➤ KRÖNIKA Stefan Löfven (S) uttryckte häromdagen att han anser det “befängt” att jämföra Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Detta med anledning av att de vänsterprasslande Allianspartierna L och C har introducerat begreppet “de två ytterkantspartierna” i retoriken kring regeringsbildningen. Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson tycker i sin tur att det är en “irriterande twitterisering av debatten” att Löfven alls tar till orda i frågan och försöker förklara detta i en tämligen långsökt analogi om isterband och korv.

Jag håller med Löfven om att det är befängt att jämföra Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Jag håller också med Helmerson om att Löfvens uttalande är minst sagt irriterande. Men inte i någondera fallet håller jag med utifrån samma utgångspunkter om varför jämförelsen är befängd respektive irriterande.

Socialdemokraterna har alltid talat med kluven tunga om Vänsterpartiet. Å ena sidan har man bitit sig fast vid makten genom partiets stöd, å andra sidan har man bakom kulisserna beordrat myndigheter att registrera och spionera på vänstern i vetskap om att dess nära förbindelser med omvärldens totalitära kommunistregimer utgjort ett konkret hot mot Sveriges frihet och demokrati. Länge förvägrades också V att sitta med i försvarsutskottet av samma skäl.

Vänsterpartiet har med Socialdemokraterna överlappande principiella åsikter i fördelningspolitiska frågor och frågor som rör vad den offentliga respektive den privata sektorn ska sköta i samhället. Men därutöver har V också velat avskaffa demokratin med våld, arkebusera kapitalisterna, konfiskera deras egendom och införa proletariatets diktatur, enpartisystem och ett samhälle där oppositionella avrättas, deporteras till arbetsläger eller spärras in på mentalsjukhus.

Det är lite som med Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen – man delar vissa grundläggande nationalistiska idéer men därutöver vill NMR avskaffa demokratin med våld, utrota judarna och återinrätta det rasbiologiska institutet.

Det är således inte V och SD som ska jämföras med varandra, utan V och NMR, medan SD snarast ska jämföras med S, i synnerhet om man blickar en aning bakåt i tiden till innan S kastade folkhemsnationalismen överbord.

Faktum är att Vänsterpartiet inte bara är ett mycket värre parti än Sverigedemokraterna, man är också värre än NMR. Och i motsats till vad Helmerson i DN hävdar så är detta en jämförelse som borde göras varje dag till dess det blivit lika stigmatiserat i Sverige att vara kommunist som att vara nazist.

Det är hårresande hur enkelt Vänsterpartiet tillåtits tvätta bort de floder av blod man haft på sina händer bara genom att ta bort ordet ”kommunisterna” i partinamnet. Och det dessutom anpassligt under galgen efter att Sovjetunionen imploderat och muren fallit. Ledande V-politiker som Lars Ohly kallade sig kommunister långt efter det och tongivande V-opinionsbildare i media som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gör det än idag. Ingen i motsvarande samhällsposition skulle gå iland med att kalla sig för det jämförbara nazist eller ens fascist.

Föreställ er att SD funnits lika länge som V och kallat sig Sverigedemokraterna Nazisterna (SDN) men för några decennier sedan valt att plocka bort det sista ledet i namnet och bokstaven i förkortningen därför att det började kännas lite belastande. Föreställ er att SD haft nära samarbete med och hyllat Adolf Hitler och Mussolini på samma sätt som V haft nära samarbete med och hyllat Stalin, Ceausescu, Honecker, Mao och Pol Pot.

Då först skulle man kunna börja jämställa de två partierna. Idag är det bisarrt att ens nämna SD i samma andetag som V. Och än mer motbjudande och skrämmande blir det förstås när Sveriges statsminister säger att han är stolt över samarbetet med ett parti som medverkat till massmord på närmare 100 miljoner människor och till att halva Europas befolkning tvingats leva under kommunistiskt förtryck och föredrar det framför ett parti som på sin höjd kan klandras för att ha närt några blöjnazister vid sin barm men som aldrig haft några kontakter med några diktaturregimer och i motsats till V aldrig konspirerat med sådana för att förvandla Sverige till en totalitär diktatur.

