LEDARE • Varför delas medborgarskap ut överhuvudtaget egentligen? Det ses som en rättighet i Sverige bara för att någon uppehållit sig här en stund, även om man kommer från Långbortistan. Det enda rimliga bör vara att naturalisering endast erbjuds personer i en tydligt definierad krets av länder där Sverige har full tillit till identitet, rättssamarbete och återtagande – samt i extremt sällsynta fall till individer utanför den kretsen som kan visa exceptionell nytta för landet. Allt annat är en fortsättning på den slentrian som under decennier har urvattnat vad det egentligen betyder att vara svensk medborgare.

Idag delas passet ut i tiotusentals exemplar varje år efter en i praktiken ganska kort vistelse och en ytlig samhällskunskapskurs. Resultatet är ett medborgarskap som inte längre signalerar djup tillhörighet, lojalitet eller gemensamma värderingar utan snarare en administrativ stämpel för permanent uppehållsrätt. Det är dags att bryta den utvecklingen. Svenskt medborgarskap ska inte vara en integrationsförmån som delas ut på löpande band. Det ska vara ett privilegium som förtjänas under mycket stränga, långsiktiga villkor.

Tidö-partierna, med SD i spetsen, har under denna mandatperiod tagit välkomna steg i denna riktning, nu senast i februari ett flertal skärpningar presenterades.

Men Sverige behöver i grunden omfamna en helt ny syn på medborgarskapet. En modell som gå bort från det reflexmässiga i att alla som planterar sina fötter här ska ges ägande över en del av landet.

Tröskel 1 – Behörighet: Vem får ens ansöka?

Sverige bör införa en officiell lista över ”stater med verifierbart identitets- och rättssamarbete” – kort och gott en ”Trusted Countries”-lista. Kriterierna ska vara tekniska och mätbara:

  • Stabil demokrati med fria och rättvisa val (enligt etablerade internationella index).
  • Låg korruption och fungerande rättsstat.
  • Robust folkbokföring och tillförlitliga identitetshandlingar.
  • Aktuellt återtagandeavtal (landet tar tillbaka egna medborgare vid behov).
  • Säkerhetsklassning utan systematiska risker för identitetsmanipulation eller parallella lojaliteter.

Listan fastställs av regeringen, uppdateras årligen och presenteras öppet. Endast medborgare från dessa länder – eller i mycket sällsynta undantagsfall personer utanför listan som kan dokumentera extraordinär samhällsnytta (t.ex. världsledande forskare, kritisk kompetens inom försvar eller strategiska investerare) – ska över huvud taget kunna påbörja en naturaliseringsprocess.

Detta skulle utesluta majoriteten av de länder varifrån Sverige de senaste 40+ åren tagit emot invandrare som blivit medborgare. En sådan förändring skulle vara en pragmatisk skyddsåtgärd: en modern rättsstat måste kunna lita på att den som blir del av befolkningen verkligen är den personen säger sig vara, och att hemlandet vid behov tar tillbaka individen om förutsättningarna inte längre uppfylls.

Tröskel 2 – Kvalifikation: Vad krävs för att faktiskt få det?

För dem som passerar behörighetströskeln ska kraven vara rejält höjda – utan kompromisser:

  • Minst 12–15 års sammanhängande hemvist i Sverige (undantag endast för synnerliga skäl).
  • Dokumenterad svenska på avancerad nivå (B2/C1 enligt CEFR), med muntlig och skriftlig prövning.
  • Ett verkligt utmanande samhällskunskapsprov som testar kunskap om svensk rättsstat, grundlag, skyldigheter gentemot samhället och historiska värderingar – inte symboliska flervalsfrågor.
  • Full självförsörjning i minst 5–8 år utan försörjningsstöd (tydliga undantag endast för allvarlig sjukdom eller olycka).
  • Fläckfritt vandelregister: inga allvarliga brott med uppsåt, inga upprepade ordningsstörningar, ingen systematisk koppling till klanstrukturer eller hedersnormer som strider mot svensk lag.
  • Skuldfrihet gentemot staten och inga stora betalningsanmärkningar.
  • Ett diskretionärt slutbeslut där staten får bevilja medborgarskap efter helhetsbedömning – medborgarskap är ett privilegium, inte en rättighet.

Kraftfull effekt

Denna modell skulle ge en kraftfull effekt: antalet naturaliseringar skulle minska dramatiskt, särskilt från grupper där integrationsresultaten historiskt varit svaga. Samtidigt skulle incitamenten till verklig assimilation öka markant. Den som verkligen vill bli del av det svenska samhället på djupet får tydliga, långsiktiga mål att sträva mot – och de som inte gör det behåller sitt permanenta uppehållstillstånd utan att automatiskt få politiskt inflytande via rösträtt och pass.

Värt att notera är att en person kan leva, bo, jobba och trivas som alla andra även utan medborgarskap. Välfärdssystem görs beroende av insats så tillgång till hela samhället kan ges ändå. Jag har träffat flera, bland annat en amerikan, som bott i Sverige i säkert 30 år, med uppehållstillstånd men utan att ansöka om svenskt medborgarskap, utan att det varit något problem.

Sverige är inte Förenade Arabemiraten. Vi bygger inte ett system där 90 procent av befolkningen lever som gästarbetare utan politiska rättigheter. Men vi behöver inte heller fortsätta den nuvarande modellen där medborgarskapet har förlorat sin innebörd som en symbol för gemensam lojalitet och ansvar.

Regeringen har redan börjat röra sig i rätt riktning med förslag om längre hemvisttid, försörjningskrav och skärpt vandelsprövning. Men i realiteten måste vi måste gå betydligt längre. Sluta dela ut medborgarskap slentrianmässigt. Definiera tydligt vem som över huvud taget kan kvalificera sig. Höj ribban så högt att bara de som verkligen integrerats på riktigt når fram. Andra länder kan framgångsrikt göra det.

Med ett nytt synsätt där vi tydligare pekar ut vilka andra nationaliteter som kan vara välkomna så kan vi minimera orimliga utvisningar, som den av ukrainska undersköterskan Lena, eller Jonathans ukrainska fru.

Svenskt medborgarskap är värt att skydda. Det är värt att göra sällsynt igen. Det är dags att ta tillbaka privilegiet – innan det tappar all mening.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Medborgarskapet är bara ett papper – vi kan riva det”