Tio år efter att 21 länspolismyndigheter smältes ihop till en enda organisation konstaterar Riksrevisionen att polisreformen inte gett det som utlovades: kvalitet, kostnadseffektivitet, flexibilitet och bättre resultat. Personuppklaringen är lägre än 2015, kostnaderna per brott har stigit och styrningen beskrivs som svag, otydlig och fokuserad på aktiviteter i stället för effekter. Samtidigt leds myndigheten av en rikspolischef utan polisiär utbildning som i uppmärksammade intervjuer prioriterat strikt kontorstid och skiftat ansvar för gängvåldets följder till ”hela samhället”. Det är en besvärande kontrast till uppdragets tyngd.
När reformen genomfördes 2015 var målet en mer enhetlig och slagkraftig polis närmare medborgarna, med tydligare styrning, kortare handläggningstider och högre uppklaring – ett reformlöfte som redan tidigt bedömdes som svårt att infria av Statskontoret. Deras slutrapport 2018 pekade på en tungrodd omställning där förväntade förbättringar dröjde eller uteblev.
Högre kostnader – färre lösta brott
Riksrevisionens nya granskning sätter nu facit på decenniets organisationsbygge. Trots att anslagen nästan fördubblats sedan 2015 och personalstyrkan ökat markant har verksamhetsresultaten inte förbättrats. Den totala personuppklaringen har minskat, kostnaden per anmält och uppklarat brott har stigit och den lokala nivån har inte stärkts i den utsträckning som var avsedd. Slutsatsen är att Polismyndigheten ”inte arbetat tillräckligt effektivt” för att nå intentionerna – och inte heller nått dem.
Samtidigt visar Brås färska statistik för 2024 att utvecklingen i handlagda ärenden inte gett den systemvändning som utlovats, och nivån på personuppklaringen ger inget tydligt trendbrott. Det förstärker bilden av en reform där resultatmåtten inte rört sig i takt med resursökningarna.
Okoordinerad, svag och otydlig styrning
Riksrevisionens mest förödande iakttagelse gäller styrningen. Den beskrivs som okoordinerad, svag och otydlig – med betoning på vad som ska göras snarare än vad insatserna ska leda till. Myndigheten sägs ha haft bristande förmåga att fånga verksamhetens behov, dålig förankring av styrningen och en uppföljning som inte gett lärande eller justeringar. I praktiken har detta – ihop med svårigheter eller ovilja att följa styrsignaler – bidragit till att den lokala nivån inte stärkts och att utredningsresultaten inte förbättrats.
Den inre organisationen dränerar samtidigt basverksamheten. Personal rör sig ”uppåt och inåt” i hierarkin: lokalpolisområden tappar erfarna medarbetare till polisområden, regioner och nationella avdelningar, med kompetenstapp och upplärningskostnader som följd. Riksrevisionen visar att nettotappet på lokal nivå varit betydande under 2017–2024, vilket slagit mot både medborgarkontakt och effektivitet.
Regeringens krav på mätbarhet har dessutom drivit fram antalsmål – synliga poliser i yttre tjänst – som i verkligheten riskerar att tränga undan andra nödvändiga kompetenser, som civil analytik, IT-forensik och erfarna utredare. ESV har samtidigt visat hur resursstyrningen blivit tung och byråkratisk, med svårigheter att föra resurser dit behoven är störst.
Låg lokal förmåga och service som haltar
Reformen skulle föra polisen närmare medborgaren. I dag finns kommun- och områdespoliser i hela landet, men Riksrevisionen visar att de ofta inte kan arbeta ”fredat” och långsiktigt. Lokalpolisområdena saknar analysstöd och det kunskapsbaserade, förebyggande arbetet blir ojämnt. När PKC länge hade oacceptabla svarstider, särskilt i Stockholm, underminerades dessutom förtroendet – förbättringar har skett först under 2024–2025 och är ännu sköra.
