Stöd Samnytt efter HD:s skandaldom

LEDARE Högsta domstolen fastställde på torsdagen den fällande domen mot Samnytt gällande grovt förtal av Dagens Nyheters profilerade journalist Saeed Alnahhal. Domen som är prejudicerande introducerar nya oacceptabelt långtgående och tydligt politiserade inskränkningar i pressfriheten och den granskande journalistiken som står i strid med svensk grundlag och vedertagna fri- och rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Domen slår också hårt mot Samnytts ekonomi men du kan hjälpa till att mildra smällen.

Den 3 september 2020 publicerade Samnytt en brett granskande artikel om asylmigranten och senare journalistprofilen Saeed Alnahhal från Syrien. Granskningen föranleddes av frågetecken kring hur Alnahhal beviljats asyl i Sverige, hans svårförklarliga journalistiska kometkarriär på flera av landets största mediehus och hans religionspolitiska åsikter och värderingar med anledning av ett antal uppseendeväckande uttalanden. Artikeln kan (med reviderad rubrik och ingress) läsas HÄR.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Terroråtalad försökte rekrytera barn – jobbade på skolor i Tyresö

Ett bra sätt att stödja Samnytt är förstås också att bli prenumerant. Klicka HÄR för mer information.

Konkret ifrågasattes med vilken rätt Alnahhal överhuvudtaget uppehåller sig i Sverige mot bakgrund av hans egna erkännanden om att han avsiktligt låtit sig smugglas genom en lång rad säkra länder och hållit sig undan dessa länders migrationsmyndigheter för att ge sig till känna först i Sverige.

Vidare ifrågasattes Alnahhals meriter för att på kort tid gå förbi Sveriges samlade kår av erfarna journalister till åtråvärda toppjobb på två av landets mest prestigefyllda tidningar, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Slutligen ifrågasattes, utifrån Alnahhals maktposition inom media och ett antal kontroversiella uttalanden han gjort, vilka eventuella sympatier han hyser med radikal islamism, inklusive vådsbejakande sådan.

Hade Dagens Nyheter anställt en person som missbrukat asylrätten och fuskat sig in i Sverige? Hade man (och SvD tidigare) anställt en person som relativt den journalistiska kompetens som finns i landet saknade kvalifikationer för den framskjutna tjänsten? Hade tidningarna underlåtit att göra en bakgrundskontroll och anställt en person med extremistiska religionspolitiska åsikter?

Samnytts frågor var obekväma för DN:s ledning som investerat stort i Alnahhal som sitt eget solskensexempel på narrativet ”från utsatt flykting till välintegrerad svensk” – den vilseledande vrångbild av den asylrelaterade migrationen till Sverige som man medelst sin ”agendasättande journalistik” vill hamra in i det svenska folkmedvetandet.

Borde hanterats i offentlig debatt och pressetiska regelverket

Det rimliga hade varit att Dagens Nyheter rannsakat sig själva och i händelse man insett att man gjort fel erkänt detta och skilt Alnahhal från sina arbetsuppgifter på tidningen. Alternativt, om man ansett sig inte ha gjort något fel, argumenterat för detta i ett genmäle till Samnytt eller en artikel i den egna publikationen.

För den händelse Dagens Nyheter hade pressetiska synpunkter på artikeln hade det rimliga varit att låta Medieombudsmannen (MO) och Mediernas etiknämnd (MEN) pröva om det fanns fog för att klandra Samnytt för publiceringen.

Skälet till att Dagens Nyheter inte gjorde något av detta är att man inte betraktar Samnytt som en legitim medieaktör utan som något katten släpat in i den mediala finsalongen och som man inte ska ta i ens med tång. Än angelägnare är det för DN att förmedla det synsättet på Samnytt externt.

Tidningen har en historik av att i demokratifrämmande anda torgföra en bild av det nya svenska medielandskapet som uppdelat mellan ”finmedia” som DN själva och ”fulmedia” som Samnytt. Man behöver då inte bemöta några besvärliga argument i sak utan kan enligt ad hominem-principen bara hänvisa till meningsmotståndarens lägre värde.

För DN att gå i polemik eller ha en dialog med Samnytt skulle skicka legitimerande signaler, något man till varje pris vill undvika. I stället valde man att anmäla Samnytt till Justitiekanslern (JK), den enda instans som kan väcka åtal i tryckfrihetsmål mot ett grundlagsskyddat medium med ansvarig utgivare, vilket Samnytt är. JK avvisade dock ärendet och för DN återstod då att antingen gilla läget eller driva saken som enskilt mål i domstol.

