Det finns en djupt rotad föreställning inom den svenska politiska eliten om att varje samhällsproblem kan lösas med en ny lag, ett nytt förbud eller en högre skatt. Denna övertro på statens förmåga att detaljstyra medborgarnas liv har länge varit ett signum för det svenska styret, oavsett vilken färg regeringen för tillfället har haft. Tanken är god i teorin, att skydda folket från sig själva och varandra, men i praktiken har denna mentalitet skapat en byråkratisk koloss som kväver initiativkraft och driver kapital ut ur landet. Vi ser nu tydliga tecken på att den svenska modellen, med sin klåfingriga inställning till regleringar, inte längre fungerar i en globaliserad värld där både pengar och människor är rörliga.

Istället för att skapa trygghet har den överdrivna regleringsivern resulterat i en ekonomisk stagnation där Sverige tappar mark gentemot omvärlden. När politiker försöker styra marknadskrafterna med pekpinnar uppstår sällan de önskade effekterna.

Politikernas illusion om att kunna styra allt

Den problematiken ligger i politikernas naiva tro att de kan kontrollera mänskligt beteende genom lagstiftning. Det är en illusion som gång på gång krossas av verkligheten, men som ändå fortsätter att driva den politiska agendan. När staten försöker strypa tillgången till varor eller tjänster som efterfrågas av befolkningen, försvinner inte efterfrågan.

Den flyttar bara. Det tydligaste exemplet på detta ser vi i den digitala världen, där landsgränser i praktiken har suddats ut. Försök att bygga digitala murar runt Sverige misslyckas nästan alltid eftersom konsumenterna är smartare och snabbare än byråkraterna.

Ett talande exempel på hur denna dynamik fungerar i praktiken syns tydligt inom underhållningssektorn. När staten inför drakoniska regleringar för att ”skydda” konsumenterna, blir resultatet ofta att dessa konsumenter söker sig till internationella alternativ som står utanför statens kontroll.

Vi ser detta fenomen tydligt när svenskar väljer att spela casino trots Spelpaus eftersom de anser att den licensierade marknaden har blivit för restriktiv och övervakad. Men även om internationellt licensierade och reglerade plattformar ibland ger spelarna högre gränser, en bredare spelmarknad och flexibla betalningsalternativ finns det risker såsom mindre kontroll och funktioner för att stävja spelmissbruk. I Sverige har exempelvis Spelpaus införts av Spelinspektionen, där en spelare kan stänga av sig från spel som kräver registrering hos de spelbolag som har licens att bedriva spel om pengar i Sverige.

Detta beteende är inte begränsat till en enda sektor utan är symptomatiskt för hela ekonomin. När staten tror sig kunna diktera villkoren för allt från hur vi sparar våra pengar till hur vi roar oss, underskattar de individens vilja till självbestämmande. Konsekvensen blir att den svenska staten tappar kontrollen helt, snarare än att behålla den.

Genom att pressa för hårt glider greppet, och vi står kvar med ineffektiva lagar som bara respekteras av de som redan är laglydiga, medan de verkliga problemen flyttar utom räckhåll för svensk jurisdiktion.

Konsumenterna hittar alltid vägar runt onödiga restriktioner

Det är inte bara privatpersoner som reagerar på detta överförmynderi; det får även makroekonomiska konsekvenser som är djupt oroande för Sveriges framtid. Kapital är i sin natur flyktigt och söker sig dit där det behandlas bäst. När Sverige gör det krångligt, dyrt och osäkert att investera eller konsumera här, flyttar pengarna utomlands.

Detta är inte en teoretisk risk utan en pågående verklighet som syns i statistiken över landets finansiella flöden. Vi ser en dränering av resurser som borde ha stannat inom landets gränser för att bygga upp vår gemensamma välfärd och infrastruktur.

Siffrorna talar sitt tydliga språk och visar på en alarmerande trend där kapitalet lämnar Sverige i snabb takt. Under det andra kvartalet 2025 noterade Sverige ett betydande underskott i kapital- och finansbalansen, vilket indikerar att mer pengar strömmar ut ur landet än vad som kommer in. Enligt färska data uppvisade Sverige ett underskott i kapital- och finansbalansen på 47,30 miljarder kronor under denna period, vilket följde på ett ännu större utflöde kvartalet innan. Detta är pengar som kunde ha använts för att stärka svenska företag, skapa jobb och öka tillväxten, men som nu istället arbetar i andra ekonomier.

