Det framgår av en kartläggning att det är vanligt förekommande att moskéer i Sverige ställer som krav att kvinnor ska ha en förmyndare, en så kallad ”wali”, för att en vigsel ska kunna genomföras. Moskéer upprätthåller denna tradition trots att deras tillstånd att förrätta vigslar har erhållits från en länsstyrelse eller Kammarkollegiet. Enligt uppgift kan en far, farbror, bror eller annan man från släkten fungera som wali.

På sajten Islam.nu ges en bakgrund till systemet. Där finns en föreläsning på temat ”Det lyckade äktenskapet”, som hålls av Abdulwadod Frank och i vilket han går igenom grunderna för den islamiska vigseln. Han trycker bland annat på att systemet med en wali som gifter bort kvinnan inte på något sätt är extremt, utan tvärtom standard inom islam. Frank betonar också att även om systemet kan uppfattas som gammalmodigt från ett svenskt perspektiv så handlar det i grunden om vad som är bäst för kvinnan.

LÄS ÄVEN: Följ Sameh Egyptsons disputation: Islamister har infiltrerat Sverige

Expressen, som genomfört granskningen, har varit i kontakt med flera moskéer i Sverige och merparten tillämpar walisystemet i åtminstone någon utsträckning. Tidningen har också varit i kontakt med en docent som forskar på islamsk familjerätt, men vill förbli anonym, och som styrker bilden om att traditionen är vanligt förekommande. Det är i grunden en manlig släkting i någon form som har sista ordet gällande en kvinnas giftermål.

LÄS ÄVEN: Rödgröna ska blockera folkomröstning om moskébygge

Docenten lägger till att flera imamer ändå kan göra en självständig bedömning gällande om de vill godkänna giftermål. Det betyder emellertid ändå att det är en manlig auktoritet som sitter på mandatet gällande kvinnans giftermål. Docenten betonar att det handlar om många juridiskt knepiga situationer som handlar om kvinnor betydligt mer ofta än vad det gäller män.

Jan Sterner på Kammarkollegiet menar att samfunden ska följa den vigselförordning som de har blivit godkända för och att wali-kravet inte finns med. Samtidigt framför Sterner att han inte känner till att något samfund uttryckligt skulle ansökt om att få tillämpa detta.

Inrikes