Man valde det senare, efter att först ha hotat Samnytts redaktion och krävt att artikeln avpublicerades. Tidningen gjorde bedömningen att man har råd med ett bättre juridiskt försvar, att man som ett av flaggskeppen inom den mäktiga Bonnierkoncernen och den ”rätta” politiska profilen har en tydlig fördel hos Sveriges politiserade rättsväsende framför en svartmålad konservativ medieaktör som Samnytt. En vinst skulle inte bara ytterligare förstärka kontrasten mellan fin- och fulmedia, det skulle också bli en ekonomiskt kostsam historia för en medieaktör som Samnytt med blygsamma intäkter. En eventuell förlust skulle ekonomiskt vara helt försumbar för den resursstarka tidningen och kunna tigas ihjäl.

Politiserad jury skyddar etablissemangets journalister

I tryckfrihetsmål är en politiskt tillsatt jury första instans. Här sitter representanter för det politiska etablissemang som läser DN och delar den tidningens verklighetsuppfattning och åsikter om bland annat medier som Samnytt. Riktiga juryer i riktiga demokratier består av slumpvis utvalda personer från folket enligt rättsprincipen att bli ”judged by your peers”, så icke i Sverige.

Utgången där var därför given: de onda högerpopulisterna på Samnytt som inte ens förtjänar att tituleras journalister hade attackerat en utsatt syrisk mönsterflykting som integrerat sig föredömligt i Sverige. Usch och fy! Tryckfrihetsjuryn är ökänd för att vara jävig – fria de vars åsikter man sympatiserar med och fälla personer man ogillar.

Det är också så vist inrättat så att om juryn friar någon av de sina så kan detta inte överklagas. I princip kan vänsterliberala medier alltså fritt förtala personer utan att riskera några efterräkningar medan det motsatta gäller för en medieaktör som Samnytt. Juryn behöver heller inte motivera sig, bara med kulspetspenna gemensamt skriva ”ja” eller ”nej” på den streckande linjen i ett förtryckt frågeformulär på huruvida den åtalade personen ska fällas för förtal eller ej.

Att döma av hur först tingsrätten, sedan hovrätten och slutligen Högsta domstolen resonerat och dömt i det aktuella målet förefaller man mest agera transportsträcka för fastställande av vad tryckfrihetsjuryn kommit fram till. Intrycket förstärks ytterligare av hur målen i högre instans hanteras mer som administrativa expeditionsärenden än som rättegångar. I hovrätten får man som tilltalad inte yttra sig, endast spela upp video på vad man tidigare sagt i tingsrätten. Till Högsta domstolen blir man inte ens kallad.

Misstänkt lätt få prövningstillstånd i HD

Det var inte utan viss förvåning som jag och advokat Thomas Olsson konstaterade att Högsta domstolen beviljat prövningstillstånd i det aktuella målet, ett nålsöga som ytterst få rättsfall passerar. Vi ville gärna tro att detta kunde vara föranlett av att man på högsta juridiska nivå kände sig bekymrad över hur förtalslagstiftningen börjat missbrukas som lawfare-metod för politiska syften och med demokratifrämmande inskränkningar i tryckfriheten som följd. En sedan länge bärande idé i den svenska pressfriheten har varit att medierna själva ska hantera det pressetiska och lagstiftaren lägga sig i så lite som möjligt. Här syntes DN:s lawfare-krig mot Samnytt vara exempel på en oroande trend att bryta mot den principen.

Misstanken infann sig samtidigt att Högsta domstolens avsikt var den motsatta – att man ville skapa ett prejudicerande verktyg för att kunna tysta politiskt obekväm journalistik och att det var därför det gick lite för lätt att få prövningstillstånd. Att den misstanken var befogad har nu bekräftats. HD har i sin dom inte på minsta sätt ansträngt sig för att nagelfara rimligheten i hur förtalslagstiftningen tolkas, förtydliga vilka politiska epitet man får och inte får tillskriva någon, på vilken nivå bevisbördan behöver ligga för att inte konstituera förtal osv. Man har bara agerat transportsträcka för tingsrätt och hovrätt och producerat en rättshandling med föga eller inget allmängiltigt vägledande prejudikatsvärde.

Rättsförfarande som i totalitära diktaturer

Det går naturligtvis inte att känna någon respekt för ett sådant rättsförfarande, känna att man fått en rättvis prövning som anstår ett rättsväsende i en rättsstat och demokrati och finna det rimligt att acceptera att man nu är att betrakta som en grov brottsling. Det hela påminner mer om Kafkas Processen och den repression mot oliktänkande som vi tidigare mest förknippat med totalitära kommunistländer men på senare tid börjat se alltmer av också i västliga förmenta demokratier.

