Religiös/kulturell könsstympning av småflickor inom vissa invandrargrupper har på senare tid blivit en ny ‘utmaning’ för polisen på många håll i Sverige. En sådan plats är Linköping där Hyresgästföreningens lokaler används för de grymma övergreppen. Emma, som blev vittne till en av de primitiva ritualerna, berättar för NT om den omskakande upplevelsen.

När 32-åriga biomedanalytikern Emma gick förbi Hyresgästföreningens närlokal i bostadsområdet Berga i Linköping hörde hon fruktansvärda barnskrik bakom den stängda dörren. Synen som mötte henne när en man efter idogt bankande från Emma till slut öppnar dörren har etsat sig fast i minnet.

Flickan låg på golvet med isärtvingade ben
På några tygtrasor på golvet låg en liten avklädd flicka med isärtvingade ben och över henne en äldre kvinna i färd med att som det föreföll skära i flickans könsorgan. Runtomkring stod ett antal män och rabblade monotona böner på ett främmande språk.

Mannen som öppnar hävdar att skriken kommit från hans syster som är sjuk. Scenen inne i rummet säger något helt annat. Emma tränger sig in i lokalen för att se hur flickan på golvet mår. Hon kan konstatera att flickan är påverkad av någon substans, omtöcknad och inte kontaktbar.

Hotfull stämning när Emma vill ringa polisen
Emma tar upp sin mobil och talar om för personerna i lokalen att hon tänker ringa polisen. Då blir stämningen hätsk och hotfull. Männen går emot Emma och försöker ta ifrån henne telefonen.

“Du ska inte ringa polisen” befaller de Emma. Tumult uppstår och den äldre kvinnan lyfter upp flickan från golvet och springer ut ur lokalen.

När polisen anländer efter Emmas anrop är en av männen från Hyresgästföreningens lokal inbegripen i ett larmsamtal med 112. Han berättar för operatören en historia om att en flicka fått ont i huvudet och att de behöver hjälp att ta flickan till sjukhus eftersom de inte har någon bil.

Emma som hör samtalet frågar mannen varför kvinnan och flickan flydde från platsen om det var så att de behövde hjälp. Den frågan får hon inget svar på.

Inte samma flicka som visades för polis och vårdpersonal
Emma berättar för polisen vad hon bevittnat i Hyresgästföreningens lokal. En kvinna och en flicka som antas vara de som Emma berättat om har påträffats och placerats i en ambulans som anlänt till platsen.

En polis har tagit ett foto på kvinnan och flickan i ambulansen och ber Emma bekräfta att det är samma flicka som hon sett på golvet i färd med att könsstympas. Men Emma kan snabbt konstatera att flickan blivit utbytt.

Flickan på bilden har ett helt annat utseende, är mer mörkhyad och dessutom mycket yngre. Inte heller kvinnan är samma som den Emma såg i lokalen.

Polisutredningen läggs ned
Emma får senare se bilder på ytterligare ett antal flickor som polisen tagit bilder på men ingen av dessa är den flicka som hon såg med isärtvingade ben på golvet i Hyresgästföreningens lokal. Familjen har vad det förefaller gömt undan flickan så att polisen inte kan hitta henne.

Någon systematisk kontroll av samtliga flickor som är registrerade som barn till de inblandade görs såvitt Samhällsnytt erfar inte, och utredningen läggs i brist på spaningsresultat ned efter ett par veckor.

Mår psykiskt dåligt och känner sig otrygg
För Emma är historien dock inte över. Hon mår psykiskt dåligt över det hon bevittnat, oroar sig över flickan och andra flickor som kan ha utsatts för samma slags övergrepp och hon kan inte sova på nätterna. Emma drabbas av en overklighetskänsla, har svårt att tro att något sådant äger rum i hennes bostadsområde i Sverige.

Hon tvingas till sist söka akut hjälp hos psykiatrin för att bearbeta det omskakande traumat. Hon har nu en psykologkontakt som hon besöker regelbundet.

