DEBATT • I framför allt europeiska men också vissa asiatiska länder (Japan, Sydkorea) bekymrar sig makthavare, samhällsdebattörer och även vissa forskare över de låga nativitetstalen som ligger en bra bit under de 2,1 barn per kvinna som behövs för att upprätthålla befolkningsstorleken. Olika åtgärder föreslås för att vända trenden, såsom höjd pensionsålder och en stor invandring vilken då påstås skulle säkra den åldrande befolkningens försörjning.

I exempelvis Ungern har man valt en annan väg där man uppmuntrar landets kvinnor att skaffa fler barn med statliga bidrag som morot. Att vända befolkningspyramiden rätt med hjälp av invandring känns som en tveksam åtgärd då migranterna med tiden också de blir vårdberoende vilket gör att man då måste importera än fler invandrare likt ett evigt eskalerande pyramidspel. Men är det verkligen så katastrofalt att ett lands befolkning minskar och stämmer det att det i förlängningen hotar välfärdssamhället?

Edward O Wilson

Den nyligen bortgångne biologen Edward O Wilson, som lanserade begreppet sociobiologi som en gren av evolutionsläran, hade även en teori gällande strategier för fortplantning. Teorin har kallats r/K-selektion och handlar kortfattat om att alla levande organismer i princip har två olika strategier för reproduktion. För att föra sina gener vidare satsar vissa arter på kvantitet medan andra satsar på kvalitet.

Man brukar för enkelhetens skull exemplifiera med vargar och kaniner där den senare karakteriseras av tidig könsmognad, riklig reproduktion med svag biologisk investering, medan vargungarna som är färre (2-6 i en kull) uppfostras av föräldrarna i upp till två år. Kaninerna konkurrerar inte om födan då gräs tycks finnas i obegränsade mängder, till skillnad från vargen som begränsas av antalet bytesdjur i ett revir och därför är anpassade till biotopens “carrying capacity”.

Thomas Malthus

Om man då jämför med människans populationsökning – som på allvar sätter i gång i och med den neolitiska revolutionen som skedde för drygt 10 000 år sedan när människan blev jordbrukare – ser man att ökade resurser i form av mer mat per hektar ger en stadig befolkningsökning. Detta faktum konstaterades redan av Thomas Malthus i hans bok An Essey on the Principle of Population där han framhåller att så länge matproduktionen ökar, ökar också befolkningen tills den når sin gräns för bärförmåga (carrying capacity).

Då produktiviteten avtar uppstår matbrist vilket leder till färre barn och minskande befolkning. Då Malthus skrev detta (1799) hade inte den industriella revolutionen riktigt tagit fart, så mycket av hans teorier om mänsklig population kullkastades av den enorma produktionsökningen som sedan skedde på 1800- och 1900-talet.

Europa och Asien ökar, Afrika ligger still

Billig energi och medicinska framsteg gjorde att den industrialiserade världens befolkning började öka på 1800-talet och i Sverige ledde populationsökningen kombinerat med dåliga skördar i mitten på det seklet till att landets agrara bärförmåga överskreds. Följden blev att nästan 1,5 miljoner svenskar emigrerade under en period på åttio år (1850 – 1930). Ändå mer än fördubblas Sveriges befolkning under 1800-talet och går från 2,3 miljoner år 1800 till 5,1 miljoner vid förrförra sekelskiftet.

Liknande populationsökningar sker i Europa och Asien medan Afrika ligger still på cirka 100 miljoner. 1960 hade dock Afrikas befolkning ökat till 250 miljoner, för att idag vara uppe i hela 1,4 miljarder. Fram till den moderna tidsåldern har kvinnor fött uppskattningsvis cirka sex barn i snitt och anledningen till befolkningsökningen måste helt enkelt vara ökade resurser och minskad barnadödlighet. Då Afrika, framför allt söder om Sahara, koloniserades sist av alla kontinenter kunde således inte ett outvecklat jordbruk försörja en ökande befolkning plus att barnadödligheten troligtvis var stor.