Därför är Vänsterpartiet också att anse som värre än Nordiska Motståndsrörelsen. Man kan tillskriva de två partierna likvärdigt obehagliga politiska idéer men NMR har inget av den historiska belastning som V har. NMR är dessutom en liten rännil i den politiska marginalen medan V sitter i riksdagen, landsting och kommuner och dessutom i ett halvt sekel har infiltrerat de akademiska institutionerna och media i en utsträckning som gjort dem långt mer inflytelserika än vad deras parlamentariska framgångar ger sken av.

Skrämmande och obehagligt är det också när en profilerad skribent på landets största och förment borgerligt frihetliga dagstidning inte begriper detta och sällar sig till skaran som inte bara drar SD och V över samma kam utan skriver att ”SD är värre”. Men förvånad bör man kanske ändå inte bli.

Under Wolodarskis ledarskap har tidningen varit ledande i att kolportera en förvrängd verklighetsbild där SD framställs som ett existentiellt hot mot nationen medan V tagits in i värmen. DN har också varit tongivande i medietrenden att skriva krigsrubriker varje gång en handfull NMR:are visat sig utomhus samtidigt som man strukit den våldsbejakande vänsterextremismen på gator och torg medhårs.

Dagens Nyheter har haft rejäla vänstersvackor tidigare, bland annat under kommunisten Olof Lagercrantz chefredaktörskap. Honom kan man i någon liten utsträckning möjligen ursäkta med dåtidens naivitet eftersom detta var under den allra värsta vänstervågen i Sverige i slutet på 1960-talet och början av 1970-talet. Det är svårare att hitta en ursäkt för Wolodarskis och Helmersons relativisering av den kommunistiska ideologin idag.

Helmerson skriver inledningsvis att han finner inslag i diskussionen om V och SD ”enfaldiga”. Men på nivån politisk idiot är det närmast när Helmerson själv skriver att ”båda partierna står för en politik som är skadlig för Sverige”, som om SD:s folkhemsnationalism skulle ha några som helst likheter med V:s totalitära kommunism. Hur kommunismen skadar ett land och det Helmerson kallar ”den liberala demokratin” har vi åtskilliga exempel på – det senaste i raden Venezuela som nu befinner sig på randen till totalt sammanbrott.

Vad som hade varit skadligt för Sverige med SD-politik är betydligt svårare att se.

Hade Sverige varit ett sämre land om vi hade spenderat de tio- till hundratals miljarder om året som invandringen kostat på att underhålla och förstärka den svenska välfärden?

Hade Sverige varit ett sämre land om våra förorter varit lugna sovstäder med gott om lediga lägenheter för bostadssökande i stället för no go-zoner och getton med hedersförtryck och könsstympningar där kriminella invandrargäng styr och skjuter ihjäl varandra på öppen gata i knarkuppgörelser?

Hade Sverige varit ett sämre land om polisen och det övriga rättsväsendet hade kunnat ägna sig åt att lösa de vardagsbrott som vanliga medborgare utsätts för i stället för att göra dem i princip rättslösa genom att styra över i stort sett alla utredningsresurser till den grova organiserade och invandrardominerade brottsligheten?

Hade Sverige varit ett sämre land för svenska tjejer och kvinnor om de kunnat känna sig trygga att vistas utomhus efter mörkrets inbrott utan att riskera bli utsatta för överfalls- och gruppvåldtäkter där invandrargrupper är starkt överrepresenterade, eller kunnat gå på musikfestival utan att bli utsatta för så kallade taharrush-sextrakasserier av afghanska ’ensamkommande’-gäng?

Hade Sverige varit ett sämre land om 11-åriga flickor inte dog i terrordåd mitt i huvudstaden och utan export av jihadkrigare till IS i Syrien och Irak?

Hade Sverige varit ett sämre land om svenska folket fått behålla den offentliga makten så som anges i grundlagens portalparagraf i stället för att ge bort den till Bryssel?

Hade Sverige varit ett sämre land om vi haft en reglerad och ansvarsfull invandring anpassad till vårt lands behov av arbetskraft och spetskompetens och vår ekonomis, vår bostadsmarknads och våra offentliga välfärdssystems kapacitet?

Hade Sveriges liberala demokrati varit i sämre skick om den sluppit kapas med etnisk/religiös klanröstning av grupper med bakgrund i länder där demokrati – liberal eller annan – är ett närmast okänt begrepp?

Jag ser fram emot att Erik Helmerson besvarar ovanstående frågor i en kommande DN-ledare.