En dömd bedragare, som utnyttjat äldre i deras egna hem, släpps tillbaka in i äldreomsorgen – och kan arbeta där i nära ett år. Ingen upptäcker det. Ingen stoppar det. Inte förrän Samnytt gör det. När ansvariga konfronteras hänvisar de till rutiner som visat sig tandlösa. Jonas Andersson pekar på ett system där kontrollen är en formalitet, där ansvar löses upp – och där de mest försvarslösa lämnas åt sitt öde.
Det finns en fråga som borde ställas oftare än den gör.
Inte bara i Nacka kommun – till alla deras områdeschefer, verksamhetschefer, enhetschefer, produktionsdirektörer, stadsdirektörer, biträdande stadsdirektörer, affärsområdeschefer, HR-chefer, kommunikationschefer, kvalitetschefer, gruppchefer, teamledare och koncernledningsgrupper
Utan till hela det svenska välfärdssystemet – och de ansvariga politikerna. Det är en enkel fråga:
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
– Hur kunde det bli så här?
En man döms till fängelse för att ha utnyttjat äldre i deras egna hem. Han använder sin roll i omsorgen för att komma över bankkort, koder och pengar. Domstolen slår fast att brotten är särskilt allvarliga just eftersom de begås i ett yrke som bygger på förtroende.
Kort därefter är han tillbaka. Tillbaka i äldreomsorgen. Tillbaka bland de människor han en gång utnyttjade. Och ingen verkar riktigt kunna förklara hur. Eller kanske mer korrekt – ingen verkar vilja. Och de flesta jag försöker prata med gör sig oanträffbara.
Ett ord jag som journalist allt mer börja avsky – och frukta – eftersom det vittnar om en ruttenhet långt bortom enskilda fall och misstag.
För när ansvariga konfronteras händer något märkligt. Plötsligt förvandlas konkreta frågor till abstrakta resonemang. Rutiner. Processer. System. Allt låter korrekt – tills man ser resultatet.
Och resultatet är detta – en dömd åldringsbedragare från Afghanistan har återigen kunnat arbeta i nära ett år med våra äldre pensionärer, våra gamla, de som finns kvar av dem som byggde Sverige.
Det är inte ett misstag. Det är ett systemfel. Men det är också något mer än så. Det finns en djupare dimension i det här – en som sträcker sig bortom enskilda rekryteringar och in i den kultur som vuxit fram i Sverige under de senaste åren.
För samtidigt som sådana här fall uppdagas, finns en annan berättelse. Den om engagemanget, viljan att hjälpa och de rörelser som växte fram under flyktingkrisen och åren därefter.
Tusentals människor mobiliserade. Upprop, manifestationer, nätverk. Inte minst kvinnor – ofta äldre, ofta etablerade i samhället – som organiserade sig för att stödja ensamkommande afghaner och kräva att de skulle få stanna.
Humbugbegreppet ”ensamkommande”
Rörelser som “Vi står inte ut”, sittstrejkerna på Medborgarplatsen och andra politiska manifestationer bidrog till det politiska trycket som till slut resulterade i den så kallade gymnasielagen 2018, där inte minst Annie Lööf (C), tryckte på för att tiotusentals afghaner – unga män – utan asylskäl fick möjlighet att stanna i Sverige.
Det är här den verkliga rötan finns. Mellan viljan att signalera ”godhet” och skyldigheten att vara ansvarstagande – och agera rätt – på riktigt. För ett samhälle som inte klarar av att skydda sina mest utsatta har ett problem som inga värdeord i världen kan dölja. Och äldreomsorgen är kanske den tydligaste testpunkten av alla. Där finns inga ideologiska dimridåer, inga abstrakta resonemang. Där finns bara en enkel fråga – kan vi garantera tryggheten för de människor som inte kan skydda sig själva?
Jonas Andersson
Det var en rörelse byggd på godhetssignalerande empati. Och empati är i grunden något gott. Men empati utan konsekvenstänkande är något annat. Den blir selektiv. Den riktas åt ett håll – och bort från ett annat. Ja, empati kan rent av bli självmordsbenägen.
LÄS ÄVEN: Pekades ut för våldtäkter i hemtjänsten – sedan blev han svensk medborgare
För samtidigt som engagemanget för de så kallade ”ensamkommande” (bara det ordet är ett iscensatt bedrägeri), växte, fanns en annan grupp som sällan stod i centrum – våra äldre.
De som är beroende av vård. De som släpper in personal i sina hem. De som saknar möjlighet att värja sig när något går fel.
Jo, ett samhälle ska kunna hjälpa flera grupper samtidigt. Men i praktiken uppstår konflikter – särskilt när kontrollsystemen brister. Och det är där vi befinner oss nu.
För vad händer när den inbillade välviljan ”att inkludera” blir så stark att den börjar tränga undan kravet på kontroll? Vad händer när man hellre utgår från att människor är hederliga än att säkerställa att de faktiskt är det?
LÄS ÄVEN: Christer, 76, om livet på äldreboendet: ”Kritiserar man blir man kallad främlingsfientlig”
Vad händer när ett kuvert från Polismyndigheten anses tillräckligt, även i en verksamhet där konsekvenserna av felrekrytering kan bli förödande?
Svaret finns i mina senaste reportage om just detta här på Samnytt. Och när skadan redan är skedd, då träder samma mönster in igen. Man hänvisar till rutiner. Man utreder. Man ser över processer.
Men den grundläggande frågan lämnas obesvarad – varför var det inte viktigare att få rätt från början?
”Godhetssignalerande arrogans”
Det är här den verkliga rötan finns. Mellan viljan att signalera ”godhet” och skyldigheten att vara ansvarstagande – och agera rätt – på riktigt. För ett samhälle som inte klarar av att skydda sina mest utsatta har ett problem som inga värdeord i världen kan dölja.
Och äldreomsorgen är kanske den tydligaste testpunkten av alla. Där finns inga ideologiska dimridåer, inga abstrakta resonemang. Där finns bara en enkel fråga – kan vi garantera tryggheten för de människor som inte kan skydda sig själva?
I fallet Rahimi är svaret uppenbart. Nej. Och det mest oroande är kanske inte att det kunde ske, utan att det krävdes en journalistisk granskning för att det ens skulle upptäckas.
Så länge det är så finns det all anledning att ställa en ännu mer obekväm fråga – hur många gånger har det redan hänt och hur många gånger fortsätter det att hända – utan att någon märkt eller märker det?
När ansvarig för rekrytering vid Nacka kommun, Henrik Feldhusen, svarar mig torrt att han inte kan kommentera ”individärenden”, efter att jag avslöjat Rashimis brottshistorik, förstår vi att den omsorg han hyser är om sig själv, inte om de allra sköraste i samhället, de som han hade ansvaret att skydda.
LÄS ÄVEN: Så ser slutstationen ut för dem som byggde Sverige
Yusuf Rahimi kan mycket väl arbeta kvar i Nacka kommun – och fortsätta bedra och plundra våra åldringar. Det vet vi ingenting om, eftersom Nacka kommun vägrar att svara på mina frågor.
Så ser nedrigheten ut, så ser självbelåtenheten ut och så ser den godhetssignalerande arrogansen ut – medan de mest utsatta lämnas åt sitt öde.
