LEDARE. En författningsdomstol eller konstitutionsdomstol beskrivs som “en statlig institution för så kallad normkontroll, det vill säga att den har till funktion att kontrollera om lagar strider emot grundlagen och därmed förklara dem ogiltiga”. Sverigedemokraterna har i olika led och på olika sätt genom åren förespråkat införande av en sådan domstol. På partiets senaste Landsdagar körde de en variant av detta när de beslutade att de vill att Lagrådet ska ges en form av vetorätt mot lagförslag. Men det förslaget, eller en konstitutionsdomstol, är en farlig väg att gå.

Jag minns diskussioner i partiet internt om detta. Det var och är uppenbarligen många som är lockade av tanken på en sådan domstol. SD har även lagt flera motioner under åren i ärendet. Under årets Landsdagar som hölls i november tog partiet alltså ett steg i denna riktning när de i inriktningsprogrammet föreslog följande:

Lagrådets ställning bör stärkas genom att utreda möjligheten att fordra kvalificerad majoritet i riksdagen vid antaganden av lagförslag om vilka Lagrådet riktat kritik.

I inriktningsprogrammet motiverar inte partistyrelsen deras önskan om denna kraftigt ökade makt för Lagrådet utan det är i ett svar på en motion från Ungsvenskarna, som kritiserar förslaget, där partistyrelsens bevekelsegrunder kan skönjas. Ungsvenskarna har här antagit en mycket nykter inställning till det hela.

De skriver:

Först kan påpekas att man kan på solida grunder ifrågasätta lämpligheten i att kräva kvalificerad majoritet i riksdagen då lagrådet, som är en icke folkvald församling av jurister, riktar kritik mot ett lagförslag.
Kritik från lagrådet kan riktas inte bara för att förslaget är konstitutionellt tvivelaktigt utan också för att det inte klaffar med annan rätt, leder till praktiska problem, etcetera. I en hypotetisk värld skulle ett illvilligt lagråd således kunna sätta käppar i hjulen för vilket lagförslag som helst.

Problemet är bara att samtidigt som de kritiserat att Lagrådet, som de riktigt benämner som “en icke folkvald församling av jurister”, ska få ökad makt skriver de i något stycke senare att de istället är bättre med en “konstitutionsdomstol”:

Vi är dock av meningen att man inte under några omständigheter kan tumma på demokratiska principer för att uppnå ett sådant ändamål. En långt bättre lösning torde vara att se över möjligheten till att införa någon form av konstitutionsdomstol [..]

Det blir lite virrigt eftersom en konstitutionsdomstol också är “en icke folkvald församling av jurister”. Samma argument som Ungsvenskarna kritiserar SD:s förslag om Lagrådet med kan man rikta mot deras eget förslag om en konstitutionsdomstol.

Kontentan är i vilket fall att både Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund är inne på konstitutionsdomstol eller en variant av den. Men det är en farlig väg att gå och inte minst SD borde vara kritiska till ett sådant system speciellt eftersom partiet alltid säger sig vilja att makten ska ligga så nära folket som möjligt. Med en konstitutionsdomstol blir det tvärtom.

Lär av andra

Det finns ju en rad olika länder som har konstitutionsdomstolar. USA, Israel och Frankrike är några sådana exempel. Och de förskräcker. Vi minns kanske alla striden om USA:s högsta domstol där vänstern blev arga när den konservativa majoriteten där stärkes under Trump. Anledningen är såklart att den domstolen har väldigt mycket makt över USA:s politiska utveckling, där de icke-folkvalda domarna dessutom sitter på livstid. De kan säga nej till folkvaldas lagförslag, de lägger sig i stora och viktiga politiska frågor – och de folkvalda kan bara titta på.

I Israel har deras Högsta domstol, som också agerar som konstitutionsdomstol tagit flera kontroversiella beslut som avgjorde politiska frågor. Frankrike likaså.

Det är nämligen exakt såsom Ungsvenskarna skriver i sin motion: en konstitutionsdomstol består av icke-folkvalda politiker som i princip obönhörligen kommer vara politiserad och även om man menar att den inte är det i sig, kommer dess beslut hindra folkvalda från att göra det folket bett dem göra.

I vissa fall kan man anse att en sådan domstol gjort rätt, som alldeles nyss i Ungern när deras författningsdomstol slog fast att landets strama migrationspolitik var korrekt och att Ungerns befolkning har rätt till sitt eget hemland. Men, för den politiken fanns det redan ett grundmurat stöd. Poängen är att det ska inte vara upp till icke-folkvalda jurister, som är längre borta från folket än vad lagstiftare är.

LÄS MER: Ungersk författningsdomstol slår fast – ungrare har rätt till sitt hemland

Spekulativt

I sitt svar på Landsdagarna började SD:s partistyrelse att förklara varför lagarna i Sverige har så stark ställning i relation till våra domstolar:

De svenska lagarnas starka ställning i förhållande till domstolar och myndigheter är ett utlopp av folksuveränitetsprincipen – det vill säga att all offentlig makt ytterst utgår från folket. Folksuveränitetsprincipen har ansetts mycket viktig i svensk rätt. Icke folkvalda ämbetsmän skall inte – utan mycket goda grunder – kunna diskvalificera en lag som antagits av svenska folkets valda ombud.

