➤ KRÖNIKA Brendan O’Neill, redaktör och skribent på brittiska nättidningen Spiked, uppmärksammar i en kolumn den tilltagande hysterin kring svenska klimatstrejkaren Greta Thunberg och det han beskriver som den gröna rörelsens successiva förvandling till en stollig millennialistisk domedagssekt. Han framhåller också att detta inte handlar om någon gräsrotsrörelse som slår uppåt mot makten, utan tvärtom en elitistisk inkvisition riktad mot folket.

Greta uppvisar enligt O’Neill flera av de symtom som kännetecknar en millennialistisk galenpanna och kultledare – den monotona rösten, den apokalyptiskt skräckslagna blicken, pratet om en kommande eld som ska straffa oss för våra ekosynder. Det är något skrämmande över detta som för tankarna till vidskeplig predikan i en tid före upplysningen, anser han.

Det är på ett sätt logiskt, skriver O’Neill, att unga fröken Thunberg som ledare för skolbarns klimatstrejkande låter som en ledare för en sekt – alarmismen kring de påstådda klimatförändringarna tar sig allt märkligare uttryck med religiöst anstruken besatthet kring domedagsprofetior.

O’Neill beskriver Extinction Rebellion-rörelsen, som just nu ägnar sig åt att skapa kaos genom att blockera trafiken i ett stort antal europeiska städer, som ett uttryck för ”den övre medelklassens förakt för industrialisering och utveckling” – millennialistisk skräck blandad med ”bourgeoisiens depression” med inslag av olustiga dödsdanser på gatorna och viftande med plakat om planetens undergång.

Eliten mot folket
Det som O’Neill finner slående är hur detta är en ”marsch mot folket” – de flesta radikala protester och aktioner riktar sig mot överheten och makten, men här är det vanligt folk som är måltavlan. Man försöker inte ens dölja sitt förakt för vanliga medborgares livsstil som att äta kött, köra bil och resa på chartersemester.

Samtidigt lever rörelsens galjonsfigurer inte som de lär, berättar O’Neill – den välkända skådespelerskan Emma Thompson flög exempelvis första klass från Los Angeles till London för att läxa upp arbetarklassen för deras ekodestruktiva semesterfirande. Att flyga var inget moraliskt problem så länge det var ett privilegium som endast ett fåtal hade råd med. Men när de breda massorna får tillgång till samma välstånd beskrivs det plötsligt som något ont.

Den utplåningsbesatta gröna sekten är enligt O’Neill ett sentida exempel på hur ett prästerskap riktar sin vrede ovanifrån och nedåt mot vanliga människor. Även när klimatalarmisterna utövar påtryckningar på politiker så handlar det om att man kräver att dessa ska bestraffa folket och agera som härskare, inte som folkviljans valda ombud.

Hycklande ekosnobbar
De pålagor man kräver att politikerna inför i form av exempelvis straffavgifter och skatter på sådant som bilkörning, flygande och köttätande slår hårt mot den lilla människan med knapp ekonomi, menar O’Neill, men hindrar inte mångmiljonärer som Emma Thompson med flera privilegierade ”ekosnobbar” och den ”arga bourgeoisien” i Extinction Rebellion-rörelsen från att fortsätta leva precis som tidigare.

Dessa lyxaktivister är så övertygade om sin egen godhet och vanligt folks ondska att de inte bara anser det rätt att försöka tvinga politikerna att straffa folket med pålagor – man tycker också det är i sin ordning att ställa till med sådant kaos på gatorna genom att blockera trafiken att vanliga arbetande människor inte kan ta sig till jobbet och hämta sina barn på förskolan.

O’Neill skriver att de som beklagat sig över hur Extinction Rebellion ställer till det på gatorna för vanliga människor inte riktigt har förstått att hela rörelsens syfte är just att sabotera vanliga människors liv bakom en fasad av att vilja ”rädda planeten”.

Vuxna fanatiker pådyvlar barn skräck och ångest
”Nu har den gröna kulten knuffat fram fröken Thunberg som dess globala ledare, dess frälsare med barnansikte och messias för sin miserabilistiska politiska trosbekännelse”, skriver O’Neill. Det är oförlåtligt, anser han, hur man i Greta och miljontals andra barn ingjuter domedagsskräck och klimatångest.