Makarna Myrdal och Paul Erlich

När jordbruket i framför allt västvärlden effektiviseras med hjälp av traktorer och skördetröskor flyttar landsortsbefolkningen in till städerna där en växande industri skriker efter arbetskraft. Urbaniseringen leder till bostadsbrist och trångboddhet, vilket i sin tur gör att kvinnor i städer föder färre barn. I Sverige, samtida med att makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan utkommer 1934, är fertiliteten nere på 1,8 barn per kvinna för att sedan efter andra världskrigets slut vända uppåt och hamna på 2,7 för att numera (2020) backa till 1,67 barn per kvinna. Trenden i övriga Europa är liknande medan Afrika fortsatt har en galopperande befolkningsökning.

1968 utkommer boken The Population Bomb författad av biologiprofessorn Paul Ehrlich där han förutspår framtida hungerkatastrofer med hundratals miljoner döda av svält. Lika lite som Malthus kunde ana vad industrirevolutionen skulle innebära i form av produktionsökning kunde Ehrlich föreställa sig vad “den gröna revolutionen” skulle betyda för jordbruket. I slutet av 1960-talet effektiviseras jordbruket enormt tack vare konstbevattning, växtförädling, konstgödsel, bekämpningsmedel och ytterligare automatisering, viket leder till att många länder i Asien blir självförsörjande och även exportörer av grödor.

Afrika exploderar

I Afrika söder om Sahara minskar däremot matproduktionen per person på 1970-talet och nästan alla länder i regionen blir beroende av bistånd från hjälporganisationer. Då över 70 procent av Subsaharas befolkning är bönder kan man fråga sig varför länderna inte är självförsörjande med så många livsmedelsproducenter och svaret är kanske för det första den enorma populationsökningen men även misslyckade politiska reformer och dålig infrastruktur. Hursomhelst så verkar Afrikas alla länder med hjälp av bistånd i form av basvaror ändå klara av att föda en snabbt växande befolkning som uppskattningsvis förväntas överskrida 2,5 miljarder år 2050.

Det är med andra ord mestadels afrikanska stater som står för den skenande populationsökningen, ihop med ett antal asiatiska länder typ Irak, Yemen och Afghanistan, länder som har stora barnkullar där befolkningspyramiden har en bred bas. Resten av världens kvinnor föder för det mesta färre barn. Faktum är att på de senaste drygt femtio åren har världsgenomsnittet för kvinnors fertilitetsgrad mer en halverats. 1963 låg det på 5,3 barn per kvinna för att nu vara nere på 2,3. Så i takt med ökat välstånd och med färre människor som lever under fattigdomsnormen parat med att flickor i utvecklingsländerna får chansen att utbilda sig verkar trenden gå åt rätt håll.

Vi måste bli färre

För oavsett vad vissa påstår – nämligen att jorden kan försörja ännu fler människor – så är det helt enkelt så att vi måste bli färre om alla jordens invånare ska ha en dräglig levnadsstandard. Och med det menas att alla basbehov ska vara tillfredsställda såsom mat, boende, sanitet, sjukvård etc. Om alla ska ha en medelamerikansk levnadsstandard så skulle världen leva över sina resurser och det som kallas Earth Overshoot Day skulle flyttas tillbaka till vårmånaderna i stället för som nu (2020) infalla den 22 augusti. Vi behöver alltså redan nu ett halvt jordklot till för att uppnå ekologisk jämvikt.

Där det förr i tiden var rika och välmående länder och familjer som fick flest överlevande barn verkar det nuförtiden vara de allra fattigaste länderna som har de högsta födseltalen. I afrikanska Niger, som är bland de fattigaste och minst utvecklade länderna i världen och helt beroende av bistånd, föds det i snitt nästan sju barn per kvinna. Liknande siffror gäller för en mängd andra fattiga länder i Afrika – med en genomsnittlig fertilitetsgrad på cirka fem barn – där endast ett icke afrikanskt land, Afghanistan på fjortonde plats, tar sig in på topp tjugo-listan. Detta måste vara den dominerande orsaken till att Afrika, framför allt söder om Sahara, har så svårt att ta sig ur fattigdomsfällan och bli självförsörjande. Trots rekordhög ekonomisk tillväxt i många afrikanska länder leder den enorma populationsökningen till att välståndsutvecklingen går väldigt långsamt.

