BOKRECENSION • Efter anfallet på den lilla isländska byn på Hemön en sommardag år 1627 har Armann inte kunnat sluta sina ögon utan att höra de nordafrikanska slavskeppspiraternas vrål och skriken från deras offer, hans landsmän, när de brändes inne i sina egna hus. Så inleds Mats Röyters roman Turkräden, en intensiv och gripande skildring av 1600-talets slavräder mot Island. Med levande gestaltning och historisk precision kastas läsaren in i ett av vår kontinents mest okända – för att inte säga medvetet dolda – historiska kapitel, där nordbor och européer blev slavar under muslimska och nordafrikanska barbareskpirater.

Romanen följer Armann, som överlever anfallet på Hemön men förlorar sina två söner i massakern och ser sin hustru och dotter släpas ombord på de turkiska skeppen med destination Nordafrika för en framtid som slavar. Hans samvetskval och skuld blir drivkraften för en desperat räddningsfärd över havet, i hopp om att återfinna sin familj.

Parallellt får vi följa de tillfångatagna kvinnornas och barnens lidande på slavskeppet, deras rädsla, utsatthet och försök att bevara hoppet. Röyter skriver med en lågmäld men känslomässigt stark ton som fångar både det kollektiva traumat och de enskilda människoödena.

Språket är klart och engagerande, med en lätt arkaiserande språkdräkt i den tidstypiska dialogen men ett modernt flyt som gör berättelsen både trovärdig och lättillgänglig. Miljöskildringarna är särskilt starka – man känner den fuktiga havsluften, ser de brända husen och delar de överlevandes klaustrofobiska skräck. En måltid på rökt lunnefågel, en hand på en axel ger berättelsen själ och hjärta.

Ett bortglömt – eller dolt – historiskt kapitel

Det är omskakande att läsa om hur isländska fiskare, kvinnor och barn släpades bort av nordafrikanska korsarer, såldes på slavmarknader i Alger och tvingades leva och dö som egendom – dels att ta del av människoödena i sig själva, men också insikten om att ha varit okunnig om detta och förstå att det funnits och finns en agenda att hålla oss i okunnighet. Detta trots att det är historia som ligger oss mycket närmare än det transatlantiska slaveri som vi fått lära oss så mycket om – berättelsen om den vite förövaren och det svarta offret, om bomullsplantager och piskrapp.  

Röyters roman är inte bara en spännande berättelse – den fungerar också som en historielektion. Under korsarernas storhetstid 1520–1830 beräknas över en miljon européer ha förts som slavar till Nordafrika, varav hundratals från Island. Även svenska sjömän mötte detta öde men också bönder, kvinnor och barn rövades bort. Bara i Alger fanns omkring 750 000 kristna i muslimskt slaveri. Ändå är dessa fakta nästintill osynliga i skolböckerna – och det är ingen slump.

Händelserna på Västmannaöarna 1627 är djupt inpräntade i det isländska folkminnet, men i Sverige är de i stort sett okända och undertryckta. Historikern Dick Harrison har påpekat att men inte varför ”nästan ingen svensk har hört talas om den” – och Röyters bok blir därför ett välkommet bidrag till att fylla detta hål i historieskrivningen bakom vilket det döljer sig en politisk agenda.

Öppnar vårt andra öga

Röyter låter oss känna på den historien, bokstavligen genom sina karaktärers ögon. Han bryter därmed den vänsterlutande koloniala och postkoloniala diskursens enögdhet som länge präglat den offentliga diskussionen om slaveri, där vitt europeiskt förtryck framställts som det enda existerande. Boken är en välbehövlig påminnelse om att lidande och förtryck inte har en enda färg eller riktning – inte för att relativisera, utan för att nyansera och komplettera. Den visar att även Europa var utsatt, att även européer var människor som kunde säljas, köpas, våldtas och korsfästas. Författaren anser det viktigt att även detta förflutna får ta plats i vårt kollektiva medvetande.

