LEDARE • Var fjärde svensk är inte övertygad om att klimatalarmismens domedagsprofeter har rätt. Man förbehåller sig rätten att ha en agnostisk inställning till trosuppfattningen att jordens undergång i en klimatkatastrof är nära förestående. SVT tycker att det är för många. I själva verket är det alldeles för få.

Lejonparten av den betydligt mindre katastrofala globala uppvärmning som faktiskt har konstaterats, relativt de klimattroendes sierskor, behöver enligt tvivlarna nödvändigtvis inte heller vara människans verk, eller ”antropocen” som det heter på alarmisternas pseudovetenskapliga språk. De kan i stället vara naturliga variationer och förändringar i klimatet som jorden varit föremål så länge planeten existerat, menar man.

Man behöver inte blicka särskilt långt tillbaka i tiden för att hitta avsevärt mer dramatiska klimatförändringar än de som det larmas om idag. Det är bara cirka 10 000 år sedan som den senaste istiden på allvar drog sig tillbaka från Sverige och gjorde vårt land beboeligt för människor. En så kallad liten istid hade vi för bara 100 år sedan, som är ett belägg så gott som något för att klimatet lever sitt eget liv, oavsett vad vi människor hittar på.

Mer sannolikt att vi lever i en kort interglacial period

Innan klimatalarmismen konkurrerade ut kristendomen om att varna för att vi lever i de yttersta dagarna, var den förhärskande teorin att det för vår överlevnad nödvändiga tempererade klimat vi åtnjuter idag endast är en parentes, en så kallad interglacial period. Därefter lägger sig istäcket åter tjockt över oss i uppemot 100 000 år eller mer.

Vi talar då om medeltemperaturer flera tiotals grader lägre än idag. Det borde ses som det allvarliga hotet mot människans överlevnad på stora delar av planeten. Att lära oss hantera någon enstaka grads medeltemperaturhöjning är en barnlek jämförelsevis.

Lönlöst försöka dammsuga atmosfären på CO2

Det kan vara på sin plats att påminna om att det klimatalarmisterna bygger sina katastrofscenarion på är en ökning av koldioxid i atmosfären i storleksordningen en handfull miljondelar (ppm). Det är en droppe i havet. Och apropå havet så försöker riktiga forskare – som inte ryckts med i hysterin eller skrämts till tystnad med hot om spolierad karriär – förklara att det råder en balans mellan koldioxiden i havet och den i luften som gör försöken att påverka klimatet genom att suga upp koldioxid ur luften meningslösa.

Det leder nämligen bara till att haven kompenserar för bortfallet i luften genom att släppa ifrån sig motsvarande mängd CO2 som varit bunden i vattnet. Det tar evigheter innan haven får så ont om koldioxid att återställa balansen med att en jämvikt på lägre nivå kan etableras, och kan således inte rädda oss från en nära förestående klimatkatastrof. Att plocka bort så mycket koldioxid ur det naturliga kretsloppet genom att pumpa ned den i berggrunden – som är den metod som nu används och enda möjliga inom en förutsebar framtid – är också orealistiskt.

Det skulle dessutom kunna få allvarliga och idag oöverblickbara konsekvenser för utbytet av syre och koldioxid mellan jordens flora och fauna. Alarmisterna gillar att prata om en ”tipping point”, bortom vilken koldioxidhalten i atmosfären föreställs börjar rusa av egen kraft utan att längre kunna stoppas. I åtminstone femtio år har denna brytpunkt sagts ligga bara tio år bort i tiden och likt de religiösa domedagsprofetiorna måst flyttas fram när den påstått yttersta dagen passerats utan att något har hänt.

En tippingpoint som ingen talar om

Ingen talar heller om risken för en tippningspunkt i andra riktningen – att koldioxidhalten i atmosfären på grund av mänsklig experimentell intervention okontrollerat börjar sjunka till nivåer där växtlivet hämmas till den grad att det inte längre förmår producera det syre som djurlivet erfordrar. Hur mycket lägre syrehalt i luften klarar vi innan vår existens på allvar är hotad? I beaktande av skövling av regnskog och annat, borde vi kanske tvärtom slå vakt om växthuseffekten. Aspekten att denna kan vara av godo borde i vart fall finnas med och tas på allvar i klimatdebatten i stället för att som idag idiotförklaras.

Kritiker idiotförklaras som i diktaturer

Idiotförklaring har överhuvudtaget blivit klimatalarmisternas favoritverktyg för att slippa ta debatten i sak och flytta den till en metanivå om varför så många svenskar är “faktaresistenta”, “konspiratoriska”, “klimatförnekare” eller bara just idioter. Det är snuddande nära hur totalitära regimer hanterar oliktänkande. Runt hörnet väntar sinnesjukdomsförklaring, inlåsning och avprogrammering.

