LEDARE • Det som en gång var fullt normala politiska uppfattningar stämplas i dag som högerextremism. Samtidigt har Europas gamla mittenpartier förflyttat sig allt längre åt vänster, medan medborgarnas missnöje med massinvandring, ekonomisk stagnation och politiska maktmissbruk möts med svartmålning, censur och i vissa fall rättsliga ingripanden. Ett politiskt etablissemang som ständigt talar om demokratins värde tycks ha fått allt svårare att acceptera dess mest grundläggande förutsättning – att folket har rätt att säga nej.

Det är något närmast surrealistiskt med vår tids västerländska demokratier. Aldrig har politikerna talat så mycket om demokrati, tolerans, mänskliga rättigheter och det besynnerliga begreppet ”allas lika värde”.

Och aldrig tycks deras tålamod med människor som inte delar deras uppfattningar ha varit så kort.

Den som motsätter sig massinvandringen stämplas som rasist. Den som oroar sig över Europas demografiska förändring avfärdas som konspirationsteoretiker.

Den som förespråkar återvandring utmålas som fascist. Och den som uttrycker sitt missnöje kan i flera europeiska länder, däribland Sverige, få bekanta sig med både polisen och rättsväsendet.

Allt detta sker samtidigt som politikerna försäkrar oss om att de försvarar demokratin mot dess fiender. Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det inte är vanliga människor som har blivit extremister, utan den politiska makten som har radikaliserats?

När Socialdemokraterna förde dagens ”högerextrema” politik

I en intervju med The Economist i juli i år konfronterades Elon Musk med sitt stöd till europeiska partier som tidningens chefredaktör Zanny Minton Beddoes beskrev som ytterhöger och politiska ytterkantsfenomen.

Musk avvisade beteckningen. Han stödde vanliga människor, förklarade han, och påpekade att ståndpunkter som i dag beskrivs som extrema betraktades som fullständigt normala för bara tio eller femton år sedan.

Vad är extremt med att vilja ha säkra gränser, trygga städer och ordning i de offentliga finanserna? Det är en alldeles utmärkt fråga.

För den som vill förstå hur långt den politiska normaliteten har förskjutits behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien.

Den 13 december 1989 fattade den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson det så kallade Luciabeslutet. Sverige hade enligt regeringen nått gränsen för sin mottagningskapacitet.

År 2011 slöt den borgerliga alliansregeringen en migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet, bland annat för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. När migrationsminister Tobias Billström 2013 ville diskutera invandringens omfattning blev han tillrättavisad av sin egen statsminister. Året därpå uppmanade Reinfeldt svenska folket att öppna sina hjärtan. Det gamla borgerliga Sverige hade på centrala områden börjat anamma en migrationspolitisk och värderingsmässig linje som tidigare främst förknippats med den progressiva och extrema vänstern.

Jonas Andersson

Möjligheterna att få asyl begränsades därför drastiskt, i huvudsak till konventionsflyktingar och personer med särskilt starka skyddsbehov.
Det var alltså inte några skinheads i bomberjackor som krävde en åtstramning av invandringen. Det var Sveriges socialdemokratiska regering, med stöd från Moderaterna.

LÄS ÄVEN: Ingvar Carlsson: Socialdemokraterna jobbade för stram invandring

Spola fram till 2010-talet. Plötsligt kunde människor som förespråkade en restriktiv migrationspolitik avfärdas som främlingsfientliga, rasister eller högerextremister.

Vad som tidigare varit socialdemokratisk regeringspolitik hade förvandlats till något som ansågs höra hemma i den politiska skamvrån. Under Fredrik Reinfeldts regeringsår accelererade förskjutningen.

År 2011 slöt den borgerliga alliansregeringen en migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet, bland annat för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.

När migrationsminister Tobias Billström 2013 ville diskutera invandringens omfattning blev han tillrättavisad av sin egen statsminister. Året därpå uppmanade Reinfeldt svenska folket att öppna sina hjärtan.

LÄS ÄVEN: Tidigare M-politiker tackade Reinfeldt för våldtäkter – åtalas för åsiktsbrott

Det gamla borgerliga Sverige hade på centrala områden börjat anamma en migrationspolitisk och värderingsmässig linje som tidigare främst förknippats med den progressiva och extrema vänstern.

