KRÖNIKA • När pojkar började misslyckas i skolan hette det att problemet låg hos dem själva. De var lata, omotiverade och tog inte ansvar för sina studier. Men när vissa pojkar nu gör precis det som länge har efterfrågats – lever mer disciplinerat, presterar och satsar på skolan – möts de i stället av oro och misstro. I dagens Sverige har ordning, ambition och studiemotivation plötsligt blivit något som måste förklaras, problematiseras och misstänkliggöras – om det är pojkar som gör bra ifrån sig.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas en tid då pojkar och flickor presterade ungefär lika bra i skolan. Skillnader fanns, men de var begripliga och okontroversiella – de handlade om intresse, fallenhet och olika styrkor, inte om strukturella kriser eller politiska problem.
LÄS ÄVEN: Zara Larsson och feminismens moraliska sammanbrott
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
På gruppnivå drogs pojkar oftare mot naturvetenskap och idrott och nådde därför också högre resultat där. Flickor utmärkte sig i sin tur inom språk och humaniora och hade som grupp bättre betyg i dessa ämnen. Det sågs inte som ett misslyckande för någon – bara som ett uttryck för att pojkar och flickor, i genomsnitt, tenderade att vara bra på olika saker.
Läroplaner och kursplaner skrevs om. Ämnen gjordes om, innehåll flyttades och arbetssätt förändrades. Under år av reformer klipptes och klistrades det i skolsystemet – inte för att acceptera olika styrkor, utan för att styra utfallet mot ett tydligt mål; att flickor som grupp skulle få högre betyg än pojkar – i alla ämnen.
Jonas Andersson
När feminismen blev statsideologi i svensk politik och förvaltning slutade dessa skillnader att ses som naturliga variationer. Att pojkar på gruppnivå var starkare i vissa ämnen, samtidigt som flickor var starkare i andra, passade dåligt in i den nya framtidsvisionen.
LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen
Varje område där pojkar stack ut positivt var ett problem som behövde åtgärdas.
Och sådant som definieras som problem förändras.
Läroplaner och kursplaner skrevs om. Ämnen gjordes om, innehåll flyttades och arbetssätt förändrades. Under år av reformer klipptes och klistrades det i skolsystemet – inte för att acceptera olika styrkor, utan för att styra utfallet mot ett tydligt mål; att flickor som grupp skulle få högre betyg än pojkar – i alla ämnen.
Det lyckades nästan. Undantaget förblev länge ämnet idrott. Trots pedagogiska omtag och metodförändringar var detta länge det enda ämne där pojkar som grupp presterade bättre. Inte så märkligt, kanske, eftersom pojkar på gruppnivå är otvetydigt mer intresserade av fysisk aktivitet, sport och tävling.
LÄS ÄVEN: Forskning: Ju fler kvinnor i en styrelse desto mindre värt blir bolaget
Det var en skärva i systemet, en verklighet som skavde mot berättelsen. För varje feministisk tjänsteman på Skolverket och varje politiker och aktivist som marscherat in i institutionerna blev det ett rött skynke – att ett enda ämne fortfarande undgick den nya ordningen – och att pojkar där som grupp presterade något bättre.
Men också detta skulle korrigeras.
För några år sedan kom beskedet. Jag minns hur tillfredsställelsen spred sig bland ledarskribenter och övervintrade opinionsbildare i landets vänsterlutande och alltmer åldrade medievärld.
LÄS ÄVEN: Journalist valde bort man och barn – bryter ihop i tv: ”Känner mig otroligt sviken av feminismen”
Nu var ordningen återställd. Nu var flickor bättre i alla ämnen. Äntligen.
Jag tänker på detta när jag i dag ser hur kvinnor – som redan i skolan får högre betyg än pojkar i alla ämnen – tar över allt fler positioner i samhället.
I rättsväsendet ökar kvinnodominansen snabbt bland åklagare, jurister och domare – inte minst inom de områden jag ofta granskar och skriver om här på Samnytt. I utbildningar och yrken som veterinär, psykolog och kriminolog har männen nästan helt försvunnit.
LÄS ÄVEN: Fler kvinnliga polischefer tar plats – professor berättar hur rättsväsendet förändras
Men när pojkar började halka efter var problemet aldrig systemet.
I Dagens Nyheters rapportering varnas det för miljöer där unga män uppmuntras till just detta – disciplin, fysisk träning, ordning och goda skolresultat. Men det som tidigare kallades ansvar och ambition beskrivs nu som potentiella tecken på högerextremism.
Jonas Andersson
Då hette det att pojkarna var slarviga, omogna och lata. De spelade för mycket dataspel. De kunde inte sitta still. De anpassade sig inte till den studiemiljö som skolan byggts om till – en miljö där grupparbeten, samtal, verbal reflektion och social följsamhet premierades.
LÄS ÄVEN: Riksrevisionen: Skolans vetenskapliga grund i fara
Här talades det inte om strukturer. Här talades det om ansvar. Pojkarnas ansvar.
Ett talande exempel på hur skevt systemet blivit kom när Handelshögskolan nyligen slog larm om fallande kunskapsnivåer bland nya studenter. Man införde därför ett extra urvalssteg – resultat på högskoleprovet. Utfallet blev besvärande, män presterade betydligt bättre än kvinnor.
LÄS ÄVEN: Handelshögskolan: Krav på högskoleprov slog ut kvinnor
Åtgärden togs därefter snabbt bort och skälet var enkelt – den skulle ha lett till att färre kvinnor antogs.
Det är i denna förvridna logik svensk jämställdhet numera fungerar. Metoder som gynnar pojkar betraktas som problem. Resultat som gynnar flickor betraktas som framsteg. Och systemet justeras därefter.
LÄS ÄVEN: Skolbetygen går upp men kunskaperna ned
Nu har vi hursomhelst nått något som gränsar till det absurda.
När pojkar misslyckades i skolan var de som sagt lata, omogna och odisciplinerade – kanske där man ville ha dem – eftersom de då hölls borta från framtida maktpositioner. Men när allt fler pojkar nu i stället gör det som samhället i decennier har krävt av dem – lever ordnat, tar ansvar och satsar på sina studier – då väcks plötsligt en ny oro.
I Dagens Nyheters rapportering varnas det för miljöer där unga män uppmuntras till just detta – disciplin, fysisk träning, ordning och goda skolresultat. Men det som tidigare kallades ansvar och ambition beskrivs nu som potentiella tecken på högerextremism.
LÄS ÄVEN: Läsa ’1984’ stämplas som röd flagga för högerextremism
Det är svårt att föreställa sig en mer bakvänd verklighet. Misslyckas pojkar är de ett problem. Lyckas de är de misstänkta. När prestation, självdisciplin och studiemotivation börjar tolkas som möjliga tecken på högerextremism har något gått mycket långt fel.
Då har vi passerat gränsen för allt vad som kan kallas anständighet.
För i ett samhälle där unga män får skulden när de misslyckas – men möts av olust och misstänksamhet när de lyckas – är det inte pojkarna det är fel på.
Det är samhället. Och den osunda feministiska ideologi som alltjämt präglar politik, skola, myndigheter, rättsväsende och offentlig debatt.
LÄS ÄVEN: Feministiskt filter: Hur våld mot män sopas bort ur regeringens utbildningsmaterial