I sådana länder har statskontrollerad media haft en central roll när det gäller att inskärpa i medborgarna vilka åsikter som är rätt och tillåtna respektive fel och otillåtna. Även här följer Sverige på ett oroande sätt mönstret. Via skattsedeln konfiskationsfinansierade SVT och SR sticker ut som allra piggast på att idiotförklara de runt ett par miljoner svenskar som – trots propaganda, påverkanskampanjer och skuldbeläggning i bästa goebbelska, stalinistiska eller maoistiska anda – vågat bilda sig en egen uppfattning i klimatfrågan och i gammal hederlig, men idag som det verkar förlegad, demokratisk tradition ansett sig ha rätt att uttrycka den offentligt.

“Opartiska” SVT mest partiska av alla

I en artikel med FN:s senaste stora klimatmöte COP29 som fond, problematiserar SVT att en av fyra svenskar inte vill skriva sitt namn i blod på ett dokument där man svär sin eviga trohet till den klimatalarmistiska domedagssekten. Att så många trilskas ogillas eftersom ”vetenskapen har slagit fast att mänsklig aktivitet orsakar koldioxidutsläppen som leder till den globala uppvärmningen” och ”klimatforskarna är överens: Jorden blir allt varmare, vilket beror på människors förbränning av fossila bränslen”.

Man föreställer sig att public service-media – med sitt tvingande uppdrag i sändningstillståndet att förhålla sig opartiska i sin rapportering – skulle vara mer försiktiga än andra med att formulerar eller sprida den typen av kategoriska påståenden. Men som redan konstaterats är man i stället de största syndarna härvidlag.

Ingen konsensus – men en rädslans kryperi

Det existerar ingen konsensus inom vetenskapen av det slag som SVT låter påskina. Det som existerar är en rädslans kryperi inför en klick självutnämnda allvetare, med inkvisitorerna i FN:s klimatpanel i spetsen. En klick som tillskansat sig makten att straffa kättare och avfällingar med fredlöshet. Mer än hotet från klimatet i sig självt borde vi oroa oss över det hotfulla klimatet i klimatdebatten.

”Klimatforskarna”, som SVT bedrägligt skriver, är inte alls den sorts förutsättningslöst sanningssökande personer som vi traditionellt menar med vetenskapsmän. I stället tillhör de den senaste generationens arvtagare till den intellektuella vänsterns långa marsch genom institutionerna. De är aktivister bakom en akademisk fasad.

En del av “den långa marschen genom institutionerna”

Klimat”forskningen” är bara ett av en lång rad områden inom den akademiska världen som är och i 50 år har varit infiltrerad med denna vänstersmitta. Gramschis och Dutschkes strategi har varit extremt framgångsrik. En politiker kan man ifrågasätta som någon som bara ägnar sig åt åsikter. En ”expert” med fin akademisk titel uppfattas i kontrast ha en aura av auktoritet, en person som inte tycker saker utan ägnar sig åt fakta.

Så samtidigt som klimatalarmismen uppvisar slående likheter med en religiös sekt eller totalitär ideologi kan den hävda sig inte syssla med värderingar och vidskepelse, utan med vetenskap. Detta genom att dess präster och kamrater medelst akademiskt missbruk kan titulera sig forskare och annat tjusigt.

Viktigt att ingen får riva ned kulissen

Den här kulissen rasar emellertid om man tillåter verkligt sakkunniga delta i klimatdiskussionen. I den svenska statstelevisionens aggressiva satsning på att fostra medborgarna den rätta tron och läran om klimatet, har man således varit noga med att inte bjuda in exempelvis civilingenjören Elsa Widding eller läraren i filosofi och svenska Staffan Mörner – två personer i Sverige som sannolikt tillhör de allra mest pålästa av alla i ämnet och samtidigt är modiga nog att öppet ifrågasätta de klimattroendes dogmer som de kan visa till stor del vilar på skakig faktagrund. Internationellt kan den som bemödar sig det allra minsta hitta en uppsjö av auktoriteter som falsifierar påståendet om klimatvetenskapens konsensus.

Att låta sådana personer som Widding och Mörner få ett ord med i laget skulle beröva klimatalarmismens påstådda experter det mesta av deras auktoritet, när de avklädda, stammande och svarslösa tvingades sänka sig till ad hominem-retorik för att försöka rädda sig ur en duell i klimatfrågan. Det skulle också sabotera arbetet med att idiotförklara alla som inte har den rätta åsikten – här står välutbildade, vältaliga och pålästa personer och äger klimatalarmisterna. Det går så klart inte för sig. Den i medborgarnas sinne inskärpta bilden av en ”klimatförnekare” som en svagsint konspiratoriker i foliehatt måste upprätthållas.