Se bara på Centerpartiet. Det gamla bondepartiet, förankrat i landsbygden, småföretagandet och en traditionell borgerlig samhällssyn, har i migrations- och identitetspolitiska frågor förflyttat sig långt från sina historiska rötter. Ändå fortsätter partiet att kalla sig ett mittenparti.

Och där har vi en av vår tids stora politiska illusioner. Partier kan flytta sig långt från sina tidigare positioner och ändå behålla sina gamla etiketter.

Den som däremot står kvar vid uppfattningar som för några årtionden sedan var fullt normala riskerar att kallas extremist. Det är alltså inte folket som har flyttat sig – det är måttstocken.

När fel åsikter blir en polisiär angelägenhet

Att politiska motståndare kallar varandra fascister och rasister är illa nog. Men när den moraliska utfrysningen övergår i statliga ingripanden har vi lämnat den vanliga politiska pajkastningen bakom oss.

I Storbritannien dömdes Lucy Connolly 2024 till 31 månaders fängelse efter ett inlägg på X i samband med knivmorden på tre flickor i Southport.

Fundera på det en stund. I ett av världens mest sekulariserade samhällen har man återinfört något som i praktiken fungerar som ett blasfemiförbud – men endast då det gäller den politiska ideologin och religionen islam. Inte därför att religionen återfått sin gamla ställning i Danmark, utan efter hot om våld i islams namn. Våld fungerar alltså, får vi lära oss.

Jonas Andersson

Hon krävde massutvisningar och skrev att hotell med asylsökande borde sättas i brand. Inlägget raderades några timmar senare, men hon dömdes för uppvigling till rashat.

Det våldsamma innehållet i hennes inlägg måste naturligtvis tas på allvar. Men domen väcker samtidigt frågan om proportionalitet.

Hur långt ska staten kunna gå när människor uttrycker vrede, avsky och politiskt missnöje, även när de gör det på ett djupt anstötligt sätt?

LÄS ÄVEN: Brittisk yttrandefrihet alltmer pressad – tusentals grips för kommentarer

I september 2025 greps den brittiske manusförfattaren och komikern Graham Linehan på Heathrow efter inlägg om transpersoner på X.

Ett av inläggen innehöll satir om att använda våld i en viss situation. Gripandet väckte omfattande kritik och aktualiserade återigen frågan om varför polisen lägger resurser på kontroversiella yttranden på internet.

I Tyskland har säkerhetstjänsten Verfassungsschutz granskat oppositionspartiet AfD och klassificerat det som högerextremistiskt. I februari 2026 satte dock en förvaltningsdomstol i Köln tillfälligt stopp för klassificeringen av hela partiet, eftersom underlaget inte ansågs tillräckligt.

LÄS ÄVEN: Säkerhetstjänst stämplar Tysklands näst största parti AFD ”högerextremt”

När säkerhetstjänster börjar övervaka stora oppositionspartier måste varningsklockorna ringa, oavsett vad man tycker om partiernas politik. En demokrati måste kunna försvara sig mot verkliga antidemokratiska hot. Men den får inte göra själva oppositionen till ett säkerhetsproblem.

Hur stort hotet mot folkhälsan var är höljt i dunkel. Men att restriktionerna var oproportionerliga och de så kallade vaccinerna ibland skadliga råder det idag knappast något tvivel om. Men ingen vill längre prata om det – eller ta ansvar. Den som ifrågasatte vaccinationspass eller nedstängningar kunde behandlas som en samhällsfara. Medborgarna delades in i ansvarstagande och oansvariga, lojala och illojala.

Jonas Andersson

Även Sverige har sina exempel. Konstnären Dan Park har vid upprepade tillfällen dömts för hets mot folkgrupp. Den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan har blivit en symbol för konflikten mellan religionskritik, provokation och straffbara yttranden.

LÄS ÄVEN: Dan Park bakom ”Judefri zon” på Södermalm – fängslad för sin konst: ”En lyckad loser”

Och i Danmark infördes 2023 ett förbud mot otillbörlig behandling av religiösa skrifter efter koranbränningarna och protesterna från muslimska länder.

LÄS ÄVEN: Paludan sågar Åkesson: ”Det enda sättet att rädda Sverige är att tvångsdeportera två miljoner”

Fundera på det en stund. I ett av världens mest sekulariserade samhällen har man återinfört något som i praktiken fungerar som ett blasfemiförbud – men endast då det gäller den politiska ideologin och religionen islam.

