Dagerlind: Vad säger gråtande politiker oss?

LEDARE • Det är dags att fråga sig varför känsloutbrott har blivit ett allt vanligare inslag i svensk politik. Fenomenet är ingen slump, utan en del av den – i sämsta mening – pågående feminiseringen av samhället och samhällsdebatten. Detta skifte, som pågått en längre tid, underminerar den sakliga argumentationen och leder till dåliga beslut på en rad politikområden där helt andra personliga egenskaper behövs.

Vi har på senare tid sett en växande skara av högt uppsatta politiker och myndighetschefer som brister i gråt när de, protesterar mot, presenterar eller försvarar politiska beslut. Ofta handlar det om migrationspolitiken, och flera exempel har etsat sig fast i det politiska minnet.

LÄS ÄVEN: Nya rikspolischefen medlem i Expo-knutet nätverk

Åsa Romson grät under presskonferensen när regeringen 2015 tvingades strama åt migrationen. Vänsterpartisten Christina Höj Larsen grät i riksdagens talarstol 2021, också rörande en migrationspolitisk fråga. Rikspolischefen Petra Lundh uppmärksammades för skälvande röst och gråt i halsen när hon pratade om sitt eget ansvarsområde, den grova kriminaliteten.

Vi ska inte heller glömma den knäböjande, gråtande polisen under Black Lives Matter-hysterin 2020.

Det senaste exemplet, när Camilla Waltersson Grönvall höll en presskonferens om omhändertagna barn, visar att fenomenet fortsätter att sprida sig. Den gemensamma nämnaren är svår att missa: alla dessa offentliga känsloutbrott kommer från kvinnor.

Ha kakan och äta den

Det är kanske bekvämt att avfärda detta som en slump eller rentav framställa det som något bra – att ett varmare mer medkännande kvinnligt perspektivet tar plats i politiken i kontrast till det känslokalla eller toxiska manliga. Det är skillnad på män och kvinnor och det måste väl få återspegla sig även i det politiska livet, kan man resonera.

Men när gråten återkommer i centrala politiska ögonblick, och när den konsekvent uppstår i samband med kontroversiella beslut, börjar den uppvisa ett annat mönster. Kvinnliga politiker på vänsterkanten som till vardags utger sig för att vara starka feminister men nu plötsligt bryter samman i ett spel för gallerierna exploaterar en förlegad könsroll om den bräckliga kvinnan.

LÄS ÄVEN: Här är medlemmarna i Expo-knutna maktnätverket Hilda

Man vill både ha kakan och äta den. Få alla fördelar av att vara jämställd när man vill, men ett känslosamt våp när det kan vinna sympatier och man saknar sakargument. Och att som manlig politiker kritisera knepet kan straffa sig, då bekräftar man bara hur hård och okänslig man är.

Men det är faktiskt rimligt att kräva att kvinnor som gör anspråk på att vara männens jämlikar i det politiska livet också måste kunna ta att beslut i demokratisk ordning går dem emot utan att de tar till lipen. Beteendet spelar dessutom misogyna krafter i händerna där alla kvinnor dras över samma kam:

”Ser vi inte nu hur fel det var att ge kvinnor rösträtt?” Förstår vi inte att kvinnor inte har i politiken att göra, utan har sin plats vid spisen och i barnkammaren?” Och det paradoxala är att det är vänsterns feministkvinnor som ger mest näring åt den sortens åsikter.

Påfallande ofta är det också missriktade tårar, där gråten är för fel människor. Det pips över att kriminella och åldersfuskande migranter måste lämna Sverige men inte över migranters offer: svenska barn som förnedringsrånas, svenska tjejer som överfalls- och gruppvåldtas, svenska äldre som luras av sina pengar och tillhörigheter, de ännu äldre som vanvårdas och utsätts för sexuella övergrepp i hemtjänst och på äldreboenden.

Thatcher och Meir

Poängen är inte att känslor i sig ska vara förbjudna i politiken. De har sin givna plats men överskrids av kvinnor som stänker ned det offentliga rummet med sina tårar och bidrar till en feminisering av det politiska ledarskapet där en tårögd syn får ersätta en klarsynt och kvaliteten på besluten blir därefter.

Frågan är också varför vår tids kvinnliga politiker så ofta använder gråten som verktyg, när gårdagens kvinnliga ledare hade en annan och tåligare hållning. Utvecklingen borde rimligtvis ha gått åt andra hållet i ett alltmer jämställt samhälle där pojkar och flickor uppfostras lika.

LÄS ÄVEN: Nätverket Mannaminne leder protesterna mot rättsstatens sammanbrott

Historien har många exempel på att kvinnligt ledarskap inte är liktydigt med att gråta sig till vad man vill åstadkomma. Margaret Thatcher styrde Storbritannien genom kriser med en beslutsamhet som många manliga politiker bara kunde avundas och andra kvinnor, oavsett politiska åsikter i sak, borde ta till sig som ett föredöme. Samma sak med Golda Meir, Israels tidigare premiärminister. Hon bar ett helt land på sina axlar i tider av krig och terror i stället för att falla i gråt och behöva tröstas av sina manliga medministrar.

De och deras samtid förstod att styrka, stringens och ansvar krävde ett ledarskap som prioriterade rationalitet och fasthet. Dagens feminiserade politik bygger istället på den farliga föreställningen att en mjuk, omhändertagande och känslostyrd hållning inte bara är acceptabel, utan till och med överlägsen.

Det kanske den kan vara på vissa politikområden men har fått katastrofala följder när den tagit över inom exempelvis kriminal- och migrationspolitik. Mjukisbyxorna håller även på att ersätta uniformsbyxorna inom försvaret. Etnisk och sexuell mångfald prioriteras framför stridsförmåga – konservativa män med militär erfarenhet utestängs medan transor och invandrare som saknar lojalitet med Sverige bjuds in.

Feminiserad politik

Resultatet av denna feminiserade hållning är direkt farlig för vårt lands trygghet och säkerhet. Den leder också till tolerans för det intoleranta. Den manifesterar en kvinnlig omhändertagandeinstinkt i en politisk kontext där en sådan inte hör hemma, där den skapar samhällsproblem mer än löser dem.

Det är denna instinkt på fel plats som möjliggör beslut om öppna gränser och en släpphänt kriminalpolitik, att vi får poliser som mer ser sig som socialarbetare och kompisar med buset. Ledare stöpta i den formen är lättmanipulerade när den mediala propagandan försöker inbilla dem sådan som att vuxna män från Afghanistan är små oskyldiga pojkar.

Sverige förtjänar ett ledarskap – av kvinnor och män – som klarar att stå i stormen utan att styras av irrationella känslosvall när besluten blir svåra. Det handlar inte om att kräva omänsklighet, utan om att värna en politisk kultur där klarsyn, sakargument och ansvarstagande väger tyngre än en ideologisk tro på att den mjuka handen i alla lägen är överlägsen.

När den feminiserade känslopolitiken får dominera på områden där motsatsen behövs blir samhällsproblemen svårare i stället för lättare att lösa – situationen förvärrad i stället för förbättrad.

LÄS ÄVEN: Fler kvinnliga polischefer tar plats – professor berättar hur rättsväsendet förändras