DEBATT • Det finns ämnen som nästan per automatik utlöser en särskild form av upprördhet i svensk offentlig debatt. Frågan om vem som egentligen är svensk, och hur demografin i landet har förändrats, hör dit. Så fort någon talar om etnicitet, om majoritetsbefolkningens långsiktiga ställning eller om de kulturella spänningar som följt med den storskaliga invandringen, höjs politiskt korrekta röster om rasism, exkludering och farliga gränsdragningar.
Ändå är det just de frågorna som allt fler svenskar, tyst eller högt, börjat ställa sig. Inte av illvilja, utan av en växande känsla av en grundläggande förskjutning i samhället. Det är i det sammanhanget Ludvig Asplings uttalande i Dagens ETC hör hemma.
När han konstaterar att Sverige har alldeles för många personer som inte tillhör den etniskt svenska befolkningen, och att detta skapat stora problem, formulerar han något som många känner men få öppet vågar tala om. Migrationen från kulturellt avlägsna delar av världen måste minska, menar han. Det är en bedömning som vilar tungt på praktisk erfarenhet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Inom det egna partiet har Nima Gholam Ali Pour tagit avstånd och kallat formuleringen klumpig. Han vill hellre tala om invandringens konkreta konsekvenser än om andelen etniska svenskar. Det är en förståelig hållning från någon som själv kom till Sverige som barn från Iran och som står för en öppen syn på svenskhet.
Samtidigt har han tidigare sagt något betydligt mer rättframt. I en intervju i Dagens Nyheter 2023 formulerade han det så här: ”Enligt mig har etniska svenskar mer rätt till landet. Jag har ju invandrat.” Det är ett uttalande som visar att även han gör skillnad mellan etniska svenskar och dem som har invandrat.
Richard Jomshof har varit ännu tydligare. När kritiken mot Aspling kom, och Ardalan Shekarabi (S) beskrev synsättet som rasistiskt, svarade Jomshof att Sverige är svenskarnas land. Svenskarna har under generationer byggt det land som nu riskerar att förändras i grunden. Att kalla detta för rasism, menar han, är ett uttryck för det svenskhat som fått fäste i delar av det politiska och mediala etablissemanget.
Jomshof påminner om det mest grundläggande: vi svenskar är Sveriges ursprungsbefolkning. Sverige är vårt hem.
Svenskhet är mer än ett medborgarskap
Här räcker det inte, som partiledaren Jimmie Åkesson hävdar, att peka på medborgarskapet. Han säger att ”det som är politiken är att svenskheten baseras på vilket medborgarskap du har”. Men det är just politiken som styr invandringen – och därmed den demografiska utvecklingen i landet.
Att definiera svenskhet enbart utifrån ett pass blir då problematiskt, eftersom samma politik under lång tid har förändrat befolkningens sammansättning i grunden. Svenskhet är mer än ett juridiskt dokument. Den bygger på kontinuitet, kultur, gemensam historia och en samhörighet som inte kan reduceras till en passhandling.
Det betyder inte att dörren ska stängas för dem som vill bli en del av det svenska. Men vi, precis som varje annat folk, har rätt att värna våra egna intressen och den demografiska och kulturella samhörighet som gör Sverige till just Sverige. När andelen etniska svenskar minskar och vi blir en minoritet i delar av landet, och när brottslighet och religiös extremism i hög grad följer i invandringens spår, har vi en skyldighet att peka på sambanden.
En debatt som måste få föras
Public service och stora delar av den övriga gammelmedia behandlar fortfarande dessa iakttagelser som farliga. Vänsterliberala analyser återges ofta utan kritisk granskning, medan svenskars oro stämplas som desinformation. Omfattande återvandring och tydliga assimilationskrav framställs som något extremt. I själva verket är det den enda realistiska vägen tillbaka till ett Sverige byggt på samhörighet.
Att försvara svenskarnas ställning och kultur är att ta ansvar. Aspling och Jomshof säger det som behöver sägas. Fler måste göra detsamma.
Andreas Feymark
Tankesmedjan Heimr
Läs mer från tankesmedjan Heimr:
Inget paradigmskifte – fortsatt massinvandring och folkutbyte
Konservativ gränskontroll eller progressiv återvandringspolitik?