1,5-3 miljarder max vad jorden klarar

Vad är då en idealisk och ekologiskt hållbar storlek för jordens befolkning? Vissa menar att vi absolut klarar av en befolkningsökning, bara vi omfördelar resurserna och slutar att överkonsumera. Andra, som förut nämnde Paul Ehrlich, tror att 1,5 till 2 miljarder är gränsen för mänsklig population om alla ska ha en önskvärd levnadsstandard. I boken A Planet of 3 Billion utvecklar författaren Chris Tucker ovannämnde E. O. Wilsons Half-Earth teori genom att studera världens historiska utveckling på områdena vetenskap, ekonomi, demografi, politik, etik etc i ett geografiskt perspektiv för att hamna på siffran tre miljarder människor som gränsen för jordens bärförmåga.

Om man nu bekymrar sig för (vilket man kanske borde) ökande utsläpp av växthusgaser som koldioxid (CO2) och metan (CH4), vilka påstås medföra en temperaturökning i framtiden kan man titta på vad siffrorna i form av ton koldioxid per capita anger: I USA ligger siffran på nästan 15 ton, i Sverige cirka 4 ton, i Kina 9 ton (att jämföra med 1 ton för femtio år sedan). Lägst ligger Subsahara i Afrika på ett snitt av 0,7 ton. Indien som snart går om Kina som världens folkrikaste land har fortfarande ganska låga siffror, men har på femtio år gått från 0,4 till idag 1,9 ton per person. Enligt IPCC:s senaste rapport måste koldioxidutsläppen mer än halveras och för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader borde de genomsnittliga globala utsläppen vara högst ett ton per person år 2050.

Alternativet lägre levnadsstandard

Om detta ska vara möjligt utan enastående genombrott inom energiforskningen måste troligen västerländska nationer göra avkall på sin levnadsstandard plus att Kina och Indien slutar bygga kolkraftverk för en ökande elkonsumtion samt att Afrika förblir fattigt och bromsar sin snabba populationsutveckling. En till synes nästan hopplös och ogenomförbar uppgift som inte går att lösa med fler vindsnurror och solpaneler. Dock är ändå solen jordens överlägset största energikälla som i princip stod för all energi som behövdes för att sörja för hela jordens flora och fauna innan den industriella revolutionens människor börjar använda fossila bränslen.

Man skulle därför generellt kunna säga att kol och olja, parat med bättre barnhälsa, är orsaken till att vi gick från en miljard människor till åtta miljarder på 200 år. Detta att jämföra med att det tog 2 000 år att gå från 250 miljoner människor runt 200 före Kristus till en befolkning på en miljard år 1800. Och fortsätter denna befolkningsutveckling kommer vi inom en snar framtid att passera 10 miljarder för att till slut hamna på 12 miljarder innan det, enligt vissa experter på populationsutveckling, eventuellt vänder.

Miljarder afrikaner på väg till väst

Trenden måste alltså brytas och vändas någon gång, annars hamnar kanske befolkningstalen vid nästa sekelskifte på ovanstående 12 miljarder. Europas befolkning kommer troligen att minska något, Asiens och Amerikas öka lite medan nästan hela ökningen kommer att ske i Afrika, framför allt söder om Sahara. Denna världsdel kommer uppskattningsvis att gå från dagens 1,4 till 4,5 miljarder människor år 2100. Nigeria, med en yta på cirka 920 000 km2 (jämfört med Sveriges 520 000) förväntas fyrdubbla sin befolkning på idag drygt 200 miljoner till 800 miljoner(!) år 2100. Vart ska alla dessa ta vägen? Flytta in från landsbygden till storstaden Lagos, som förväntas bli världens största stad i framtiden? Redan nu flyttar 5 000 människor om dagen in till staden vars infrastruktur givetvis inte klarar av en sådan ökningstakt.