Men sedan menar de att det är en nackdel att en lag, som är “icke ändamålsenlig”, tar tid att ändra.

Nackdelen med det svenska systemet är då att den förmodat icke ändamålsenliga lagen alltjämt kommer att vara gällande fram till dess att den ersatts – vilket i Sverige brukar ta tid. En annan nackdel kan sägas vara att lagprövningen sker ganska långt borta från media och den allmänna uppmärksamheten än vad som skulle vara fallet om den prövades i en av gemene man väl känd författningsdomstol.

Argumentet att lagprövning i Riksdagen sker “långt bort från media” och att den automatiskt skulle uppmärksammas mer i en författningsdomstol är väldigt spekulativt. Dessutom räddar ju det inte det faktum att det nu är icke-folkvalda, som folket med andra ord svårligen kan avsätta eller ersätta, har avgjort en potentiellt viktig fråga för landet, som dessutom lika potentiellt kan vara önskad av väljarna.

Svenska systemet

Men trots att SD:s partiledning menar att nuvarande system “i huvudsak kan sägas vara väl fungerande” vill de ändå göra en variant av författningsdomstolen där Lagrådet ska få avgörande betydelse.

Därutöver bör det befintliga systemet stärkas. En väg framåt är att stärka lagrådets roll i den preventiva granskningen som görs. Till exempel skulle kritik från lagrådet i de delar ett lagförslag anses vara svårförenligt med grundlagen kunna kräva kvalificerad majoritet för passera riksdagen.

De enda argument som SD:s partistyrelse för fram i sitt svar är alltså två: att tar tid att ändra en lag samt att det får mer medial uppmärksamhet i en författningsdomstol. Det framstår inte som speciellt starka argument för att ge de icke-folkvalda i Lagrådet sådan makt. Att baxa igenom något i Riksdagen med 67% av rösterna är i princip omöjligt om det inte är en helt okontroversiell fråga, vilket lär vara väldigt sällan i sådana fall. Lagrådet ges med andra ord stor makt.

Vem är Lagrådet?

Det blir det ju relevant att veta vem Lagrådet är. Enligt lagrådslagen består Lagrådet av minst en och högst fem avdelningar, där varje avdelning består av tre ledamöter. I dagsläget består de av 2 avdelningar á 3 ledamöter. Dessa kan alltså komma att förändras om regeringen anser det.

Enligt lagen så utser Högsta domstolen (HD) och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) justitieråden till Lagrådet samt regeringen till viss del efter samråd med HD och HFD.

Jag vet inte vad SD tänkt sig. Kanske att de har makten och de då blir mer balanserat i Lagrådet, men som sagt, majoriteten utses av den egna juristkåren, tillika domare från HD och HFD, alltså högt uppsatta jurister. Juristkåren rent allmänt är väldigt dominerad av Anne Ramberg-typer vad jag förstått. Anne Ramberg var Advokatsamfundets generalsekreterare i många år och det råder en utbredd vänsterliberal konsensus inom advokatkåren. Flera jag pratat med, några av de relativt få men troligen växande skara som inte är vänsterliberala, vittnar om att de är rädda för att tycka annat än det som Ramberg står för.

Vi har alltså en situation där en majoritet av Lagrådets medlemmar utses av en högst troligen vänsterliberal juristkår. Inte ens om SD kom in i regeringen kan man tro att balansen i Lagrådet skulle bli så mycket bättre.

Är det verkligen någon man vill ge så avgörande makt till?

Politisk tillsättning

Men SD vill även avskaffa den politiska utnämningen av domare:

Inte desto mindre finns skäl att stärka rättsstatsprinciperna i Sverige. Det bör bl.a. ske genom att avskaffa den politiska utnämningen av domare.

Jag kan förstå och till viss del hålla med – jag har under min tid i Riksdagen haft liknande tankar, men inte riktigt vetat vad ett bra alternativ skulle vara. Det blir här viktigt att förstå processen med hur domare utses. Så här går processen till:

Alla ordinarie domartjänster annonseras ut så att de som är intresserade kan söka tjänsterna.
Ansökningarna bereds av den fristående myndigheten Domarnämnden.
Efter en bedömning av de sökandes meriter lämnar Domarnämnden ett förslag till regeringen på vilka av de sökande som är mest lämpade för anställningen och i vilken ordning nämnden placerat dem.
Regeringen fattar därefter beslut om utnämning.

Alltså, domarna i Sverige är direkt utsedda av politikerna. Bara det är värt att komma ihåg nästa gång svenska politiker kritiserar t.ex. Ungern för deras domstolar. Men, det finns en viktig aspekt att titta på här: domarnämnden. Som vi kan läsa ovan är de den myndigheten som bereder ansökningarna. Men vem är Domarnämnden då och vem utser dem?