I en tid när ord som ”kolonialt arv” och ”vit skuld” dominerar kulturdebatten, är Turkräden politiskt angelägen. Den ställer den obekväma frågan: varför vet vi så lite om detta? Varför berättas inte denna historia i skolböckerna? Är det för att den stör vänsternarrativet om vem som varit förövare och vem som varit offer?

Det har på senare tid gjorts krampaktiga försök med tunt underlag att svärta ned och skuldbelägga även Sverige och svenskar för den transatlantiska slavhandeln. Med haltande logik görs det mot den konstruerade bakgrunden gällande att det nu finns ett moraliskt imperativ att återgälda arvsynden genom att öppna vårt land för ett obegränsat antal migranter från tredje världen.

Det är obekvämt för den diskursens kolportörer om deras berättelse avslöjas inte stämma, att beslås med fakta om att slaveri inte varit exklusivt för vita européer, utan ett globalt fenomen med lika goda kålsupare jämnt fördelade över världens olika folk och kulturer. I Röyters roman blir vi som varit okunniga omruskade med omkastade maktförhållanden – det är nordbor som säljs på marknader, vita flickor som släpas till afrikanska och muslimska harem, europeiska män som kedjas vid årorna. Vi påminns om att även svarta afrikaner och muslimska osmaner ägnade sig åt storskalig systematisk slavhandel – med ljushyllta européer som de förslavade.

Styrkor och möjliga brister

Bokens styrka ligger i dess inlevelsefulla skildring av både det personliga dramat och de historiska händelserna. Röyter lyckas väcka liv i ett fenomen som varit och annars riskerar förbli en medveten fotnot i historieböckerna. Dialogen känns äkta och de psykologiska porträtten av Armann och de andra karaktärerna är nyanserade.

Även om det på personnivå är roman och fiktion, är det som beskrivs historiskt korrekt. Boken skulle därför med fördel kunna användas i skolundervisningen som högläsning för att på ett både spännande och lärorikt sätt balansera upp slagsidan i vad eleverna idag och sedan länge fått lära sig om slaveri.

Om man ska anmärka på något kunde man önska att Röyter hade fördjupat det politiska och internationella sammanhanget ytterligare, exempelvis med Danmarks och Europas reaktion på räderna. Men samtidigt är det just det personliga perspektivet som gör berättelsen så gripande och befriar boken från att kunna avfärdas som bara en förklädd politisk pamflett i stället för den roman med litterära kvaliteter som den i första hand är.

Ett angeläget bidrag till historieskrivningen

Turkräden är en roman som både berör och bildar. Den visar hur sårbara små samhällen var (och fortfarande är) för världspolitikens makthavare, erövringskrig och imperialism och påminner om att slaveri var ett globalt fenomen, långt ifrån begränsat till den transatlantiska vi ständigt påminns om, och lika långt ifrån med endast vita européer som förövare.

Röyters bok är mer än en historisk roman – den är en korrigering av ett skev historieskrivning och en uppmaning att se historien i hela dess komplexitet, i kontrast till den agendastyrda koloniala och postkoloniala vänsterdiskurs med tunnelseende och revisionism som de senaste 50 åren tillåtits förvränga den akademiska historiska disciplinen.

Mats Röyter har skrivit en gripande och viktig roman om en mörk episod i Europas historia. Turkräden är spännande som en äventyrsroman men samtidigt djupt allvarlig i sitt ämne. Den passar alla som uppskattar historiska romaner, men också den som vill få en bredare bild av slaveriets historia än den som ofta presenteras i det påtagligt enögda offentliga samtalet. Mellan pärmarna får läsaren en skönlitterär läsupplevelse men också ammunition i den migrationspolitiska debatten mot falska historieskrivares postkoloniala anklagelser och skuldbeläggning.

Tidigare recenserad på Samnytt: Mats Röyter: In i Karoo och bortom – en röst från den tystade minoriteten