Inte därför att religionen återfått sin gamla ställning i Danmark, utan efter hot om våld i islams namn. Våld fungerar alltså, får vi lära oss.

Samtidigt har begrepp som folkutbyte och återvandring blivit politiskt sprängstoff. I stället för att diskutera Europas otvetydiga demografiska utveckling och migrationspolitikens konsekvenser läggs allt större energi på att misstänkliggöra dem som använder fel ord.

Det är en grotesk ordning. Politiker kan fatta beslut som förändrar hela samhällen, men medborgarna som ifrågasätter konsekvenserna riskerar att bli problemet.

Covidåren – generalrepetitionen inför kontrollsamhället?

Många har redan förträngt covidåren. Det borde de inte göra. På några veckor kunde europeiska regeringar stänga ned hela samhällen, begränsa människors rörelsefrihet, förbjuda sammankomster och göra tillträdet till arbetsplatser och offentliga miljöer beroende av vaccinationsstatus.

Hur stort hotet mot folkhälsan var är höljt i dunkel. Men att restriktionerna var oproportionerliga och de så kallade vaccinerna ibland skadliga råder det idag knappast något tvivel om. Men ingen vill längre prata om det – eller ta ansvar.

LÄS ÄVEN: Experter slår larm: Cancerpatienter får återfall efter covid-boosters

Den som ifrågasatte vaccinationspass eller nedstängningar kunde behandlas som en samhällsfara. Medborgarna delades in i ansvarstagande och oansvariga, lojala och illojala.

Och staten visade hur snabbt den kunde utvidga sina befogenheter när ett tillräckligt allvarligt hot åberopades. Var detta en generalrepetition inför ett mer auktoritärt samhälle? Kanske inte avsiktligt – av alla.

Men pandemin visade hur lätt långtgående inskränkningar kunde accepteras, hur snabbt avvikande uppfattningar kunde stigmatiseras och hur effektivt ett överordnat samhällsmål kunde användas för att motivera extraordinära åtgärder.

Det är erfarenheter som borde oroa varje människa som värdesätter sin frihet.

EU bygger demokratisköldar mot sina egna medborgare

I november 2025 presenterade EU-kommissionen sin European Democracy Shield, den europeiska demokratiskölden. Tillsammans med Digital Services Act och andra regelverk innebär initiativen att EU utvecklar alltmer omfattande system för att motverka desinformation, informationspåverkan och påstådda hot mot demokratin.

Det låter naturligtvis förträffligt. Vem vill inte skydda demokratin?

Men vem ska bestämma vad som är desinformation? Vem ska avgöra vilka uppfattningar som hotar demokratin? Och vem ska granska dem som fattar dessa beslut?

Efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 har europeiska storstäder gång på gång fyllts av demonstrationer mot Israel. Efter massakern har det firats och jublats på svenska gator och torg. Några deltagare har uttryckt legitim kritik mot krigföringen i Gaza. Men vid sidan av dessa protester finns alltid det öppna judehatet, hoten och vurmandet för terrororganisationer.

Jonas Andersson

Den gamla censuren var åtminstone synlig. En bok förbjöds, en tidning stoppades eller en författare ställdes inför rätta. I den digitala världen kan information i stället förlora sin spridning genom algoritmer, plattformarnas moderering och ekonomiska begränsningar. Det behövs inte alltid något formellt förbud för att ett budskap ska bli svårt att nå ut med.

EU försäkrar att regelverken ska skydda yttrandefriheten. Men med växande möjligheter att påverka informationsflödena följer också växande möjligheter till maktmissbruk.

LÄS ÄVEN: EU:s ”demokratisköld” kritiseras som censurmaskin: ”Sanningsministerium”

Och här blir motsägelsen närmast monstruös. Medan allt fler européer förlorar förtroendet för sina politiker bygger samma politiska klass ut systemen för att skydda demokratin mot det de kallar desinformation och otillbörlig påverkan.

Kanske borde politikerna ägna mindre energi åt att kontrollera vad medborgarna får höra och mer åt att fundera över varför medborgarna inte längre tror på vad politikerna säger.

Ett Europa som förlorar tron på sig självt

Samtidigt pågår en djupare kris som handlar om betydligt mer än yttrandefrihet. Unga människor får allt svårare att skaffa bostad, bilda familj och bygga en trygg ekonomisk framtid. Födelsetalen sjunker.

