Samnytts Mattias Albinsson kommenterar i denna nyhetskrönika gårdagens fällande dom mot Katerina Janouch.

Under måndagen döms debattören Katerina Janouch för två fall av grovt förtal av Svea hovrätt. ”Den högerextrema profilen”, som vänsterextrema Expo kallar henne, har i två texter på sin blogg ”Katerina magasin” namngett en lärare på en skola i Tierp, och påstått att eleverna på skolan under hennes överinseende ”tvingas skriftligt erkänna sig till islam”.

Janouchs anhängare rasar mot domen. Hennes belackare jublar. Vilket i sig visar på domens politiska dimension.

Händelserna alltihop handlar om dateras till början av mars 2020, då elever i årskurs tre på den aktuella skolan får göra en skrivövning i religionskunskapen. Den går ut på att i en text beskriva sig själv som muslim, bland annat att man ”tillhör Islam”, ”ber i moskén” och ”firar ramadan”. En övning som inte alla elever är bekväma med. Särskilt en kristen flicka reagerar på och har invändningar mot den. Protester som faller för lärarnas döva öron.

Tänk om muslimer tvingats skriva att de är kristna

Det kan, på mycket goda grunder, ifrågasättas att en skola har en övning som går ut på att elever måste beskriva sig själva som muslimer. Att en skolelev lär sig om religion genom skriftliga uppgifter som författas i jag-form. Och där alla, oavsett personlig tro, tvingas delta i den.

Den som inte tycker att en sådan skrivövning är problematisk kanske tänker annorlunda om man möblerar om scenariot lite:

Tänk om en skola på liknande sätt tvingat muslimska elever skriva texter där de skriver om att de är kristna. Det hade vållat protester från såväl muslimer som från liberaler och vänstern. Vilket vore förståeligt.

Det behöver för all del inte avgränsas till religion. Vad sägs om övningar där eleverna skriver om att de är jihadister, nazister eller SS-lägervakter? Vore det acceptabelt att nioåringar tvingades skriva om hur de halshugger ”otrogna” eller gasar ihjäl judar? Om nej; varför inte?

Ingen på Expo hade förresten suttit tyst om deras egna barn kommit hem från skolan och visat en uppsats där de, på lärarens uppmaning, skrivit att de blivit sverigedemokrater. Det hade ordnats fackeltåg mot skolan, de ansvariga hade hängts ut med namn och bild, drevats bort från sina jobb och stämplats som lovliga byten för den vänsterextrema undervegetationens våldsdåd. Som brukligt i Sverige.

Och vem hade inte reagerat om deras barn tvingats beskriva sig själva som sossar?

”Hej, mitt namn är Mattias. Jag är socialdemokrat. Jag gillar att fatta ogenomtänkta beslut om invandring, kriminal- och energipolitik. Jag anklagar alla som protesterar mot mina beslut för att vara rasister och brunhöger. Tio år senare ändrar jag mig, säger att jag varit naiv, och skyller mina tidigare dåliga beslut på rasister och brunhögern. Sedan gör jag om samma misstag igen. Och folk fortsätter rösta på mig. Hej då!”

Skämt åsido.

Den pressetiska dimensionen

Åter till domen mot Katerina Janouch.

Det största felet hon gjorde var, enligt såväl tingsrätten som hovrätten, att namnge den ansvariga läraren. Båda domstolarna hänvisar i sina respektive domskäl till de pressetiska reglerna. Läraren är inte en offentlig person och ska därför inte behöva tåla den typen av exponering.

Jag kan förstå det resonemanget. Samnytt har exempelvis inte namngett den aktuella läraren. Hon är inte en offentlig person, och det är tveksamt om det i sammanhanget finns ett allmänintresse i att namnpublicera henne. I det resonemanget håller jag med domstolarna.

Men pressetiska värderingar är inte samma sak som juridiska gränsdragningar. Något kan vara pressetiskt rätt eller fel, utan att för den skull vara juridiskt rätt eller fel.

Katerina Janouch har heller inte pekat ut läraren som brottslig, vilket oftast är en viktig grund i förtalsmål. Att kalla någon för ful eller otrevlig är exempelvis inte förtal, utan räknas som värdeomdömen enligt en rättslig vägledning från Åklagarmyndigheten. Istället uppehåller sig domstolarna mycket runt reaktionerna på Janouchs inlägg. Alltså, hur andra än Janouch har agerat efter att ha läst hennes blogginlägg.

Fallet Jim Olsson

Det bör här påpekas att det finns gott om fall där icke-offentliga personer på lösa grunder hängts ut av så kallat etablerade medier. Ett av de mer kända, som jag ofta återkommer till, är Expressens uthängning av docenten Jim Olsson i december 2013. Fallet illustrerar på ett tydligt sätt politiseringen av det svenska rättssystemet.