Men händelsen har förändrat Emmas verklighetsuppfattning mer allmänt och på djupet. Hon känner sig inte längre trygg i området där hon bor.

Emma är rädd för att hon ska stöta på någon av de hotfulla männen från Hyresgästföreningens lokal och bli utsatt för hot eller fysiskt våld. Hon undviker därför numera att gå ut kvällstid.

Vanmakt är ett ord som Emma använder för att beskriva det hon känner inför att polisen lagt ned ärendet och att de på grund av så kallad förundersökningssekretess inte ens vill berätta för Emma om de hittat den rätta flickan och om hon fått hjälp. Ovissheten om flickans öde tär på Emma.

Tankarna far och gnager i huvudet och lämnar Emma ingen ro. Hon hoppas att hon genom sitt ingripande räddade flickan från en fullbordad könsstympning. Men samtidigt tvivlar hon – varför skulle de göra sig besväret att byta ut flickan mot en annan och hålla den rätta flickan gömd från polisen om övergreppet inte slutförts?

Anklagar både sig själv och polisen
Emma anklagar också sig själv för att hon inte ringde polisen innan hon bankade på dörren till Hyresgästföreningens lokal. Då hade de kanske kunnat ta sällskapet på bar gärning.

Tilliten till polisen har också fått sig en törn. Ska hon bemöda sig om att ringa polisen om hon åter skulle fatta misstankar om könsstympning eller är det meningslöst?

Nästan inga fällande domar
Sedan lagen infördes 1982 har endast två fall lett till fällande dom, trots att många könsstympningar utförts i Sverige och ännu fler under sommarlov då familjen rest med flickan till hemlandet som de uppgett att de flytt ifrån för att få stympningen utförd där.

Det har nu gått flera månader sedan händelsen men det Emma blev vittne till är fortfarande levande i hennes huvud samtidigt som hon tycker att det känns overkligt. Hon synar numera alla småflickor i slöja som hon möter i bostadsområdet för att se om det kan vara flickan från Hyresgästföreningens lokal, men hittills utan framgång.

Hon går också regelbundet förbi Hyresgästföreningens lokal och lyssnar men har efter händelsen inte hört något därifrån. Men det behöver inte betyda att övergreppen har upphört, bara att de nu utförs någon annanstans.

“Kollektivt intresse av att skydda brottet och varandra”
Polisen i Linköping vet i likhet med sina kollegor på andra håll i landet att könsstympning sker i de invandrartäta områdena. Att brotten är så svåra att utreda beror enligt polisinspektör Mattias Granqvist på att det inte anses som något brott inom den grupp där övergreppen sker.

Ingen i de utsatta flickornas familjer, släkt eller övriga närmiljö vill därför samarbeta med polisen. “Det finns ett starkt kollektivt intresse av att skydda såväl brottet som varandra”, förklarar Granqvist för NT.

Han menar att fallet med den flicka som Emma larmade om “har fått gott om resurser” men att bristen på vittnen gjort det omöjligt att komma vidare. Ingen av de personer som befann sig i Hyresgästföreningens lokal har velat samarbeta med polisen och det enda vittnesmål man har är Emmas.

Den flicka som fanns på platsen och fick åka ambulans till sjukhus undersöktes och var inte könsstympad. Hon var dock betydligt yngre än den flicka som Emma såg och kan ha valts ut för att hon ännu inte könsstympats. Det är oklart hur många fler flickor i området – om någon – som kontrollerats för könsstympning.

Könsstympningskontroller känslig fråga
Att utföra sådana kontroller mer regelmässigt i de grupper där man vet att övergrepp förekommer betraktas ofta som integritetskränkande och som ett utpekande av en utsatt grupp. Mörkertalet om hur många flickor med utomvästlig invandrarbakgrund i Sverige som könsstympats är därför stort.

Mattias Granqvist tycker inte att Emma och andra ska drabbas av uppgivenhet och avstå från att kontakta polisen. “Polisanmäl” är hans uppmaning till allmänheten.

Fotnot: Emma heter egentligen något annat. Hon vill av rädsla för repressalier inte ha med sitt rätta namn i tidningen.