritiska journalistik som granskar sådant andra väljer bort – den typ av oberoende publicistik som i dag utmanar berättelsen och som just därför har blivit obekväm för dem som föredrar kontroll framför granskning.
Jonas Andersson
Exemplen är många – men journalistiken granskar sällan sina egna systematiska fel. När en etablerad medieberättelse till slut faller samman, ofta flera år senare, publiceras några lågmälda självkritiska artiklar. Ansvar utkrävs sällan och uppmärksamheten blir kortvarig. Därefter går nyhetsflödet vidare, nya frågor tar plats och nya förenklade narrativ etableras. Cykeln upprepas.
Det sjuka med de apatiska barnen – nu igen
Ett av de mest talande och samtidigt mest obehagliga exemplen i modern svensk mediehistoria är historien om det som kom att kallas de apatiska barnen. Under lång tid etablerades bilden av barn som i samband med asylprocesser föll in i ett tillstånd av total apati, oförmögna att äta, tala eller reagera.
Berättelsen fick ett enormt genomslag och blev snabbt en moralisk referenspunkt i migrationsdebatten. Den som ifrågasatte fenomenets omfattning eller orsaker riskerade att framstå som okänslig eller cynisk.
I efterhand har bilden visat sig vara betydligt mer komplex och i vissa fall djupt mörk. Vittnesmål och utredningar har pekat på fall där barn utsatts för hård press i hemmet för att framstå som sjukare än de var, där isolering, kontroll och i vissa fall ren misshandel förekommit.
Det mest anmärkningsvärda är inte bara vad som skedde, utan hur länge berättelsen kunde upprätthållas utan att den etablerade journalistiken på allvar prövade alternativa förklaringar.
Men vanvettet kring de så kallade apatiska barnen är inte en enskild händelse – och eftersom taktiken fungerat politiskt för vänsterpartierna så fortsätter lögndramaturgin gång på gång i rapporteringen om migration och asyl.
LÄS ÄVEN: Public service pekas ut som det största hotet mot Sveriges demokrati
Under åratal har medierna fyllt spalter och sändningar med snyftreportage om utvisningar av ”barn” – nu senast till och med bebisar, vilket jag själv rapporterat om – där enskilda öden lyfts fram i starka känslomässiga berättelser medan domstolsbeslut, identitetsfrågor, tidigare avslag och rättsliga omständigheter ofta hamnar i bakgrunden eller utelämnas helt.
Rubriken är återkommande och effektiv – ”det handlar om barn”!
Den som försöker föra in fakta om ålder, asylskäl, lagstiftning eller systemeffekter framställs som hård, omänsklig eller cynisk. Mönstret är detsamma även i andra frågor och kring personer som journalistkåren antingen brinner för eller avskyr.
Sveriges utveckling under de senaste decennierna kan därför inte förstås enbart genom politiska beslut. Den måste också förstås genom det medielandskap som formade berättelsen om verkligheten – vad som var ett problem, vad som inte var det och vilka frågor som överhuvudtaget fick ställas.
Jonas Andersson
Vissa lyfts fram genom en närmast helgonlik mediebehandling där kritiska frågor uteblir och komplexiteten försvinner – som i rapporteringen kring klimataktivisten och senare Hamasapologeten Greta Thunberg.
Samtidigt kan andra politiska aktörer utsättas för motsatt behandling, där bevakningen under lång tid präglats av ensidighet, moraliserande och öppet negativt tonläge, vilket varit tydligt inte minst i svenska mediers pinsamma rapportering om USA:s demokratiskt valde president Donald Trump.
När är det dags att utkräva ansvar?
När en berättelse passar den rådande världsbilden upphör den kritiska reflexen. Journalistiken slutar granska och börjar i stället förstärka. Känslomässig mobilisering ersätter analys, moraliska markeringar ersätter faktabaserad diskussion och vissa perspektiv anses helt enkelt inte legitima att framföra.