Denna kapitalflykt är ett direkt betyg på den förda politiken. Investerare och konsumenter röstar med plånboken. Om det upplevs som att staten lägger sig i för mycket, eller om skattetrycket och regelbördan inte motsvarar den service man får tillbaka, finns det ingen anledning att stanna kvar.

Det är en tyst protest som hörs i balansräkningarna snarare än på gatorna, men effekten är lika förödande. Vi urholkar vår egen ekonomiska bas genom att hålla fast vid gamla dogmer om statlig kontroll.

Detaljstyrningens negativa effekt på digitala tjänster

Sverige har länge stoltserat med att vara en framstående nation inom innovation och digitala tjänster, men den positionen är hotad. När regelverken blir för snåriga och oförutsägbara tvekar utländska investerare att satsa på svenska bolag. Det handlar om riskbedömning. Varför ska ett internationellt bolag placera sitt kapital i ett land där spelreglerna kan ändras över en natt baserat på politiska nycklar? Det vi ser nu är en avmattning i det utländska intresset för Sverige, vilket är en direkt konsekvens av att vi har gjort oss själva mindre attraktiva på den globala marknaden.

Denna tveksamhet från omvärlden syns tydligt i statistiken över utländska direktinvesteringar, så kallade FDI. Det är en kritisk mätare på hur attraktivt ett land är för internationellt kapital, och trenden är tyvärr nedåtgående. Rapporter visar att inflödet av utländska direktinvesteringar till Sverige minskade med hela 24 procent under 2024, vilket innebär att vi går miste om hundratals miljarder kronor i potentiellt riskkapital och företagsetableringar. Även om Sverige fortfarande ligger relativt högt i vissa mätningar, är trendbrottet en varningssignal som inte får ignoreras.

När vi tappar dessa investeringar tappar vi också tillgång till ny teknik, kompetens och internationella nätverk. Det är en negativ spiral som är svår att bryta när den väl har startat. Detaljstyrningen av näringslivet, med allt från strikta arbetsmarknadslagar till oflexibla tillståndsprocesser, fungerar som en bromskloss. I en digital ekonomi där hastighet är allt, har Sverige blivit en långsam aktör. Vi måste fråga oss om tryggheten i att reglera sönder marknaden är värd priset av förlorad konkurrenskraft och minskat välstånd.

Sverige måste våga lita på individens eget ansvar

För att vända denna utveckling krävs en radikal förändring i synsättet hos våra beslutsfattare. Vi måste gå från en kultur av misstro och kontroll till en kultur av tillit och frihet. Det handlar om att våga lita på att vuxna människor kan fatta egna beslut om sina liv och sin ekonomi, utan att staten behöver hålla dem i handen.

Det handlar också om att skapa förutsättningar för företag att växa utan att kvävas av byråkrati. Om vi inte gör detta kommer vi att fortsätta se hur investeringsviljan i landet minskar, vilket på sikt hotar hela vår välfärdsmodell.

Det är inte bara utländska investerare som drar öronen åt sig; även den inhemska investeringsviljan sviktar under trycket av den nuvarande politiken. Historiskt sett har Sverige haft en stark investeringstakt, men vi ser nu hur denna siffra sjunker under de historiska genomsnitten. Data visar att kapitalinvesteringarna som andel av BNP sjönk till 24,4 procent under 2024, vilket är en tydlig indikation på att framtidstron i näringslivet naggats i kanten. När företagen slutar investera i nya maskiner, byggnader och teknologi, stannar produktivitetsutvecklingen av.

Sverige står inför ett val. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen med fler förbud, mer övervakning och hårdare regleringar, och se hur vår ekonomi sakta men säkert dräneras på kraft. Eller så kan vi inse att vägen till välstånd går genom frihet. Genom att minska statens inblandning och öka individens ansvar kan vi återigen göra Sverige till en magnet för kapital och talang. Men det kräver att politikerna släpper taget om sin illusion om att de kan, och bör, styra allt. Det är dags att låta verkligheten, inte ideologin, styra den ekonomiska politiken.