Att dömas för brott därför att man gör det jobb som borde vara en självklarhet för varje granskande journalist ger en skrämmande påminnelse om hur långt vänsterliberalismen kommit i sin nedmontering av demokratin. Det är naturligtvis också djupt förnedrande, inte minst i beaktande av att motparten är en person som inte ens borde ha rätt att vistas i Sverige, inte ha någon talerätt i svensk domstol, saknar kvalifikationer för att inneha några maktpositioner inom svensk media och därtill kan misstänkas ha religionspolitiska åsikter som inte hör hemma i ett frihetligt demokratiskt samhälle.

Samnytts medarbetare – inte DN:s – som förtalas

Samnytt har inte utsatt Alnahhal för andras missaktning eller utan grund framställt honom som klandervärd i sitt levnadssätt, som de otidsenliga formuleringarna i förtalslagstiftningen lyder. Vi har inte fabulerat fritt utan grundat de frågor som rests på Alnahhals egna uppgifter, både i den del som handlar om hur han kan anses medvetet ha missbrukat asylrätten och hur han beskrivit sin tillvaro i hemstaden när den stod under ockupation av IS-liknande terroristmilis. Det är fullt berättigade frågor som ställs i Samnytts artikel. I stället är det Samnytts ansvarige utgivare som genom en rättsprocess som inte anstår en rättsstat och ett demokratiskt samhälle utan grund har utsatts för andras missaktning och framställts som klandervärd i sitt levnadssätt.

Alnahhal har med benäget bistånd från sin arbetsgivare Dagens Nyheter och annan lojal etablissemangsmedia under rättsprocessen, inklusive i rättssalen, iklätt sig tjockast tänkbara offerkofta. Det har inte varit någon hejd på hur Alnahhal och även hans familj utsatts för hets, hat och hot på grund av Samnytts granskning. Märkligt nog finns inga polisanmälningar som styrker detta och inga som helst handlingar redovisades heller till domstolen som styrker något i den vägen.

När Dagens Nyheter nu kommenterar HD-domen uppger man, medvetet bedrägligt och fullständigt felaktigt, att domstolen skriver att ”Samnytts publicering är att betrakta som ett angrepp på det fria ordet eftersom syftet med artikeln varit att med falska uppgifter misskreditera Saeed Alnahhal i dennes roll som journalist”. I själva verket är citatet Alnahhals och DN:s eget och den tolkningen av syftet med Samnytts artikel saknar varje stöd i domskälen. Det är också en magstark anklagelse från en tidning som inte bara i den här lawfare-processen utan också allmänt ägnat mycken tid och möda åt just att misskreditera Samnytt och andra konservativa mediers journalistiska gärning.

Perspektivlös prinsessan på ärten-mentalitet

Alnahhal vet i motsats till oss på Samnytt och andra konservativa medier ingenting om hur det är att vara en utsatt journalist i Sverige, ständigt föremål för hets och hat, inte bara från trollsvansar i sociala medier utan än mer så från opinionsbildare och andra aktörer högt upp i samhället. Alnahhal har åkt räkmacka från dag ett han anlände till vårt land med full uppställning och medhårs strykning från hela etablissemanget där han helt sluppit varje kritisk fråga. På ett sätt kan man förstå att det kändes ovant för Alnahhal när någon till sist beslöt sig för att ta en närmare titt på honom, en omskakande reality check att inte längre vara höjd över varje misstanke och fredad för journalistisk granskning. Men den prejudicerande HD-domen riskerar nu att skapa ett sådant orörbart frälse.

Den här perspektivlösheten är inte unik för Alnahhal. Den privilegierade vänsterliberala journalistkåren beter sig överlag som prinsessan på ärten så snart de får lite kritik från allmänheten. Detta samtidigt som de själva systematiskt piskar upp en hatstämning mot oss socialkonservativa och Sverigevänliga journalister i de nya medierna.

Problematisk otidsenlig förtalslagstiftning

Förtalslagstiftningen var problematisk och förlegad redan innan den började missbrukas som lawfare-metod i syfte att tysta för etablissemanget obekväma röster i samhället och med politisk slagsida inskränka pressfriheten. Den härstammar från en tid då lagstiftaren ville introducera ett mer civiliserat alternativ till att män som upplevde sig kränkta och förolämpade kastade sin handske och krävde upprättelse genom duell i gryningen.