LÄS ÄVEN: Janne Josefsson: Public service fullt av miljöpartister och vänsterpartister
Det finns i dag de som försöker nyansera kritiken mot journalistkåren. De menar att många drivs av idealism, att arbetsvillkoren är pressade och att misstag därför är oundvikliga. Jag tvivlar på det i dag. Goda intentioner förändrar hur som helst inte konsekvenserna.
När en hel yrkeskår under lång tid filtrerar verkligheten genom ideologiska raster, när granskningen av makt ersätts av aktivism och kritiska perspektiv systematiskt marginaliseras, skadas något grundläggande i samhällskontraktet. Tilliten urholkas, och utan tillit förlorar både medierna och demokratin sin funktion.
Valet i höst handlar därför inte bara om politik, utan om huruvida medborgarna ska få tillgång till verkligheten som den är – eller till ännu en filtrerad berättelse. Där kommer kampen att stå.
Jonas Andersson
Det mest oroande är inte enskilda felbedömningar, utan frånvaron av ansvar. När berättelser visar sig vara felaktiga eller kraftigt förenklade följer sällan någon djupare självrannsakan. Samma redaktioner, samma perspektiv och samma reflexer fortsätter att prägla rapporteringen. Mycket av denna låsning hänger dessutom samman med Public services dominans och det journalistiska haveri som följt i dess spår.
Journalistiken brukar beskrivas som demokratins tredje statsmakt. Den rollen bygger på förtroende och ansvar. När makt utövas utan självkritik och utan konsekvenser riskerar den i stället att bli en del av det problem den var tänkt att motverka.
Sveriges utveckling under de senaste decennierna kan därför inte förstås enbart genom politiska beslut. Den måste också förstås genom det medielandskap som formade berättelsen om verkligheten – vad som var ett problem, vad som inte var det och vilka frågor som överhuvudtaget fick ställas.
LÄS ÄVEN: När statsmedierna och DN ruttnar – och ersätts av det fria ordet
När journalistiken slutar spegla samhället som det är och i stället beskriver det som det borde vara uppstår en klyfta mellan verklighet och berättelse. När den klyftan blir tillräckligt stor rasar inte bara journalistikens trovärdighet – även tilliten till samhällets institutioner följer med.
Samtidigt har utvecklingen utlöst en motreaktion. I takt med att förtroendet för de etablerade redaktionerna sjunkit har nya aktörer och reportrar klivit fram för att göra det arbete som länge försummats – ställa de obekväma frågorna, följa upp det som andra undviker och beskriva verkligheten även när den är politiskt eller moraliskt obekväm.
Det handlar om en återgång till journalistikens kärna – att granska makten, inte skydda den.
Samtidigt är det kanske mest allvarliga i utvecklingen att delar av den politiska makten nu öppet vill begränsa just den typ av oberoende journalistik som vuxit fram utanför de etablerade mediehusen. Flera vänsterpolitiker har talat om behovet av att stoppa eller reglera vad de beskriver som ”skadliga” eller i praktiken ”olagliga” medier – en gränsdragning som riskerar att handla mindre om lagbrott och mer om innehåll och politisk bekvämlighet.
LÄS ÄVEN: Aron Flam om statsmedierna: ”En katastrof för kulturen och demokratin”
När makthavare börjar definiera vilken journalistik som bör tillåtas och vilken som bör stoppas handlar det inte längre om mediepolitik, utan om yttrandefrihetens gränser. I praktiken riktas trycket mot den fria och maktkritiska journalistik som granskar sådant andra väljer bort – den typ av oberoende publicistik som i dag utmanar berättelsen och som just därför har blivit obekväm för dem som föredrar kontroll framför granskning.
Inför valåret kommer denna konflikt att bli allt tydligare. Striden kommer inte bara att stå mellan politiska alternativ, utan mellan två synsätt på journalistik – mellan reportrar som vill informera medborgarna och aktivister som använder journalistiken som verktyg för opinionsbildning.
Valet i höst handlar därför inte bara om politik, utan om huruvida medborgarna ska få tillgång till verkligheten som den är – eller till ännu en filtrerad berättelse. Där kommer kampen att stå.