O’Neill nämner hur Greta på världsmötet i Davos talade om hur hon vill att alla andra ska känna samma panik som hon själv ständigt bär på. Detta applåderades av närvarande celebriteter – ingen verkade känna någon skuld över att ha drivit Greta och andra barn och ungdomar till att må så fundamentalt dåligt eller fundera över hur det påverkar deras livskvalitet.

Som i andra sekter påtvingas barnen de vuxnas vidskepliga föreställningar med skrämmande inslag om hot och straff från högre makter. Behovet att exploatera de unga som verktyg för och förkunnare av sitt millennialistiska och elitistiskt folkföraktande budskap går hos de fanatiska gröna sektmedlemmarna före varje hänsyn till vilken skada barnen kan ta.

“Dessa vuxna älskar inget högre än att se sin egen rädsla och förvirring lydigt och papegojlikt upprepas av tonåringar. De hyllar Thunberg eftersom hon berättar hur hemska de vuxna är: det är ett sadomasochistiskt förhållande som tillfredsställer det djupa självförakt som kännetecknar det tjugoförsta århundrades eliter”, förklarar O’Neill.

När tar den första tonåringen livet av sig i självskadebeteende utlöst av de vuxnas påtvingade klimatångest? Vilket ansvar tar klimatalarmisterna för en sådan inte särskilt osannolik framtid?

Greta inte de ungas ledare
O’Neill varnar världens ungdomar för att missta Thunberg för deras ledare. Greta är de rädda elitistiska vuxnas syndabock och nyttiga idiot, menar han. ”Gör inte som hon säger. Vägra drabbas av panik, gör narr av pladdret om helveteseld och inse att människans förvandling av planeten är något gott som förbättrat människornas livskvalitet och gjort det möjligt också för ekonomiskt svaga grupper att resa och se världen. Synda mot Sankt Greta!”

Det är lätt att instämma i det mesta av O’Neills analys av den klimatalarmistiska rörelsen som en inkvisitorisk och flagellantisk religiös sekt. Det man kan lägga till är eventuellt att den bara är ett av flera symtom på vänsterns trevande efter nya konfliktytor för att legitimera sin existens efter att muren föll, Sovjet imploderade och marxismen/kommunismen slutgiltigt vederlades som något som ”till alla lycka bär” som en strof i Internationalen lyder.

Vänsterns folkförakt i ny skepnad
Miljörörelsen är heller inte den första som kidnappats av övre medelklassen och tagit sig uttryck i folkförakt. Det var ett kännetecken redan hos den intellektuella 68-vänstern att se ned på arbetarklassen för att den inte gjorde revolution, för dess materialism och konsumtion av kommersiell kultur. Det är längesedan det pratades socialism vid köksborden i arbetarhem och dessa åsikter i stället flyttade in på de stora tidningarnas kultursidor.

Än mer uttalat har vänsterelitens folkförakt blivit under de senaste decenniernas framskjutna debatt kring det multikulturalistiska massinvandringsexperimentet. I Sverige sitter journalister och andra proffstyckare i skyddade zoner som gentrifierade Södermalm i Stockholm eller pittoreska villaområdet Äppelviken med privata välfärdsförsäkringar och kallar vanliga svenskar, som i motsats till dem själva drabbas in på bara skinnet av invandringspolitikens negativa konsekvenser, för rasister och andra invektiv.

Klimatalarmismen är bara det senaste symtomet på den vänsterintellektuella elitens förakt för folket och därmed indirekt också för demokratin. Inom rörelsen talar vissa till och med öppet om att man vill avskaffa folkstyret för att kunna driva igenom sin politik. Det är anmärkningsvärt men inte förvånande – avskaffa demokrati, införa diktatur och förtrycka folket är vad socialister och kommunister gjort överallt där de tagit makten. Inga ideologier är så falskt varudeklarerade som vänsterns.

Hopp kan skönjas
O’Neills analys påminner oss om att även om Sverige utmärker sig som synnerligen infesterat av vänsterelitens långa marsch genom institutionerna så är detta en politisk röta som drabbat åtskilliga länder i västvärlden. Hopp finns dock.

En sant folklig opposition växer sig stark i många länder, även i Sverige. Överallt där det vänsterliberala etablissemanget är upptaget med att orera om och försöka stoppa ”hotet mot demokratin från högerpopulismen” är det en signal om att folket tvärtom håller på att ta tillbaka makten och återupprätta demokratin.

Opinion