I Sverige bor ett stort antal iranier, de allra flesta med asylbakgrund. Varje år reser hundratals av dem på semester till landet de säger sig ha flytt ifrån och tusentals bor där permanent. När de får problem med skurkstatens muslimska regim förväntar de sig konsulär hjälp från Sverige, inklusive att utväxlas mot grovt kriminella iranier som sitter fängslade i Sverige.

Fångutväxlingen nyligen där två personer, svenske Johan Floderus och exiliraniern Saeed Azizi, byttes mot den i Sverige livstidsdömde iranska regimens bödel Hamid Noury med tusentals avrättningar av oppositionella på sitt samvete, har väckt stark kritik.

Många menar att utväxlingen aldrig borde ha gjorts, dels därför att den uppmuntrar den muslimska terrorregimen i Iran att ta nya gisslan för att få loss sina fängslade kumpaner i utlandet, men dels också därför att de som reser till Iran trots stark avrådan från bland annat UD, borde göra det på egen risk och inte förvänta sig någon hjälp från Sverige – i synnerhet inte att utväxlas mot livstidsdömda massmördare.

I fallet Floderus har ytterligare frågetecken rests. Han är öppet homosexuell men valde ändå att resta till ett land där homosexuella avrättas genom att hängas i lyftkranar och kastas från hustak.

Hundratals iranresenärer varje år

Azizis fall följer mer mallen för iranresenärer från Sverige. Han har sina rötter i Iran och dubbla medborgarskap. Varje år reser hundratals personer med Azizis bakgrund – efter att ha fått asyl och uppehållstillstånd och inte sällan medborgarskap i Sverige – tillbaka till landet som de uppger sig ha flytt ifrån och inte kunnat återvända till.

Det dominerande skälet är att man har släkt och sociala nätverk i det gamla hemlandet som man saknar i det väsentligt annorlunda Sverige. Ofta går det bra och man kan resa jojo-trafik mellan Sverige och Iran eller bosätta sig där permanent utan att något händer. I andra fall grips man av regimen, anklagas – korrekt eller falskt – för brott och används sedan som utväxlingsbricka eller för att utverka stora lösensummor.

Hård i orden – mjuk i handling

Utrikesminister Tobias Billström (M) har klargjort att svenska UD har mycket begränsade möjligheter att hjälpa till om något skulle ske under ett besök i landet. I en skriftlig kommentar till media förtydligade han sig:

”För att prata i klartext. När UD avråder från resor är det en tydlig signal om att säkerhetsläget är allvarligt och snabbt kan ändras och bli ännu sämre.”

Men när det kom till kritan som i fallet Floderus och Azizi visade sig den hållningen inte gälla. Inte bara gjorde man normala diplomatiska ansträngningar för att få loss de två iranresenärerna, man frigav också en livstidsdömd iransk massmördare.

1 500 asyliranier bor permanent i gamla hemlandet

Trots avrådan och de åtaganden man har för iranier med förvärvande svenska medborgarskap har myndigheterna i Sverige dålig koll på hur många som reser skytteltrafik till och från Iran. Men man räknar med att de kan räknas i flera hundratal.

Till detta kommer runt 1 500 iranier med svenskt medborgarskap som rest tillbaka och bosatt sig mer eller mindre permanent i sitt gamla hemland som man tidigare hävdade sig ha flytt ifrån.

De iranska myndigheterna har bättre koll på exiliranierna i Sverige än de svenska myndigheterna. För den som hållit en låg profil under vistelsen i Sverige är risken lägre, men inte obefintlig, att man grips av den iranska polisen. Men det är också vanligt att personer som kritiserat regimen reser tillbaka, trots att risken att man grips då är mycket stor.