För några år sen hävdade författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink att det inte var den skenande mångkulturella brottsligheten som var den stora faran utan ”rädsla och misstro”, något som enkelt kunde åtgärdas bara genom att ”se varandra i ögonen”. Då hon nu själv fått stifta bekantskap med det mångkulturella Sverige låter det dock annorlunda.

Det var då Åsbrink låg hemma i sin lägenhet i välmående Hammarby sjöstad i Stockholm som hon väcktes av sju skott som avlossades mot grannens dörr, något som enligt egen utsago gjorde att ”världen ruckades”.

Nu tillhör också jag och mina grannar dem som lever med skottlossningar utanför dörren, nu har också vår lugna gata med sina råttor och ekande skratt från kvällsfolket som tar dagens sista cigg och förskolans parad av små människor i neongröna västar under pilträdens ljusa lövverk införlivats i en ny gemenskap: de beskjutnas.

Åsbrink oroar sig för att hon ska ”låta som ett slitet valmanifest eller mörkblått partiprogram” då hon kontemplerar det som skett.

Den som är otrygg längtar efter enkla och helst snabba lösningar. Den som känner oro blir lättare att styra, lättare att manipulera. Den som förlorar sin tillit till omvärlden, till medmänniskor, till främlingar, tappar gärna förtroende också för myndigheter, media och öppnar för konspirationsteorier.

Rädsla och misstro

I en artikel i tidningen Vi 2020 skrev Åsbrink om den sociala tilliten som historiskt varit mycket hög i Sverige och Skandinavien men nu börjar urholkas och skälen till det.

Den ligger inte i generna på de som bor i Skandinavien. Den är resultatet av ett samhällsklimat, som i sin tur är resultat av både moral och lagar. Den är resultatet av politiska beslut. Tilliten måste vårdas – och just nu är just det särskilt viktigt. Det finns något där ute som hotar den, som är både smittsamt och farligt, nämligen rädsla och misstro.

Hon menade då att det sprider sig en rädsla i Europa och Sverige som gör att människor slutar att lita på varandra och på politiker.

De upphör att lita på journalister och medier och på sina institutioner och myndigheter. Istället tänker dom i termer av vi och dom, att det finns olika grupper och att dessa står i motsatsförhållande till varandra. De misströstar om framtiden, öppnar sig för konspirationsteorier och väntar på världens undergång.

Utan tillit, ingen demokrati, menar Åsbrink som också gjorde klart att hon varken var rädd för flyktingar, rasister eller förändringar utan rädslan i sig.

Även 2020 hette det att ”rädsla gör människor irrationella och möjliga att manipulera” och det påstods att ”populister och extremister i alla länder nu lever på att skapa rädsla och misstro”.

Hon nämnde även Sverigedemokraternas ledare ”Jimmy Åkesson” som konstaterade att etablerade medier ljuger.

Det är här alla vi kommer in. Vi som kallar oss demokrater, som tror på människors lika värde, som vill motverka rasism. Vi som vill skydda det fria ordet och det öppna samtalet. Vi kan skapa tillit och vi kan motverka rädsla.

Att bli demokratiarbetare, som Åsbrink uttryckte det, innebär att alla kan ”motverka terrorismens och populismens effekter utan att det tar tid eller stjäl kraft”. Detta görs genom att ”se varandra i ögonen” och ”småprata”.

Det finns något som förenar rasister, populister, terrorister och extremister. De vill alla skilja den ena från den andra. De avskyr medmänsklighet. De avskyr tolerans. De hatar tillit. Alltså kan vi göra motstånd genom att upprätthålla just det: medmänsklighet, tolerans och tillit.