Nämnden består av nio ledamöter och för varje ledamot finns det en personlig ersättare. Av ledamöterna ska fem vara eller ha varit ordinarie domare och två vara jurister verksamma utanför domstolsväsendet. En av de senare juristerna ska dessutom vara advokat. De övriga två ledamöterna ska representera allmänheten.

Av dessa nio ledamöter bestämmer (“förordnar”) regeringen sju stycken och Riksdagen resterande två. Men Domarnämnden har sina problem med, vilket bl a Ledarsidorna samt Det Goda Samhället granskat tidigare. Jag uppmanar er att läsa de granskningarna. Här är en från just Det Goda Samhället:

Men det finns även ett inre hot i Sverige, förekomsten av ”en stat i staten”. Nätverksorganisationerna Hilda och Ruben är sådana hot. Dessa är en allt tydligare osynlig politisk kraft i samhället.
[..]
De båda nätverkens inflytande är slående, framförallt i den viktiga Domarnämnden. Av totalt arton jurister är en majoritet, eller tio, medlemmar i Hilda respektive Ruben. Sedan 2010 kontrollerar nätverken tillsammans Domarnämnden med en förkrossande majoritet.

Utan att gå in på för mycket detaljer om Ruben och Hilda-nätverken kan jag citera följande:

Hilda skapades på initiativ av Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare Anne Ramberg 2006. Hilda ska vara ett nätverk för att stödja kvinnor i deras professionella utveckling inom advokatkåren och rättsväsendet.
[..]
Ruben är ett nätverk av manliga jurister i ledande positioner inom advokatkåren och rättsväsendet/förvaltningen som vill stödja unga kvinnliga jurister.
För att ingå i något av nätverken måste en jurist dela nätverkens värdegrund därför vara politiskt korrekt (om man skall döma av Rambergs ivriga twittrande och politiska inlägg).

Inte helt betryggande att en sådan domarnämnd är den som gallrar fram kandidater till våra domare.

Nu kan ske det blev rörigt men min poäng är följande:

Om inte politiker ska utse domare, vem ska då göra det? Juristerna/domarna själva? I ljuset av att kåren är helt dominerade av vänsterliberaler efter decennier av gallring av sådana som Anne Ramberg – blir en icke-politiskt tillsatt domarkår bättre? Mer rättvis? Tillåt mig tvivla. Istället riskerar det mer av den myndighetsaktivism vi sett på senare år, som Anne Ramberg själv gett uttryck för otaliga gånger och som Fokus skrev om 2013.

Domar/juristkåren lever sitt eget liv, med sina egna värderingar om hur landet och lagarna bör vara, vilket inte alltid eller rentav sällan går hand i hand med de folkvalda. Som Fokus undrade:

Vad händer när några domare fått smak på den makt som det innebär att kunna ogiltigförklara politiska reformer?

Här på Samnytt har vi flera gånger skrivit om liknande aktivism. Som åklagaren som åtalade en SD:are för “hets mot folkgrupp” men som visade sig vara jävig. Eller den andra åklagaren, Ingela Svensson, som hotade politiska motståndare med fängelse.

Giftig mix

Poängen är alltså att SD:s förslag om ett stärkt Lagråd och icke-politiskt tillsatta domare är problematiskt ur de ovanstående aspekter som sammanfattningsvis alltså är:

– Ett stärkt Lagråd är ett steg bort från folket där icke-folkvalda ges stor makt
– Dessa icke-folkvalda ledamöter i Lagrådet utses av domare (HD och HDF)
– Domarna i sin tur ska enligt SD utses av sina egna (vem annars?) och då lär Domarnämnden fortsatt gallra dessa
– Domarnämnden i sin tur är kraftigt influerade av Anne Rambergs och hennes vänsterliberala nätverk. Dessa utses förvisso idag av politiker – är det meningen då att även Domarnämndens utnämningsprocess ska ändras?

Ser ni problemet?

Jag har full förståelse för de problem SD ser med politiskt tillsatta domare och även det konstitutionella skyddet i Sverige. Men att vilja ge ännu större makt till en “stat i staten” som domineras av ett skrå som redan idag obstruerar lagstiftarnas intentioner, är tydligt politiska där makten flyttas ett steg bort från folket till förmodat vänsterliberala, anonyma, icke-folkvalda motsvarande tjänstemän, som noggrant gallrats och sammanslutits i interna nätverk klingar inte helt bra.

Vill vi verkligen ha det så?

Jag är den första att skriva under på att vi har problem med rättsväsendet. Jag tror det redan idag är svårare för vissa (konservativa) att få rättvisa än andra och jag tror att systemet behöver ses över. Det är även lätt att tycka om det SD nu föreslagit men jag skulle gärna höra om de hade en djupare analys över hur detta ska gå till.

Annars är jag rädd att man hamnar ur askan in i elden.

Ledare