Afrikas överskottspopulation kommer troligen att vilja flytta till framför allt västvärlden, eller kanske Asien. Redan idag säger sig många unga afrikaner inte se någon framtid i sina hemländer och hela 50 procent uppger att de vill emigrera för att få bättre möjligheter och ett rikare liv. De som flyttar först är mestadels välutbildade unga män och kvinnor som troligen får chans till vidare studier och därefter välavlönade jobb. Denna “braindrain” är förödande för Afrikas chanser att någonsin komma i kapp övriga världen vad gäller levnadsstandard och livslängd. Tappet av de smartaste och mest välutbildade i kombination med befolkningsexplosionen dömer världens resursrikaste kontinent till fortsatt relativ fattigdom och kanske även absolut sådan om länderna inte förmår föda den enorma befolkningen till följd av missväxt, torka eller andra naturfenomen.

Kontraproduktivt bistånd

Det är just fattigdom som visat sig till hög grad korrelera med höga nativitetstal. När levnadsstandarden ökar tenderar kvinnor att föda färre barn, vilket kan observeras oberoende av länders kultur eller placering på världskartan. Om Afrikas befolkning förväntas växa till över 4 miljarder och stora delar av ländernas unga vill fly fattigdomen i sina hemländer kommer dessa länder att drabbas ekonomiskt och då troligen aldrig ta sig ur fattigdomsfällan och därmed kommer heller inte barnafödandet att minska såvida inte naturen sätter stopp för det på ett mer brutalt sätt. Vidare kommer de framför allt västerländska länder som är målet för många migranter få stora problem med att husera, försörja och utbilda kanske miljarder människor som vill bosätta sig där.

Om man vill dämpa befolkningsutvecklingen i Afrika duger det inte längre med bistånd och så kallad u-landshjälp där exempelvis västvärldens överproduktion av livsmedel dumpas på Afrika, något som långsiktigt får negativa effekter genom att det tar bort incitamenten för inhemsk produktion och underminerar kontinentens förmåga till självförsörjning. Den gröna revolutionen som var så lyckosam i Asien kom av sig i Afrika mycket tack vare korrupta stater och ledare samt att satsningar på modernisering av jordbruket och den därav förväntade produktionsökningen blev kortlivad.

Lärdomen av Europa och FN:s misslyckade biståndspolitik har inspirerat Kina att på 2000-talet satsa på att investera i afrikanska staters infrastruktur i form av vägar, broar, vattenledningar, el- och telenät etc. Man har även byggt idrottsanläggningar, sjukhus och till och med flygplatser. Denna enorma satsning på investeringar förväntas i framtiden ge avkastningar men redan nu har vissa stater problem med att betala räntor och amorteringar på kinesiska bankers lån som finansierat dessa satsningar på ländernas infrastruktur.

Ekonomiska satsningar lösningen

Ändå är troligtvis ekonomiska satsningar den enda vägen för att stävja Afrikas galopperande populationsökning. Utländska investeringar som följs upp och kontrolleras och inte lämnas vind för våg och förfaller. Redan klagar dock vissa afrikanska länder på att de nästan två miljoner ditflyttade kineserna tar alla kvalificerade jobb medan den egna befolkningen får nöja sig med okvalificerade arbeten där de känner sig som slavar åt de i deras tycke rasistiska kineserna som inte umgås med lokalbefolkningen utan bygger avgränsade och bevakade “Chinatowns”.

Beskyllningar om rasism verkar dock inte bekymra pragmatiska kineser i samma utsträckning som oss i väst. De har inte drabbats av ”PK-sjukan” utan förefaller ha anammat Adam Smiths filosofi i hans bok Wealth of Nations där den legendariske nationalekonomen hävdar att individuella ekonomiska intressen i längden gynnar kollektivet. Förr eller senare kommer troligtvis välutbildade afrikaner kunna konkurrera med kinesernas om de kvalificerade jobben och inte som nu vilja flytta utomlands.

Svårt att sia om framtiden

Vad som händer i framtiden är i en ständigt föränderlig värld oerhört svårt att sia om, vilket exemplen ovan med Malthus och Erlich belyser, vars profetior inte slog in. Och vad ska exempelvis hända med länder som ligger långt under replacement level, kommer dessa folk att dö ut? Sydkorea där det föds färre än ett barn per kvinna förväntas om tangenten dras ut vara ett minne blott om 150 år. Eller kommer trenden att vända så som den gjorde i Sverige i mitten på 1940-talet?

