Gängtribalism

DEBATT • Grupplojalitet är en urgammal mänsklig egenskap som under hundratusentals år varit en framgångsrik överlevnadsstrategi för Homo Sapiens och dess förfäder. Jägar- och samlartillvaron, som tidsmässigt dominerat vår stund här på jorden, bestod av stammar på cirka 50 till 150 individer som alla kände varandra. Visserligen kan vissa idag ha 30 000 vänner på Facebook, men de flesta av oss har ungefär 100 personer i släkt- och vänskapskretsen – liknande stenåldersstammen – en begränsning av kanske rent evolutionära skäl.

En välfungerande nation har utökat denna altruistiska lojalitet till att omfatta miljontals landsmän. Medborgare som man inte känner eller någonsin kommer att träffa, men som man via skattsedeln ändå är beredd att ge sociala förmåner. Detta ömsesidiga utbyte av tjänster kallas för reciprocitet, där kostnaderna för att hjälpa vanligen är mindre än fördelarna av att bli hjälpt. Hittills har detta samförstånd fungerat allra bäst i etniskt homogena länder, medan mångkulturer och etniskt diversifierade stater haft svårt med den sociala tillit som verkar krävas för ovanstående lojalitet.

Homo Sapiens är fortfarande mentalt till stor del kvar på Afrikas savanner, där hela vår stora överdimensionerade hjärna utvecklades och anpassades efter dessa miljöförhållanden. Att med evolutionära mått mätt på en oerhörd kort tid kasta denna stenåldersmänniska rakt in i dagens digitaliserade högteknologiska värld, är en tidsresa utan motstycke som troligen bara varit möjlig genom vår unika anpassningsförmåga och stora hjärnkapacitet.

Jordbruk och boskapsskötsel

Nyckeln till snabb anpassningsförmåga tycks dock vara samarbete. När stora grupper samverkar mot ett gemensamt mål kan det ske en väldigt snabb utveckling. Ibland kanske lite för snabb för att vår stenåldershjärna ska hänga med. Hursomhelst verkar två olika försörjningstyper ha utkristalliserats i och med civilisationens uppkomst: jordbruk och boskapsskötsel. Slättland lämpade sig bäst för agrikultur medan kuperade områden som var svårodlade främst passade djurhållning.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

49-åring döms för kommentar till SR-chefen: “Skjut på plats”

Jordbrukare var tvungna att samarbeta i högre grad än boskapsherdar, då en stor skörd inte bärgar sig själv, medan betande djur är mer självgående. Problemet för boskapsuppfödare är den allestädes närvarande risken att boskapstjuvar kan beröva en herde hans levebröd över en natt. Risken att någon eller några ska stjäla en hel jordbruksskörd är inte lika överhängande. En herdes strategi för att försvara sin boskapshjord var således ett aggressivt beteende; att genom hot och handling göra klart för omvärlden att han inte var en vekling. Han var beredd att slåss och hämnas om någon hotade hans försörjning. I hederskulturen är en mans rykte det centrala för hans möjligheter att försörja sig. Minsta uttryck för ringaktning måste därför besvaras med aggressivitet eller våld.

Konflikten mellan nomadiserande herdar och bofasta bönder är urgammal. I Bibelns inledande mosebok har vi exempelvis historien om det första brödramordet, där jordbrukaren Kain dräper sin broder, fårahedern Abel, på grund av avundsjuka, då Gud tydligen föredrog djuroffer framför offer av spannmål och frukt. Civilisationen gynnade dock jordbruket, vilket kanske ändå är andemeningen i denna fiktiva bibliska historia.

Nationalstaten uppstår under medeltiden

Nomadiserande herdar i form av eurasiska ryttarfolk som hunnerna och mongolerna, erövrade stora landområden och massakrerade försvarslösa bönder med sitt effektiva beväpnade kavalleri. Man lade under sig gigantiska landområden som dock i längden var svåra att försvara och hålla ihop. Både Attilas samt Djingis och Kublai Khans enormt stora riken varade bara i 50 respektive 150 år. De medeltida kungadömena stärkte sin makt genom feodalsystemet vars ekonomi helt baserades på jordbruket med landägande stormän som utnämndes av kungen och som i gengäld var tvungna att ställa ett bepansrat kavalleri (riddare) och infanteri (mest bönder) till kungens förfogande. På så sätt uppstår under senare medeltiden en form av nationalstat.

