KRÖNIKA • Efter den senaste väpnade attacken där Donald Trump och hela hans administration har varit måltavlor blottas en obehaglig sanning – i stora delar av vänstern har hatet gått så långt att våld inte längre möts av ett entydigt avståndstagande, utan tvärtom välkomnas och hyllas. Man vill se blod och man önskar död. Det som tidigare var en absolut gräns håller på att övergå till ren ondska.
Det som borde vara okomplicerat har blivit politiskt. En ledande västerländsk politiker och hans administration utsätts för en attack som syftar till att döda – och i stället för ett självklart och oreserverat fördömande uppstår ett mönster av bortförklaringar, ondskefulla kommentarer om att ”varför missar de hela tiden”, eller i många fall, grundlösa påståenden om att det hela var iscensatt av Trump själv.
Jag har själv sett hundratals av kommentar av detta slag i sociala medier, från socialister, islamister och feminister – men även från förvillade högerpersoner som låtit sig luras av den massiva propagandan i svenska och utländska etablerade medier. Eftersom Trump inte dödades denna gång heller – så måste det hela vara fejkat.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: Nytt mordförsök mot Trump: Han har gripits för dådet
Trots den socialdemokratiska läraren Tomas Allen Coles handling – med ett manifest där Trumpadministration utpekas som måltavla. Trots att han stormade The White House correspondents’ dinner med gevär, pistol och flera knivar. Trots att Cole nu är fängslad och inväntar rättegång.
Det är inte bara anmärkningsvärt – det är ett tecken på att något har förskjutits i grunden. Vänstern försöker förvränga verkligheten – till vilket pris som helst. Man vill helt enkelt se den amerikanska presidenten död. Och det är ett narrativ som har pushats till 100 procent i snart ett decennium.
Det är inte så att ord automatiskt leder till handling. Men ord formar ramar. De sätter gränser för vad som uppfattas som möjligt. Och när de gränserna successivt flyttas, när avhumaniseringen blir vardag och när föraktet institutionaliseras i delar av det offentliga samtalet, då uppstår ett klimat där det otänkbara inte längre är lika avlägset. Att ta till vapen. Att mörda. Att döda.
Jonas Andersson
Trump ska dö. Han är fascist, nazist och rasist! Han är Hitler! Man har uppmuntrat vänsterns fotsoldater – förvirrade unga män ute i landet att agera, att gå till handling. Uppmuntran har kommit från de högsta politikerna till de mest synliga journalisterna och de mest depraverade ståupp-komikerna i TV:s kvällsprogram.
LÄS ÄVEN: Greta Thunberg kallar Trump för ”pedofil” – tar ställning för Kubas kommunistiska diktatur
Under lång tid har stora delar av den politiska vänstern vant sig vid att beskriva sina ideologiska motståndare inte bara som fel, utan som farliga. Som ett hot mot samhället, mot demokratin, mot framtiden, mot själva planetens överlevnad. Den typen av retorik får konsekvenser.
Att vilja död
När människor inte längre utmålas som legitima aktörer i en politisk konflikt, utan som något som måste stoppas till varje pris, förändras också synen på vilka medel som framstår som rimliga.
LÄS ÄVEN: Han döms för mordförsök på Trump
Det är inte så att ord automatiskt leder till handling. Men ord formar ramar. De sätter gränser för vad som uppfattas som möjligt. Och när de gränserna successivt flyttas, när avhumaniseringen blir vardag och när föraktet institutionaliseras i delar av det offentliga samtalet, då uppstår ett klimat där det otänkbara inte längre är lika avlägset.
Att ta till vapen. Att mörda. Att döda.
Det här är inte en isolerad företeelse i USA. Samma mönster går att ana på hemmaplan. När SD-valarbetare angrips i Malmö handlar det i praktiken om människor som deltar i det mest grundläggande demokratiska arbetet. De delar ut flygblad, möter väljare, representerar ett parti inom ramen för det parlamentariska systemet.
Att de utsätts för våld borde vara en icke-fråga – något som möts av omedelbart och oreserverat avståndstagande.
LÄS ÄVEN: Knuffar, spottloskor och hot – SD-valarbetare attackerade i Malmö
Ändå är det inte alltid så. Reaktionerna blir ibland svalare, mer avvaktande, mindre tydliga. Som om det finns en underförstådd värdering av vem som är ett “riktigt” offer och vem som inte är det. Det är i den selektiviteten som den verkliga faran ligger.
Det finns därför en punkt där ett samhälle måste välja. Antingen håller man fast vid principen att politiska motståndare är just det – motståndare i en debatt, människor som ska bemötas med argument, inte med hot eller våld. Eller så accepterar man, medvetet eller omedvetet, ett klimat där vissa människor gradvis avhumaniseras och där gränsen för vad som anses möjligt flyttas.
Jonas Andersson
För ett samhälle som börjar väga våld utifrån vem som drabbas har redan börjat tumma på en av sina mest grundläggande principer.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Mordförsöket på Trump tystas ner totalt”
När den principen försvagas öppnas ett utrymme där andra logiker tar över. Då handlar det inte längre om rätt och fel i någon absolut mening, utan om perspektiv, tillhörighet och identitet. Våld blir något som i vissa fall kan förklaras, relativiseras eller till och med indirekt ursäktas.
Jag glömmer aldrig Fredrik Reinfeldts (M), uttalande om att Sverigedemokrater kanske får räkna med att bli misshandlade om de har sådana politiska åsikter. För denna uppvigling menar jag att han borde ha blivit åtalad – som statsminister – eller nu senare.
Hotet mot demokratin kommer från vänster – på riktigt
Det är där utvecklingen blir allvarlig på riktigt. Inte för att majoriteten plötsligt skulle acceptera våld, utan för att gränsen för vad som uppfattas som helt oacceptabelt börjar luckras upp. Och när den gränsen försvagas räcker det med ett fåtal individer som är beredda att ta steget. Det är det som skett i USA, gång efter gång.
Hoten från vänsterextremisterna är på riktigt, liksom hoten från islamisterna – och dessa grupper är idag sammanflätade.
Ett demokratiskt samhälle är beroende av mer än bara lagar. Det vilar på en gemensam förståelse av vad som aldrig får accepteras. Politiskt våld har historiskt varit en sådan gräns. När den inte längre är självklar, när reaktionerna börjar variera beroende på vem som är måltavla, då är det inte bara enskilda händelser vi bevittnar – då är det en förskjutning i själva fundamentet.
LÄS ÄVEN: Nytt mordförsök på Trump
Det finns därför en punkt där ett samhälle måste välja. Antingen håller man fast vid principen att politiska motståndare är just det – motståndare i en debatt, människor som ska bemötas med argument, inte med hot eller våld.
Eller så accepterar man, medvetet eller omedvetet, ett klimat där vissa människor gradvis avhumaniseras och där gränsen för vad som anses möjligt flyttas.
Det börjar inte alltid med handlingar. Det börjar med ord, med tonfall, med vilka reaktioner som anses rimliga. Det fortsätter med tystnad, med ovilja att tydligt markera. Och till slut står man inför konsekvenserna och undrar hur det kunde gå så långt.
LÄS ÄVEN: Många demokrater ville att mordförsöket på Trump skulle lyckas
Frågan är inte om tecknen finns där. Det gör de – i form av ännu en socialist med vapen som försöker skjuta ihjäl den amerikanska presidenten – och det som händer i USA brukar komma till Sverige ganska snart.
Frågan är om vi i Sverige i allmänhet – och SD i synnerhet – är rustade för denna nya blodsvänster.