Gissningar genom politiskt filter

Det som framställs som absoluta sanningar om klimatet är i själva verket teorier, hypoteser, prognoser, förutskickelser och gissningar med en betydande grad av osäkerhet, tolkade dessutom genom ett politiskt filter. Innan klimatalarmismens väckelse drog fram över världen, gällde för sant, som tidigare nämnts, en motsatt teori – den att vi bör passa på att njuta av värmen, för inom en inte alltför avlägsen framtid är istiden över oss igen, och att det är detta hot vi borde förbereda oss för att möta, inte en eventuell mild och snabbt övergående värmebölja på ett par extra plusgrader.

När SVT skriver att ”trots det är var fjärde svensk tveksam till dessa fakta” är det extremt nedlåtande och folkföraktande. Man är varken ”klimatförnekare” eller ”faktaresistent” därför att man förbehåller sig rätten att bilda sig en egen uppfattning i klimatfrågan – inte mot bakgrund av hur den förmenta konsensusvetenskapen ser ut när man synar den i sömmarna.

Varför lita på de som haft så fel tidigare?

Många med en kritisk hållning till klimatnomenklaturan är dessutom luttrade av lika tvärsäkra ”fakta” i andra frågor. Det är samma anhang som nu hävdar sig sitta inne med den absoluta sanningen i klimatfrågan som tidigare bedyrade att massinvandringen från tredje världen var både ekonomiskt och kulturellt berikande – samma gäng som idag förminskar klimatpolitikens kritiker till förnekare som då reducerade migrationspolitikens kritiker till rasister. Varför ska vi tro på dem nu när de hade så fullständigt fel då?

Inte ökar förtroendet för klimatalarmisterna heller av att deras egen Jeanne D’Arc, galjonsfigur och kuttersmycke, Greta Thunberg, nu kommit ut som antisemit och islamistisk terrorkramare. Om detta råder en märklig tystnad – tycker man bara att det är pinsamt att prata om, eller är det en acceptabel och utbredd hållning i den gröna rörelsen? Enligt en undersökning ser en av fyra svenskar inte negativt på den antisemitiska massmördande terrororganisationen Hamas. Vilka är de? SVT är märkligt ointresserade av att problematisera eller ta reda på det.

Akademiskt vänsterinstitut förfasar sig

SVT lutar sig mot en undersökning genomförd av SOM-institutet i Göteborg när man tar heder och ära av ett par miljoner svenskar i klimatfrågan. Det kan här vara på sin plats att påpeka att såväl institutet som hela universitetet i fråga är svårt anfrätta av 68-vänstern och dess arvtagare. Men det är förstås ingenting som stats-TV nämner.

Det är, som SVT gör, inget konstigt att uttrycka förvåning över att så många som var fjärde svensk inte bekänner sig till klimatalarmismen. Det är det däremot när man framställer dessa 25 procent av svenskarna som debila.

Det som är förvånande är att så många faktiskt vågar ifrågasätta klimatmaffian, givet den DDR-liknande repression som kan drabba den som kliver utanför åsiktskorridoren. Det som är förvånande är att så många faktiskt lyckats hitta objektiva fakta i det kompakta bruset av klimatpropaganda och de ansträngningarna att censurera klimatalarmismens kritiker.

Det visar att demokratin ändå i viss utsträckning fungerar, om inte strukturellt längre, så i varje fall på gräsrotsnivå. En stor del av medborgarna försöker fortfarande hålla sig välinformerade i stället för desinformerade, kritiskt tänkande i stället för okritiskt åsiktsfostrade.

Aktivister i akademisk maskeraddräkt

Mikael Karlsson – som titulerar sig docent i miljövetenskap vid Uppsala universitet men i själva verket bara är en i raden av klimatalarmistiska aktivister – tycker i en kommentar till SVT att ”siffrorna är bekymrande”. Det är bara att hålla med. Men det som är bekymmersamt är inte att var fjärde svensk är och vågar vara källkritisk, utan att tre av fyra svenskar inte är eller vågar vara det.

Det är detta som borde stått i fokus för SOM-undersökningens analys av siffrorna. Det är detta som akademiker som Mikael Karlsson borde vara oroade över.

I stället misstänkliggör man det som skiljer ett demokratiskt samhälle från ett totalitärt – en fri och öppen debatt och en fri och öppen forskning – genom att idiotförklara alla som inte tycker eller forskar ”rätt”.

Det är illa att det på Sveriges historiskt och internationellt mest välrenommerade universitet idag sitter offentligt avlönade klimatalarmister med vänsterpolitiserade pseudovetenskapliga docenturer som utan verkliga belägg men i kraft av sina lånta fjädrar har tyngden att skrämma upp svenska folket med att ”klimatkrisen är det största sociala och ekonomiska hot mänskligheten stått inför” och att ”det är jätteviktigt att människor förstår att det är på riktigt och att vi behöver vidta åtgärder”.