Annars brukar man säga att begreppet nationalstat börjar med den Westfaliska freden 1648 som avslutade det Trettioåriga kriget mellan katoliker och protestanter. Men som sagt uppstod vissa statsriken långt tidigare. Det har med tiden visat sig att en centralstyrd mestadels etnisk homogen nationalstat är den generellt bästa organisationsformen där demokratisk parlamentarism har lätt att etablera sig som styrelseskick. Mångetniska och klanbaserade stater har väldigt svårt att hålla samman och skapa ett gemensamt välstånd. Vår av evolutionen nedärvda tribalistiska natur är en av grundförutsättningarna för klankulturen där också arrangerade äktenskap som exempelvis kusingifte praktiseras för att stärka släktbanden. Klanbaserade samhällen har en mycket längre historisk tradition än nationalstaten som får ses som en relativt ny företeelse.

Afrikas och Mellanösterns klankulturer

Journalisten och författaren Per Brinkemo har i flera böcker fördjupat sig i klankulturens olika yttringar med somalier som specialområde. I hans bok “Mellan klan och stat” belyser han hur djupt rotad klankulturen är hos folkslag från Afrika och Mellanöstern och hur i allmänhet västerlänningar och i synnerhet vi svenskar, som är marinerade i rättsstatens tillförlitlighet, har svårt att förstå hur människor från dessa områden tänker och fungerar. Det paradoxala är att evolutionärt är klankulturen en långt mer naturlig samhällsform än nationalstaten som utgår från att man kan lita på främlingar och en tro på att konflikter kan lösas genom att de överlåts till opartiska domstolar.

Uppdelandet i ett “vi och dom” är så hårdprogrammerat hos mänskligheten att det egentligen är ett under att ett land som exempelvis Sverige har lyckats med konststycket att utöka tilliten från familjen och släkten, vidare till bygden, landskapet och slutligen till att omfatta hela riket. Att lita på varandra i den stora utsträckningen ihop med diverse andra egenskaper som arbetsmoral, ingenjörskonst och demokratiskt ledarskap, förvandlade Sverige från ett fattigt bondesamhälle – som en fjärdedel av folket emigrerade från – till ett av världens rikaste och mest välmående länder. Denna tillit som är så viktig i välfungerande samhällsbyggen håller nu på att raseras tack vare massinvandring från länder där sådan tillit bara existerar inom klanen.

Klanstrukturer i organiserad brottslighet

Klanstrukturer lämpar sig även för organiserad brottslighet med den sicilianska maffian Cosa Nostra som paradexempel, med vattentäta skott mellan hierarkierna där bossarna (Dons) och även underbossarna (Caporegime) ofta var skyddade av en tystnadskultur (Omerta) och där lägre rankade soldater och torpeder fick sköta det smutsiga arbetet. Åkte någon av dessa underhuggare fast så garanterade organisationen en belöning efter avtjänat straff och därför tjallade ingen. I dagens Tyskland har man haft problem med klankriminalitet en längre tid. Bara i Ruhrområdet i den västra delen av landet räknar polisen med att det finns fler än 100 släktklaner med högkriminella medlemmar.

I Sverige finns sedan gammalt Södertäljenätverket, en syriansk kriminell organisation som infiltrerat kommunstyret och kyrkosamfund. 2011 inleddes en rättegång där 17 män ifrån nätverket stod åtalade för mord, människorov och utpressning. Polisutredningen ihop med rättegångskostnaderna blev en av det mest kostsamma i svensk rättshistoria med en slutnota på cirka 200 miljoner kr. Flera klan- och släktbaserade nätverk har sedan dess dykt upp och enligt en hemlig polisrapport från 2021 finns det ett 30-tal kriminella nätverk, främst koncentrerade till södra Sverige. Före detta biträdande rikspolischef Mats Löfving (R.I.P.) påstod i en uppmärksammad intervju att huvudmännen har flyttat till Sverige med direkt avsikt att bedriva brottslighet och att många av dessa kriminella klaner är ointresserade av att integreras i det svenska samhället.