Troligen kommer den tekniska utvecklingen fortsätta att bidra till att lösa nutidens och även framtidens problem, tack vare människans innovativa förmåga och drivkraft att hela tiden vilja förbättra och rationalisera arbete och energianvändning. Billig energi i form av kol och olja eldade på (pun intended) den industriella revolutionen vilket ledde till en enorm levnadsstandardökning. Nu måste dessa energikällor succesivt avvecklas och ersättas med förnybar/hållbar energi, och skulle man på ett effektivt sätt kunna lagra billig solenergi eller kanske bemästra fusionskraften står nog världen inför en ytterligare revolutionerande omvälvning, en energirevolution som kommer att ytterligare höja levnadsstandarden globalt.

Åldrande befolkning ett mindre problem

Med förnybar och billig energi behövs det inte lika många i arbetsför ålder som förr för att försörja en åldrande befolkning. Många av dessa äldre arbetar dessutom långt upp i åldrarna och försörjer sig själva. När pensionsåldern sattes till 65 år var medellivslängden i Sverige 67 år, för att nu vara uppe i över 80 år. Att sluta jobba vid 65 är kanske en befrielse för den som haft ett tungt och utslitande arbete, men för de flesta pigga 65-plussare är det naturligt att fortsätta jobba då det är ett mänskligt behov att känna sig behövd och att man bidrar till samhället. Motsatsen – att vara överflödig och obsolet – skapar ofta destruktiva känslor som kan orsaka en för tidig död.

Livskvalitet i länder med hög levnadsstandard borde inte längre mätas i BNP med ökad produktion och konsumtion utan snarare i friheten att välja hur mycket eller lite man vill arbeta. De som lever för att jobba är färre än de som jobbar för att leva och därför borde man i högre grad dela på de “tråkiga” jobben och på så sätt motverka arbetslöshet. Invandringsförespråkare som i årtionden har varnat om arbetskraftsbrist har inte blivit sannspådda då arbetslösheten är stor bland migranter, vilket leder till ytterligare bidragsberoende och i framtiden ännu fler pensionärer att försörja. Det är personer som varit en försörjningsbörda också i arbetsför ålder och inte betalat in några pengar till den pension de sedan ändå har rätt till.

Färre kommer att kunna försörja fler

Ju snabbare man kan bromsa befolkningsökningen desto bättre. Under en övergångsperiod med minskande världspopulation kommer det i vissa länder vara ett överskott på äldre och följaktligen underskott av yngre. Enligt regeln om tillgång och efterfrågan kommer därför unga arbetssökande ha fler jobberbjudanden och kan därför kräva högre lön. Detta leder i sin tur till ännu mer effektivisering av produktionen, exempelvis AI-teknologi, för att minska utgifterna för företagen. Det positiva är att det möjliggör för färre att försörja fler och motverkar de ogynnsamma effekterna av en åldrande befolkning. Det negativa är att skatteintäkter försvinner och därför måste man kunna taxera denna utveckling. Det går inte i framtiden att förlita sig på skatt på arbete som statens största inkomstkälla, någon typ av beskattning för mekaniseringen måste tillkomma, annars raseras välfärdssamhället.

Utan välfärdssamhället återstår bara en “nattväktarstat” med minimala skatter som finansierar endast det allra nödvändigaste som ordningsmakt och försvar. Resten får medborgarna själva betala för med privata försäkringar, vägtullar och annat. Troligtvis kommer utslagningen i ett sådant samhälle bli ganska brutal, såvida inte rika människors välgörenhet räcker för att ta hand om de mindre lyckligt lottade. Frågan är då om ovannämnde Adam Smiths centrala tes kommer att gälla, nämligen att vårt individuella behov av att tillfredsställa vårt egenintresse resulterar i allmän samhällsnytta. Smith kallade fenomenet ”den osynliga handen”. Men en osynlig hand behöver inte alltid vara en fördelande och hjälpande sådan. Det kan också vara en hand som slår och som i sin osynlighet är svår att ducka för. Ett slag som vissa inte såg komma.

Debatt

Vill du få din debattartikel publicerad? Mejla oss på [email protected]