Skräckexempel på akademisk vänstererosion

Än värre är att public service-media med sin genomslagskraft okritiskt och oemotsagt sprider sådana påståenden vidare. Men det blir värre. Nästa ”expert” som SVT kallat in för att kommentera SOM-undersökningens siffror är ett riktigt skräckexempel på den svenska akademiska vänstererosionen. Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Hon sitter även i Svenska Akademien. Båda dessa plattformar missbrukar hon systematiskt för att inskränka demokratin i Sverige och ägna sig åt saker långt utanför sitt kompetensområde.

Hon har varit flitig gäst i statsfinansierad uppfostrings-TV med särskilt fokus på att indoktrinera skolbarn i att det bara finns en åsikt som är rätt i en rad centrala politiska frågor och att alla andra åsikter grundar sig på ”kunskapsförnekelse”. För skattepengar har hon ”forskat” om detta och skrivit boken ”Alternativa fakta”, som delats ut till eleverna i Sveriges skolor.

I den får eleverna lära sig att man inte ska tänka kritiskt utan bara acceptera hur Wikforss och det övriga maktetablissemanget säger att det är. Källkritik är enligt Wikforss att lita blint på vissa källor och inte alls på andra. Demokrati är det när alla tycker likadant och ingen annorlunda, när ingen politisk debatt förekommer. Nyspråk på hög nivå.

Pluralism “förgiftat informationslandskap”

I SVT:s artikel säger hon von oben som professor och akademiledamot att hon tycker att ”det är viktigt att förstå bakgrunden till att människor förnekar klimatvetenskapen, trots att enigheten bland klimatforskare är närmast total”.

”De kan ha fått massor av desinformation. Det är ett förgiftat informationslandskap”, fortsätter hon. Lite snäll är hon ändå genom att ge ”klimatförnekarna” en klapp på huvudet och mana oss andra att ”inte utgå från att människor är korkade” när de tycker fel – de är bara desinformerade och godtrogna eftersom de inte har inte har läst Wikforss bok.

Åsiktspluralism och kritiskt tänkande beskriver professorn och akademiledamoten som att ”klimatfrågan omges av många konspirationsteorier” och det är trist tycker hon, eftersom folkets åsikter kan komma att påverka de klimatpolitiska besluten och makteliten inte få bestämma allt utan att väljarna lägger sig i. Wikforss passar samtidigt på att ge en liknande känga åt alla som inte tycker som Folkhälsomyndigheten om covid-vaccin, där det självklart också bara finns en korrekt åsikt och inga biverkningar som gjort boten värre än soten.

“En stor risk” att folket kan påverka politiska beslut

Även Mikael Karlsson är inne på samma linje. Han säger till SVT att ”den största risken med personer som förnekar klimatvetenskap är att de kan påverka politiken”. Det står i och för sig i Sverige grundlags portalparagraf att rätten att påverka politiken utgör grunden för vårt demokratiska samhälle – inte att det är en risk – men stats-TV låter uttalandet passera utan kritiska frågor. Det blir svårare för politikerna att fatta de beslut de vill om en massa människor säger emot och vill se andra beslut, förklarar Karlsson, och SVT:s journalist nickar instämmande.

Demokratin har under lång tid undergrävts från vänsterhåll. Den akademiska vänstern har haft som mål att införa planhushållning och diktatur av sovjetisk eller kinesisk modell, gärna genom väpnad revolution eftersom man vet bättre än folket och inte kan vänta på att de ska förstå sitt eget bästa.

Oblygt öppna med att vilja avskaffa demokratin

Klimatalarmismen är det senaste exemplet på detta och ett av de allra tydligaste. Ledande miljöpartister är oblygt öppna med att demokratin måste avskaffas därför att så många av oss är idioter som inte begriper att jordens undergång i en klimatkatastrof hotar runt hörnet.

Vi hörde liknande antidemokratiska tongångar under covid-pandemin, och den skenande importerade gängkriminaliteten och islamistiska terrorismen tas som intäkt för att orwellskt massövervaka medborgarna långt förbi gränsen för den personliga integriteten. Fler exempel finns.

Klimatförändringarna är inte i närheten av att vara det största hotet vi står inför. Långt större är hotet från gängkriminalitet och islamism. Men allra störst är hotet från den auktoritära vänsterliberalismens ulv i fårakläder. Bara en av fyra svenskar är enligt den senaste SOM-undersökningen medvetna om detta. Vi borde vara långt fler som ser och protesterar mot hur demokratin monteras ned till förmån för vänsterpolitiserad teknokrati.