Gangstarapparna gängens rekryterare

Den bland ungdomar så oerhört populära gansterrappen – där många texter i princip är en manual för mord, utpressning och drogförsäljning – romantiseras ofta och belönas till och med av intet ont anande musikgalor där priser delas ut till företrädare för genren. Konservativa krafter har genom åren alltid varit kritiska till nya musikstilar och varnat för ungdomens förfall, men det är väl ändå lite skillnad på rock- och popmusikens texter där exempelvis Beatles eller Rolling Stones skaldade om “I want to hold your hand” samt “ I can´t get no satisfaction” jämfört med dagens ’gangstarap’.

Det har gått oerhört snabbt att normalisera skjutningar och sprängdåd som numera sker var och varannan dag i svenska utanförskapsområden, där polisen många gånger står handfallna då inga boende i områdena vågar vittna med risk för repressalier. Ofta låter de kriminella nätverken naiva och lättpåverkade ungdomar utföra dåden, eftersom lagen ger ett incitament för detta genom att de inte fullt ut kan straffas på grund av sin låga ålder. Polisen uppskattar att över 60 000 personer är kopplade till kriminella nätverk där så många som 14 000 är direkt aktiva brottslingar. Och även om polis och rättsväsende gör så gott de kan för att spärra in dem är rekryteringsbasen för nya medlemmar i den yngre och gangstarap-påverkade generationen bred.

Gängen växer medan politikerna pratar

Finns det överhuvudtaget en lösning på denna galopperande utveckling? Behövs det fler poliser, fler fängelseplatser eller hårdare straff, även långt ner i åldrarna? Att utvisa återfallsförbrytare görs i vissa men långt ifrån alla fall där det är möjligt. Risken är dock stor att de kommer tillbaka in i landet med en annan identitet på grund av Sveriges fortfarande liberala och kontrollfattiga migrationspolitik.

En åtgärd som har diskuterats är att legalisera cannabis, som är en av de kriminella gängens största inkomstkällor och samtidigt ett njutningsmedel som numera är lika socialt accepterat som alkohol i breda folklager. Men med tanke på hur rigid svensk narkotikapolitik är och har varit får vi troligen inte se någon sådan lagstiftning här inom överskådlig tid, trots att den redan är på plats i ett ökande antal andra länder.

“Vi ska knäcka gängen” har diverse svenska politiker med bestämd röst hävdat, men utan att ha haft någon fungerande plan för hur detta ska ske. Gängen har i stället vuxit sig allt starkare. Kanske ska man vända blickarna västerut, närmare bestämt till det latinamerikanska landet El Salvador, där politikerna och polisen fick nog efter att 62 människor mördats i gångrelaterat våld på ett dygn i mars 2022. Man utlyste ett undantagstillstånd och satte i gång att arrestera och gripa alla med gängtatueringar som kännetecken, oavsett de kunde bevisas skyldiga till brott eller inte. Sedan dess har över 70 000 personer fängslats och mordstatistiken minskat väsentligt.

Statsminister Ulf Kristersson har sagt att “vi ser en latinamerikansk situation i vissa svenska förorter”, och El Salvadors ambassadör i Sverige håller med och tillägger att det är jätteviktigt att man sätter in nödvändiga åtgärder i tid innan situationen eskalerar som i El Salvador. Vilka dessa “nödvändiga åtgärder” skulle vara vad Sverige anbelangar är dock höljt i dunkel. Fängsla alla med Gucci-kepsar kanske? Skämt åsido, kan Sverige med sin individuella rättssäkerhet inte jämföras med El Salvador som nyss kravlat sig ner på 96:e plats på demokratiindex-listan, strax under diktaturerna och där ovanstående radikala och för individen rättsosäkra åtgärder kan genomföras på grund av landets auktoritära historia.

Svårt att “knäcka gäng” i ett land som Sverige

En sådan strategi skulle vara omöjlig i Sverige, men om man ska “knäcka gängen” måste ändå mer radikala metoder än dagens tillämpas, som exempelvis negativ invandring med stor återvandring, utvisning på livstid av grova brottslingar och kanske också “three strikes and out”-regeln som en preventiv avskräckande åtgärd. Indragning av försörjningsbidragen för långtidsarbetslösa släpphänta föräldrar som vägrar att låta sig integreras eller hålla sin barn borta från gängen, är annat som kan vara effektivt.

Utvecklingen måste på något sätt stoppas och orden omsättas i handling som, i motsats till de hittillsvarande, ger resultat. Eller ska vi acceptera att det kanske redan är för sent, att det gått så långt att de hårda nypor som krävs är för radikala för våra politiker, fostrade som de är i demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter även för grova förbrytare?