Planen att ersätta receptioner med standardiserade servicekontor kan öka likvärdigheten – men återstår att bevisa vad det gör för tillgängligheten i praktiken. Även här kritiserar Riksrevisionen avsaknaden av uppföljning som faktiskt mäter effekter för medborgaren.
Vältrar över myndighetsansvaret på ”hela samhället”
Mot denna bakgrund blir rikspolischefens budskap avgörande. Petra Lundh har i flera sammanhang betonat att polisen inte kan lösa gängbrottsligheten ensam och att ”hela samhället behöver vakna”, senast i SVT i april i år, med anledning av Uppdrag gransknings reportage om gängens närvaro i skolan.
LÄS ÄVEN: Polischefen om gängvåldet: ”Tycker inte man ska vara rädd för det här”
När våldet eskalerade i början av 2025 framhöll Lundh i Morgonstudion – i kontrast till den brottsutveckling som är belagd i siffror och medierapportering – att våldsvågen nu ”verkar vara avbruten”. Samtidigt kvarstår Riksrevisionens bild: resultaten i utredningsverksamheten har inte förbättrats i paritet med resurserna, och kostnadseffektiviteten har försvagats över reformperioden.
Rikspolischef utan polisiär bakgrund – med rekordlön och strikt kontorstid
Petra Lundh är jurist och saknar helt polisiär utbildning och erfarenhet, en ovanlig bakgrund för landets högste polis. Vid tillträdet 1 december 2023 sattes hennes lön till 188 000 kronor i månaden – högst bland myndighetschefer – och den har därefter höjts ytterligare under 2025.
LÄS ÄVEN: Sveriges dyraste polischef någonsin tänker jobba så lite som möjligt
I en uppmärksammad intervju med Svenska Dagbladet betonade hon samtidigt att hon ”i princip aldrig jobbar på helgerna” och ”brukar gå hem i tid”. Signalen till en myndighet mitt i ett exceptionellt läge – där sprängningar, dödsskjutningar och annan grov gängkriminalitet belastar både utredningar och yttre verksamhet – uppfattas av många som fel kalibrerad.
Det är svårt att förena en kultur av resultatfokus med ett toppledarskap som offentligt sätter strikt begränsade tidsramar för sin egen arbetsinsats, som uppmanar resten av samhället – skolor, socialtjänst och civilsamhälle – att hugga i och göra det lilla extra, men själv inte är beredd att föregå med gott exempel.
Riktar uppmaningar till polisledningen
Riksrevisionens rapport ger ändå en utväg: myndigheten har inlett ett förändringsarbete med en ny styrmodell, driftcenter och mer helhetsgrepp om planeringen. För att lyckas krävs att antalsmål inte blir självändamål; att intern rörlighet dämpas så att lokal nivå behåller erfarenhet; att utredarrollen stärks med rätt kompetenser – och att uppföljningen slutar mäta staplar och i stället följer effekter. Det är reformens egentliga brist: att man jagat aktivitet snarare än resultat.
Den lärdom som Statskontoret, ESV och Brå – och nu Riksrevisionen – på olika sätt pekat ut i ett decennium är densamma: pengarna, uniformerna och organisationen spelar ingen roll om styrkedjan inte fungerar, om analysen saknas och om ansvar inte binds till mätbara effekter i vardagen. Först när detta vänds kan polisen på allvar närma sig medborgaren – och leverera de resultat riksdagen fick löfte om.
LÄS ÄVEN: Rikspolischefen besvärad – lägger över ansvaret för gängkriminaliteten på medborgarna
Rikspolischefen leder en myndighet vars kärnuppgift är att förebygga, ingripa och utreda brott. Myndigheten får nu en ovanligt hård och tydlig bakläxa av riksdagens revisorer. Nästa gång publiken möter budskapet bör det inte handla om att ”alla” måste vakna – utan om hur Polismyndigheten själv tänker sova mindre, prioritera skarpare och leverera mer.
Rapporten kan läsas i sin helhet HÄR.
