➤ KRÖNIKA I Sverige brukar media censurera, fulvinkla och ljuga. Därför är kritiken mot rapporteringshaveriet kring de muslimska terrormorden på två unga kvinnor i Marocko obefogad. Så kan man sammanfatta aktivisten/journalisten Jack Werners försvar av det vänsterliberala mediaetablissemang där han själv ingår som en profilerad figur.

I en artikel på Dagens Nyheters kultursida (?!) den 28 december går Werner till storms mot den massiva kritik som riktats mot hur svenska medier bevakat – eller snarare underlåtit att bevaka – de bestialiska halshuggningsmorden på två turistande unga kvinnor i Marocko, mord som utförts av muslimska terrorister kopplade till IS. ”Händelsen har hanterats helt enligt traditionell svensk nyhetsvärdering”, lyder försvarspläderingen. Det har varit ”business as usual”

Men snälla Jack, det är ju just det som är problemet. Det du kallar ”traditionell svensk nyhetsvärdering” och ”business as usual” är i själva verket hårt kritiserad vänsterliberalt politiserad agendajournalistik som fått svenskarnas förtroende för media att sjunka som en sten – en frånstötande kökkenmödding bestående av läsarförakt, förmynderi, pekpinneri, översitteri, självförhärligande, censur, politisk nyhetsvinkling och pekoralistiskt snyfteri där man inte bara missköter sitt uppdrag som tredje statsmakt utan dessutom aktivt motarbetar andra medieaktörer som axlat det ansvar som Werner med anhang inte längre tar.

Werner inleder med en utläggning om en dansk psykopat som dömts för ett beställningsmord på sin fru och barnpornografi i Sydafrika. Svensk media slog inte upp det stort och därför ska vi tycka det är i sin ordning att man även undertrycker bevakningen av terrormorden i Marocko.

Werner trasslar, i ett försök att få den haltande jämförelsen att hålla, in sig i resonemang om ”närhetsprincipen” vid nyhetsvärdering och svenska mediers återhållsamhet när det gäller att frossa i groteska detaljer i sin brottsrapportering. Han lyckas inget vidare.

Werner blandar ihop en rad saker – gärningsperson med brottsoffer, enskild psykopat med världsomspännande religiöst motiverad terrorrörelse, legitim rädsla för terrorism med morbid böjelse för blood and gore-snaskerier osv. Halmstråna blir så många och spretiga att de i stället för att mildra snarare bekräftar misstankarna om att fel- och underrapporteringen om terrormorden i Marocko har tydlig vänsterliberal politisk grund.

Är det “närhetsprincipen” som styrt när svenska medier skrivit mer om Donald Trump än om Stefan Löfven och Ulf Kristersson tillsammans under 2018, trots valår och regeringskris? Och är det en slump att 99,99 procent av de 165 000 artiklar man skrivit om Trump är negativa, gränsande till ren smutskastning?

Att rapportera den osminkade sanningen anser Werner-media spelar främlingsfientliga och islamofoba krafter i händerna. Uppgiften blir i stället att skadebegränsa och flytta fokus, i det här fallet genom att prata om ”sårskador på halsen” när huvud skiljts från kroppen med machete respektive göra det eventuellt olagliga enligt ny integritetslagstiftning i att sprida en film som dokumenterar morden till huvudnummer i rapporteringen.

Werner och hans kollegor förefaller numera ha sina huvuden så långt upp i röven att de inte begriper att det de sysslar med bland vanligt folk uppfattas som tragikomisk parodi på krimjournalistik. Man ser inte hur man drar ett löjets skimmer över sig själv samtidigt som man fortsätter att undergräva det lilla förtroende för media som svenska folket eventuellt har kvar.

Werner framhärdar i försvarstalet till sina kollegor i att det enda som överhuvudtaget gör det relevant att rapportera om terrormorden i Marocko är att det kan vara ett brott för svenskar att sprida videon. ”Just den vinkeln gör nyheten relevant för oss, gör att den överhuvudtaget passar in i en svensk nyhetssändning” får vi veta. Ridå.

I Werners uppochnedvända värld blir det faktum att svenska medier skiljer ut sig från den övriga västvärldens medier en dygd i stället för en larmklocka. Underrapporteringen grundad i den svenska journalistkårens antidemokratiskt elitistiska von oben-attityd till läsare och tittare skruvas till något berömvärt.

Att den svenska journalistiken arbetar på det sättet och med den inställningen är enligt Werner inte det minsta kontroversiellt. Huvudet långt upp i röven som sagt. Någon annan förklaring är svår att hitta till att så totalt ha missat de senaste årens förödande kritik mot den vänsterliberala mediehegemonin, mediekrisen i allmänhet och dess förtroendekris i synnerhet.

Förr ansågs det bland Werners gelikar normalt att vi i Sverige i motsats till den övriga västvärlden bara hade en enda TV-kanal. Idag anses det i samma kretsar normalt att alla medier är politiskt vänsterliberala och att detta ska genomsyra nyhetsjournalistiken.

I Sverige betraktar sig journalistkåren som en del av etablissemanget och tycker därför att det är normalt att man i stället för att granska makten hjälper den att uppfostra folket och hålla medborgarna i okunnighet, exempelvis om den ansvarslösa invandringspolitikens katastrofala konsekvenser för det svenska samhället.

I Werners värld är det normalt att skydda brottslingar genom att inte nämna deras namn. Att uppge deras härkomst anses än mer oetiskt. Svenskarna ska inte få veta i vilken utsträckning brottsligheten påverkas av den förda invandringspolitiken. Det är man rörande ense om med makthavarna som gett Brå förhållningsorder om att inte offentliggöra sådan statistik.

Och att muslimsk terrorism inte har något med islam att göra är lika självklart. Den som antyder att det inte ska anses normalt att 11-åriga flickor mejas ned i terrordåd på öppen gata mitt i huvudstaden är enligt Wernersk medielogik både rasist och konservativ bakåtsträvare.

Werner går faktiskt ännu längre. Att ”hänga ut” pedofiler, dvs personer som våldtar småbarn och exploaterar dem i barnpornografi, anser han är ”skoningslöst”. Barnvåldtäktsmän som ansvarslöst orehabiliterade släpps ut i samhället vind för våg har enligt Werner större rätt till skydd för sin personliga integritet än barnfamiljer ute i bostadsområdena som vill försäkra sig om att de kan släppa ut sina barn på lekplatsen utan risk för att de ska falla offer för en sexuell predator.

Oroliga föräldrars önskan om att svenska medier ska ta samma ansvar för de laglydiga medborgarnas trygghet som medier i andra länder anklagas av Werner för att ha en osund dragning till snaskjournalistik. Det är svårt att hitta ett ord som i valör räcker till för att beskriva den avsmak man känner inför ett sådant journalistiskt folkförakt, groteskt uppsminkat till något som ska föreställa pressetik.

Resten av Werners försvar för vänsterliberal svensk media går i ungefär samma stil. Vi som är kritiska beskrivs som personer som inte vill ha journalistik utan ett ”vadderat tryggt rum” där vi får våra egna politiska åsikter bekräftade. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när sådana formuleringar kommer från personer som befinner sig i det mest vadderade rummet av alla och vars skriverier är så utstuderat politiskt självbekräftande.

Det man kan säga är positivt med Werners artikel är att med ett sådant försvar behövs knappast någon åklagare. Werner klarar så bra själv av att illustrera vad som är genomruttet i svensk mainstream-journalistik och varför en genomgripande förändring med nya starka oberoende medieaktörer behövs.