Jim Olsson hängdes uttalat främst ut för att han uttryckt starkt fientliga åsikter om den dåvarande Reinfeldt-regeringen, vilken Expressen agerade stödmegafon åt. Det upprepades gång på gång att Olsson kallat de styrande för ”quislingpartier” och ”quislingpolitiker”. Värdeomdömen som den liberala tidningen helt enkelt inte accepterade.

Men de grövsta anklagelserna mot Jim Olsson var vitsordat falska.

Bland annat påstods det i ett Expressen-inslag att Olsson ville ”initiera inbördeskrig” i Sverige. Att med vapenmakt sträva efter att omstörta statsskicket är ett högmålsbrott (18 kapitlet i brottsbalken). Den liberala tidningen pekade alltså ut Olsson som brottslig.

Men hela den uppgiften byggde på att Expressen blandat ihop Jim Olssons användare med en annan person. Den liberala tidningen införde senare, i en oöverskådlig textmassa tillsammans med alla andra felaktigheter på sin hemsida, en rättelse.

Expressen hade alltså inte bara hängt ut Jim Olsson som brottslig. Anklagelsen var som grädde på moset osann. Slam dunk grovt förtal, kan tyckas.

Jim Olsson samlade in pengar, anlitade en advokat och stämde Expressens dåvarande ansvarige utgivare i Stockholms tingsrätt. Men han förlorade. Och Expressen firade med att hänga ut Jim Olsson – igen.

Sverige en hybriddemokrati

Om Samnytt gjort som Expressen: En liknande uthängning av en icke-offentlig person, där vi dessutom på falska grunder pekat ut vederbörande såsom brottslig, så hade vår ansvarige utgivare rätteligen dömts för det.

Samnytt döms till och med när vi rapporterar om mål där andra dömts för förtal, utan att själva ha pekat ut någon som vare sig det ena eller det andra. Ett öde så kallat etablerade medier aldrig kommer vara i närheten av att behöva oroa sig för.

LÄS ÄVEN: Fel i Bulletin om Samnytt-dom

Det är uppenbart att förtalslagstiftningen inte är lika för alla. Den används, liksom hets mot folkgrupp-lagstiftningen, främst som verktyg mot upplevda politiska dissidenter. Trycka till, fängsla och låsa in folk som ogillas.

I totalitära stater går det sällan att vinna rättstvister mot regimens lakejer i statens egna domstolar. Det går inte i Moskva. Det går inte i Pyongyang. Och det går inte i Stockholm. I grunden är det i det avseendet ingen större skillnad mellan de tre huvudstäderna.

Och som utlandssvensk hyser jag inga djupare känslor kring att det är så det fungerar i Sverige. Sverige är en hybdriddemokrati, vilket med konkreta exempel kan ledas i bevis. Det kan vara jobbigt för den som drabbas, men något svenska folket själv valt.

Domen bygger på lögner

Det jag reagerar mer på är att domen mot Katerina Janouch delvis bygger på bevisat falska utsagor. Såväl tingsrätten som hovrätten lägger stor tyngd vid uttalanden från Tierps kommun, och kommunens kommunikationschef kallas även som vittne till rättegången.

Det är visserligen i sig anmärkningsvärt att domstolen verkar betraka kommunen som en oberoende part, eftersom det är kommunen som är juridiskt ansvarig om det visar sig att de kommunalt anställda lärarna agerat felaktigt och kränkt en elev. Men det är en annan historia.

Kommunen har nämligen i sin krishantering i mars 2020 publicerat ett pressmeddelande med ett antal påståenden. Bland annat att ”lärarna uppfattade ingenting de kunde tolka som obehag, olust eller att någon elev skulle ha känt sig obekväm med lektionen” och att det inte stämmer att de elever som inte deltagit i att skriva den muslimska texten hotats med kvarsittning.

Kommunens dementier motsägs nämligen av de båda religionslärarnas utsagor i polisförhör. Den ena läraren berättar att flickan frågat om hon ”måste” skriva texten medan den andra uttrycker att hon är medveten om att flickans mamma kommer bli arg och höra av sig.

Lärarna uppfattade därmed väldigt tydligt att flickan kände sig kränkt, men valde att ignorera det.

Alltså är viktiga utsagor från Tierps kommun, som domstolarna delvis bygger sin dom på, bevisat falska. Inte på grund av vad Katerina Janouch påstår, utan utifrån vad lärarna själva säger i polisförhören. Lärarna säger sådant som inte stämmer med kommunens officiella uttalanden.

Det är detta som, oaktat alla andra rättsvidiriga oegentligheter, sticker mest i min ögon.

Att vi som medborgare förväntas svälja en dom, som till stor del motiveras utifrån att kommunen påstår sig ha utsatts för en ”storm med hat- och hotfulla meddelanden på sociala medier” som konsekvens av Janouchs bloggande, när det så uppenbart, svart på vitt, finns uppenbara diskrepanser i utsagorna: Vi vet att kommunen ljuger.

Det blir för orwellskt för min smak.