Lagen innehåller också sådana märkligheter som att helt sanna uppgifter och skam som en person dragit över sig själv kan utgöra brottsligt förtal att nämna. Ett av de tydligaste exemplen på att lagstiftningen behöver göras om i grunden är förtalsdomen mot KD-ledaren Ebba Busch där hon, en hedervärd partiledare, blev förövaren och en klandervärd pedofil brottsoffret i en bisarr rättsprocess som dessutom drevs som offentligt åtal av staten.

Att verka för en omfattande lagändring bör vara ett angeläget uppdrag för Sverigedemokraterna som för närvarande också innehar posten som ordförande i riksdagens justitieutskott. Det är framför allt Sverigevänlig media som drabbas av den nu aktuella prejudicerande domen, som inte längre åtnjuter full pressfrihet att bedriva kritisk migrationspolitisk granskning.

Riskerar driva journalistik tillbaka under jord

För halvannat decennium sedan bedrevs stora delar av den Sverigevänliga journalistiken som underjordisk samizdat. Sedan dess har fler och fler aktörer klivit fram i ljuset och valt att ansluta sig till en etablerad praxis med utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Förutsatt att systemet fungerar på ett rimligt sätt och att likhet inför lagen råder är det en god ordning med ett gott grundlagsskydd och legitimt ansvarsutkrävande för verkliga tryckfrihetsbrott.

När systemet missbrukas och riggas för att skrämma, tysta och utöva repression mot för etablissemanget obekväma medieaktörer är risken påtaglig för en medial kräftgång tillbaka till ett medielandskap där etablissemangskritisk journalistik bedrivs anonymt och utan möjlighet till ansvarsutkrävande ens när det är befogat.

Men kanske är detta en del av Dagens Nyheter och annan etablissemangsmedias cyniska agenda. Kanske anser man att de nya medierna legitimeras alltför mycket genom att ha inte bara utgivningsbevis och ansvariga utgivare utan också kunna söka presstöd och ansluta sig till det pressetiska systemet. Kanske upplever man att gränsen mellan ”finmedia” och ”fulmedia” på ett besvärande sätt håller på att suddas ut och att det blir allt svårare att kringgå en debatt i sakfrågor genom att avfärda de nya medierna med ad hominem-retorik. Kanske vill man trycka tillbaka sina mediala meningsmotståndare till underjorden där det åter blir lättare att kalla dem för ”hatsajter” och anklaga dem för att inte ta ansvar för vad de skriver.

Vi ser liknande ansträngningar från det vänsterliberala etablissemanget i partipolitiken nu när Sverigedemokraterna inte längre är ett rent oppositionsparti utan utgör en del av regeringsunderlaget i Sverige. Man försöker nu hitta på allsköns nya regler och principer för att hindra SD att påverka eller ens uttala sig om politiken på områden där de vänsterliberala själva aldrig hållit någon armlängds avstånd.

Auktoritär vänsterliberalism det stora demokratihotet

På den så kallade GAL-TAN-skalan, som tagits fram av det vänsterliberala etablissemanget som en ersättare för den traditionella vänster-höger-skalan, är det konservativa och ”högerpopulister” som definieras som auktoritära och antidemokratiska i sin ideologi. I själva verket är inga så auktoritära och så ivriga att montera ned demokratin som de vänsterliberala, inte sällan i en bedrägligt vilseledande nyspråkligt retorisk förklädnad. Förtalsdomen mot Samnytt uppvisar också den sortens bakvända nyspråkliga grepp där förövare och offer bytt plats.

Domen tar naturligtvis psykiskt men även ekonomiskt på undertecknad som brottas med sviktande hälsa och svag privatekonomi. I egenskap av ansvarig utgivare för Samnytt är det jag som nu ska betala böter skadestånd och både mina egna och Alnahhals rättegångskostnader till ett sammanlagt belopp på drygt 300 000 kronor. Pengar som jag inte har och heller inte Samnytt kan avvara utan att det kännbart drabbar den journalistiska verksamheten.

Samnytt har i samband med domarna i lägre instanser gått ut och bett er läsare att utöver sedvanliga donationer och prenumerationer stötta oss ekonomiskt för att klara den här ekonomiska smällen. De pengar vi på det sättet fått in har avsatts i en särskild kriskassa. Det saknas dock fortfarande ungefär en tredjedel av de pengar vi skulle behöva för att gå ekonomiskt skadeslösa ur den här processen.

Varje bidrag, litet som stort, är välkommet och samtidigt en investring i att kritiskt granskande samhällsjournalistik kan fortsätta bedrivas och att vi inte låter oss skrämmas eller tystas med den här sortens ohederliga och odemokratiska metoder.