Migrationen förändrar Europas demografiska sammansättning. Och många medborgare upplever att de saknar inflytande över de förändringar som formar deras länder.

LÄS ÄVEN: Demografiforskaren till riksdagen: ”Endast återvandring kan rädda Sverige”

På universitet och inom delar av kulturlivet har kritiken av kapitalismen, den västerländska historien och den egna civilisationen blivit en självklar del av det ideologiska samtalet.

Att granska historiska övergrepp är legitimt. Men när kritiken övergår i ett närmast reflexmässigt förakt för västvärlden uppstår en besvärlig fråga: Hur ska ett samhälle kunna försvara sina friheter om det samtidigt lär sina medborgare att skämmas över den civilisation som utvecklat dem?

Västerlandets historiska styrka har inte varit att dess makthavare alltid haft rätt. Tvärtom har dess framgångar vilat på möjligheten att ifrågasätta auktoriteter, utmana rådande föreställningar och avsätta dem som styr. Det är denna tradition som nu riskerar att försvinna.

Jonas Andersson

En civilisation och en västerländsk kultur som dessutom är den överlägset bästa, sett till mänsklighetens historia. Den civilisation som bygger på upplysningsideal, individens frihet, vetenskaplighet – och som både avskaffade slaveriet och besegrade nazismen och fascismen.

Särskilt tydlig blir motsägelsen också i den motbjudande antisemitism som återigen visar sig på Europas gator.

Efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 har europeiska storstäder gång på gång fyllts av demonstrationer mot Israel. Efter massakern har det firats och jublats på svenska gator och torg.

Några deltagare har uttryckt legitim kritik mot krigföringen i Gaza. Men vid sidan av dessa protester finns alltid det öppna judehatet, hoten och vurmandet för terrororganisationer.

LÄS ÄVEN: Gaza-aktivister firade 7 oktober-dådet på årsdagen

Här finns också en paradox som borde besvära Europas politiska ledare. Samhällen som lägger allt större resurser på att bekämpa kränkande yttranden på internet har samtidigt svårt att garantera judiska medborgares säkerhet.

En människa som uttrycker en kontroversiell åsikt om migration eller könsidentitet kan bli föremål för offentlig uthängning eller polisiära åtgärder.

Samtidigt tvingas judiska skolor, synagogor och andra institutioner leva med omfattande säkerhetsarrangemang. Vad säger det om ett samhälles prioriteringar?

När demokratin börjar frukta folket

Den kanske farligaste utvecklingen är ändå den växande klyftan mellan medborgarna och deras politiska företrädare. En demokrati förutsätter inte att människor tycker om sina politiker.

Men den förutsätter att de tror att valen genomförs korrekt, att myndigheterna följer lagen och att det faktiskt går att förändra samhällets riktning genom att rösta.

När misstankar om valfusk, politiserade myndigheter och partiska medier växer måste de undersökas sakligt – och åtgärder måste vidtas.

Ogrundade anklagelser är inte bevis. Men det är lika förödande för förtroendet när makthavare avfärdar berättigade frågor därför att de kommer från fel politiskt håll.

LÄS ÄVEN: V:s somaliske kryssraket spred konspirationsteori om Hamasattacken – stödde förbud mot prideflaggor

Det är här vi återvänder till Elon Musks enkla fråga. Vad är egentligen extremt med att vilja ha säkra gränser, trygga bostadsområden, ordning i statsfinanserna och rätten att själv bestämma över sitt lands framtid?

Ingenting av detta är i sig extremt. Ändå har stora delar av den politiska debatten under lång tid behandlat sådana uppfattningar som misstänkta, ibland rentav moraliskt förkastliga.

Västerlandets historiska styrka har inte varit att dess makthavare alltid haft rätt. Tvärtom har dess framgångar vilat på möjligheten att ifrågasätta auktoriteter, utmana rådande föreställningar och avsätta dem som styr.

Det är denna tradition som nu riskerar att försvinna. För demokratin är inte ett system som garanterar att rätt människor vinner valen. Den är ett system som ger medborgarna möjlighet att fredligt avsätta sina makthavare, också när dessa är övertygade om att folket har fel.

Det verkliga hotet mot demokratin är inte att människor röstar på fel partier. Det uppstår när makthavarna börjar betrakta möjligheten att rösta bort dem som ett problem.