➤ KRÖNIKA  För en tid sedan fällde Reklamombudsmannen en annons från Internetleverantören Bahnhof. De radikalfeministiska åsiktsfascister som infiltrerat tillsynsorganet ansåg att om en man tittar uppskattande på en kvinna så är det objektifiering och sexism.

Det är i sig illa nog att politiskt moralisera över något så fullständigt naturligt och en för den mänskliga artens fortbestånd dessutom helt grundläggande attraktion. Men ännu värre – om än inte förvånande – är att RO håller sig med dubbla måttstockar. När Bahnhof lanserade en exakt likadan annons fast med ombytta roller, då friades den. Om en kvinna tittar uppskattande på en man är det alltså inte objektifiering eller sexism.

RO är inte en statlig myndighet – i varje fall inte än, även om man kan befara att en sådan åsiktsmyndighet kan komma att inrättas i en snar framtid. I stället är det ett initiativ från näringslivet med journalistikens PO och PON som förebild i syfte att självsanera reklamen och därmed undvika ytterligare klåfingrighet från lagstiftarna på området, utöver de förbud och inskränkningar som redan införts gällande exempelvis snus och alkoholhaltiga drycker.

Det är i grunden bra för både konsumenter och näringslivet att man håller efter oseriös reklam, det vill säga sådan där kunden får felaktig produktinformation och luras att köpa något som sedan visar sig inte tillnärmelsevis leva upp till vad som utlovats i annonseringen.

Det åsiktspolisiära organ som RO kidnappats för att utvecklas till är däremot något helt annat, och det är märkligt att näringslivet, där man hoppats att de frihetsliga idealen värnades, låtit detta ske.

Förklaringen hittar man i det anammande av vänsterns frihetsfientliga tankeröta som i ett antal decennier angripit den klassiska liberalismen. Liberaler i Sverige ställer sig numera oreserverat bakom totalitära idéer som statligt tvång i föräldraförsäkringen – om föräldrar väljer ”fel” är det enligt dagens liberalers synsätt statens uppgift att tvinga dem att göra ett annat val.

En Reklamombudsman som agerar förmyndare, delar ut pekpinnar, uppfostrar och säger ”fy dig” till medborgare och reklammakare som inte agerar påbjudet genuskorrekt är helt i linje med den nya totalitärliberalismen. Annat som det bastardliberala näringslivet idag gärna lägger sig i är vad medborgarna ska tycka om massinvandring och islamisering.

Det finns en djupare dimension i detta som är ytterst allvarlig och som hotar det demokratiska samhällets själva grundvalar. På alltfler områden och av alltfler aktörer införs inskränkningar som sätter den grundlagsfästa yttrande-, åsikts- och tryckfriheten ur spel.

Lager på lager av policyer, riktlinjer, användaravtal, villkor, förment reklam- och pressetik med mera läggs i eskalerande takt ovanpå den lagstiftning som ska garantera medborgarnas frihet. Där frihet tidigare betydde frånvaro av tvångströja innebär det idag en tvångströja som sitter bra och har ett moderiktigt snitt.

De gamla medierna och deras paraplyorganisationer, inklusive numera statligt finansierade public service, de sociala mediejättarna med de facto-monopol, stora delar av näringslivet, myndigheter, pensionsfonder, bokmässor och allsköns andra aktörer i samhället samverkar för att sätta munkavle på medborgarna och tala om för dem vad som är rätt att tycka.

Till och med rättsväsendet deltar genom ökande politisering bland utredare, åklagare och domarkår med bland annat kraftigt utvidgad tolkning av HMF-lagen och symbios med aktivistiska aktörer som massanmäler medborgare som uttrycker kritik mot den samhällsfördärvande massinvandringspolitiken och islams farliga utbredning. Och lagstiftaren – riksdagen – är behjälplig genom att stifta den ena politiserade lagen efter den andra och implementera än fler direktiv från EU av samma slag.

Nedmonteringen av demokratin sker dessutom bakom en bedräglig fasad av omsorg om demokratin. Budskapet är – nödtorftigt maskerat med godhetssignalerande floskler – att vi måste inskränka medborgarnas frihet för att värna medborgarnas frihet, begränsa demokratin för att slå vakt om demokratin och skydda åsiktsfriheten från medborgarnas åsikter.

Alltför många medborgare går dessvärre på det här retoriska lurendrejeriet och invaggas i tron att demokratin faktiskt måste begränsas kraftigt mot ”hotet” från folkviljan. Andra tystas genom social stigmatisering med förebild från DDR, som var pionjärer med att kalla sitt totalitära kommunistiska styre för demokratiskt – Deutsche Demokratische Republik.

Det bisarrt inkonsekventa i Reklamombudsmannens postmodernt genuspolitiska klåfingrighet kanske bäst illustreras med att samma radikalfeminister som säger usch och fy om killar som vänder sig om efter en snygg tjej på gatan, i andra sammanhang intar en diametralt motsatt hållning.

Ta Pride till exempel, där dessa tredje vågen-feminister nästan kissar på sig i sina ansträngningar att värna hbtq-personers sadomasochistiska relationer med slavar i hundkoppel och munkorg krypande på alla fyra. Inget tal om sexuell objektifiering eller brist på jämställdhet i relationerna där.

Dessa genusvetare ”utbildade” på Södertörns högskola, som inom ramen för den långa marschen genom institutionerna nu även tagit över RO, anser också att vita västerlänningar inte ska kritisera muslimska invandrare för deras religiösa och kulturella kvinnoförtryck och hedersvåld – det är en del av den rasistiska postkolonialismen menar man och bör om inte annat förtigas eftersom man annars riskerar underblåsa främlingsfientliga strömningar.

Om RO inte kan hålla sig till sitt egentliga uppdrag att klandra reklam som ljuger om produkter utan i stället missbrukas för vänsterpolitisk aktivism, bör organet skyndsamt läggas ned. Alla produkter och tjänster som är lagliga måste rimligtvis också vara tillåtna att annonsera om i ett fritt samhälle med marknadsekonomi, och dessutom utan moralistiska inskränkningar kring hur reklamen får utformas. Om folk inte gillar reklamen, köper de inte produkten – inte svårare än så.