LEDARE • Det finns något nästan rituellt över hur svenska liberaler – även de som kallar sig någon form av “konservativ” – till slut faller in i vänsterns narrativ. Det spelar ingen roll om de varit pro-israeliska i decennier, om de besökt Knesset, stått på Golanhöjderna eller grundat kommittéer mot antisemitism. När det verkligen gäller – när Israel gör det varje nation måste kunna göra för att överleva – då viker de ner sig.

Mikael Odenberg, före detta försvarsminister för Moderaterna, är bara det senaste exemplet i raden. På Facebook meddelar han med darr på rösten att han, trots ett livslångt stöd för Israel, nu är ”sorgsen”. Anledningen? Att Israel – efter den värsta pogromen mot judar sedan Förintelsen – slår tillbaka. Att Israel, i ett krig som påtvingats dem av Hamas, gör det enda moraliskt och strategiskt rimliga: går in, eliminerar hotet och säkerställer att det inte händer igen.

Men Odenberg kan inte hantera det. Hans lojalitet visar sig vara ytskrap. I stället för att stå upp för rätt och sanning i en tid av global antisemitisk hysteri, väljer han att anamma samma anklagelser som florerar i FN:s korridorer och i vänsterns mediekanaler: “oproportionell krigföring”, “folkfördrivning”, “krigsbrott”. Klyschorna staplas som om han kopierat direkt från Aftonbladets ledarsida.

Detta är symptomatiskt för dagens Moderater. De låtsas vara ett parti som står upp för västvärlden, Israel och civilisatoriska värden – men när trycket ökar, när kriget blir smutsigt som krig alltid blir, när man måste välja mellan moralisk klarhet och bekväm signalpolitik, då blir det plötsligt viktigare att låta som Svenska kyrkan än som Churchill.

Moraliskt haveri

Även Ulf Kristersson har nu fallit för trycket. När Internationella Brottmålsdomstolen (ICC), en genompolitiserad organisation som inte erkänts av USA eller Israel, nyligen meddelade att man överväger att åtala både Israels premiärminister och Hamasledare – en grotesk jämställning mellan försvar och terror – svarade Kristersson att Sverige bör överväga sanktioner mot Israel om Netanyahu åtalas men inte lämnar sig frivilligt. Regeringen förbereder alltså att, mitt under ett pågående existentiellt krig, slå mot Mellanösterns enda demokrati – för att blidka ett vänsterliberalt maskineri som vill förvandla ICC till ett politiskt vapen mot väst. För att inte tala om Benjamin Dousa, som på senare tid på samma sätt fallit platt för vänsterns narrativ.

Det är inget annat än moraliskt haveri. Och ett geopolitiskt självmål.

I verkligheten har Israel inget val. Gaza är inte ett neutralt territorium med oskyldiga civila som råkar befinna sig där. Gaza är ett terrorfäste. Och det är Hamas – inte Israel – som valt att gömma raketramper i bostadshus, vapenförråd under sjukhus och ledarskap i skolor. De har aktivt gjort civilbefolkningen till levande sköldar. Att Israel tvingas strida under dessa villkor är en konsekvens av Hamas strategiska sadism – inte israelisk ondska.

Anklagelserna om svält är dessutom ren propaganda. Israel har tillåtit över 1,7 miljoner ton förnödenheter att levereras till Gaza sedan 7 oktober – mer än tillräckligt för befolkningen. Att leveranserna inte når folket utan hamnar hos Hamas är inte Israels ansvar. Det är som att kräva att USA skulle ha försett Nazi-Tyskland med mat medan man samtidigt försökte störta Hitler.

Den enda anständiga hållningen är att stå tydligt på Israels sida. Inte villkorat, inte med ett ”men”, inte med ett darr på rösten.

Tragisk och avslöjande

Att vuxna män som Mikael Odenberg, med hela sin bakgrund, nu viker sig för en vänsterliberal moralpanik är inte bara tragiskt – det är avslöjande. Det visar att Moderaterna, trots alla sina ord om värderingar och ansvar, i grunden är samma gamla sossefabrik, uppsminkad i blå slips.

De konservativa så kallade “sojapojkarna” kan hålla på hur mycket de vill med sina internationella deklarationer och diplomatiska floskler. Men det är i ögonblick som detta man avgör om man har ryggrad – eller om man bara spelar statsmannaskap inför en publik som redan gått vidare till nästa trend.

Det Israel gör i Gaza är inte ett krigsbrott. Det är ett självförsvar – mot en dödskult, mot terror, mot total utplåning. Och det är ett test också för oss: vilka står upp när lögnerna blir som högst? Vilka har modet att säga att grushögar inte är folkmord? Att civila offer i ett krig som inletts av en terrorgrupp inte är ett juridiskt argument – utan en tragisk konsekvens av den fiende Israel inte valt, men som valt dem?

Den frågan borde Moderaterna ställa sig. Istället vänder de sig mot Israel – och visar ännu en gång varför de aldrig kommer att bli ett verkligt alternativ till vänstern. Bara en blek kopia, till för att förvalta förfallet.