Sveriges tidigare toppdiplomat Sven Hirdman, som bland annat tjänstgjort som ambassadör i Moskva och Tel-Aviv samt ambassadråd i Peking, har avlidit 87 år gammal. Med flera decenniers diplomatisk erfarenhet vid UD och inte minst från åren i Ryssland, var Hirdman en kunskapsbank och frispråkig röst i samhällsdebatten som inte drog sig för att framföra analyser och ståndpunkter som utmanade den rådande svenska åsiktskorridoren. Det gjorde honom också till måltavla för hårda angrepp från vänsterliberala medier och högljudda opinionsbildare, som hellre misstänkliggjorde hans ståndpunkter och stämplade honom som nästintill en rysk agent eller megafon för Kreml än bemötte hans argument i sak. Nu har Hirdman gått bort efter en tids sjukdom, men hans ord och analyser lever vidare.

Sven Hirdman var sannolikt en av Sveriges mest erfarna diplomater. Under en karriär som sträckte sig över flera decennier innehade han en rad framträdande befattningar inom svensk utrikesförvaltning och kom framför allt att göra sig känd för sin djupa kunskap om Ryssland och relationerna mellan svenska regeringar och Kreml.

Hirdman var Sveriges ambassadör i Moskva mellan 1994 och 2004, en period som präglades av omfattande politiska och ekonomiska omvälvningar i Ryssland efter Sovjetunionens upplösning. Under sina sista fyra år på ambassadörsposten fick han dessutom följa Vladimir Putins första år vid makten på nära håll, sedan denne tillträtt som Rysslands president år 2000.

Dessförinnan tjänstgjorde Hirdman som Sveriges ambassadör i Israel, med placering i Tel Aviv, mellan 1983 och 1987. Han hade även utbildats vid Försvarets tolkskola, där han studerade ryska.

Hans långa karriär omfattade dessutom flera tunga befattningar inom den svenska statsförvaltningen, däribland som statssekreterare vid Försvarsdepartementet och byråchef vid Utrikesdepartementet.

Han hade dessutom tjänstgjort som ambassadråd vid Sveriges ambassad i Peking och byggde genom åren upp en omfattande erfarenhet av såväl diplomati som försvars- och säkerhetspolitik.

Vid sidan av diplomatkarriären var Hirdman engagerad i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. År 1990 valdes han in som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, där han förblev medlem under resten av sitt liv.

Efter sin tid som ambassadör fortsatte Hirdman att delta i den utrikespolitiska debatten, inte minst i frågor som rörde Ryssland, Sveriges säkerhet och relationerna mellan öst och väst.

År 2015 publicerade han boken ”Ryssland och svensk säkerhetspolitik: 50 år i utrikespolitisk tjänst”, där han med utgångspunkt i sina egna erfarenheter skildrade utvecklingen i Ryssland och de svensk-ryska relationerna.

Fördömde kriget

Hirdmans analyser och ställningstaganden, där han konsekvent förordade diplomati och dialog framför krigshets och konfrontation, väckte emellanåt stark kritik från vänsterliberala etablissemangsmedier, politiker och andra opinionsbildare.

Han framhöll vikten av att upprätthålla fungerande relationer med Ryssland och påminde om att geografin inte går att förändra – Sverige och Ryssland kommer även i framtiden att ligga där de ligger och måste därför hitta sätt att förhålla sig till varandra.

Den hållningen, liksom hans återkommande uppmaningar till eftertanke och diplomatiska lösningar, gick ofta på tvärs med den etablerade svenska linjen och gjorde honom till en kontroversiell röst i den utrikespolitiska debatten.

Hans mångåriga diplomatiska erfarenhet och djupa kunskaper om landet hindrade inte att han misstänkliggjordes när hans slutsatser hamnade utanför den svenska åsiktskorridorens snäva ramar.

När Ryssland inledde sin invasion av Ukraina i februari 2022 var Hirdman tydlig med sitt fördömande av kriget. I Sveriges Radios Söndagsintervjun beskrev han den ryska invasionen i skarpa ordalag.

– Det här är ett omodernt, onödigt och fasansfullt krig som bara för med sig elände både för Ukraina och för Ryssland, sa han.

Utsattes för smutskastning och drev

Samtidigt tillbakavisade han anklagelser om att hans kontakter med ryska företrädare efter hans tio år som ambassadör i Moskva skulle innebära att han gick Kremls ärenden.

Redan 2015 hade Hirdman hamnat i blåsväder sedan det uppmärksammats att han ingick i styrelsen för Moskvas statliga institut för internationella relationer, MGIMO, ett av Rysslands mest ansedda elituniversitet. Ordförande för samma styrelse var Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.

Kritiker ifrågasatte hans kopplingar till den ryska maktsfären och antydde att hans engagemang kunde påverka hans oberoende i frågor som rörde Ryssland.

Hirdman avfärdade kritiken som ett försök att misstänkliggöra honom genom hans kontakter med ryska företrädare, snarare än att bemöta hans argument i sak.

– Ryssland är en emotionell fråga här i Sverige, så lite för att svärta mig och säga, ”jaha, han sitter i ett råd med ordförande Lavrov, han är alltså köpt av ryssarna”. Det är guilt by association, sa Hirdman i sitt försvar till Expressen.

Hirdman hade tidigare tilldelats den ryska Vänskapsorden för sina insatser för att utveckla relationerna mellan Sverige och Ryssland. En utmärkelse som Expressen antydde var besvärande för den tidigare ambassadören.

När Samnytt tog upp tidningens granskning och misstänkliggörande av honom suckade Hirdman åt det drev som riktats mot honom med anledning av utmärkelsen.

– Jag vill inte hålla på med sådant där tjafs, sa Hirdman och fortsatte:

– Jag fick den när jag var ambassadör. Det är ett fåtal ambassadörer som fått den. Det är inget konstigt med det. Jag har varit ambassadör i Ryssland i tio år.

LÄS ÄVEN: Sven Hirdman om Expressens ryssanklagelser: ”Vill inte hålla på med sådant där tjafs”

Hirdman är dock långt ifrån den enda framstående västerländska företrädaren som tilldelats den ryska Vänskapsorden. Bland tidigare mottagare finns även FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon, Europeiska centralbankens chef Christine Lagarde och det finländska Socialdemokraternas tidigare partiledare Eero Heinäluoma.

Samnytts intervju med Hirdman

Hirdman fortsatte att engagera sig i den utrikespolitiska debatten även efter pensioneringen och var en återkommande röst i diskussionerna om Ryssland och Europas säkerhet.

Samnytt intervjuade Sven Hirdman redan kort efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022. Vi ville höra hans analys av en konflikt som hade pågått i många år och som eskalerade i samband med Majdanrevolutionen 2014 och Rysslands efterföljande annektering av Krimhalvön.

– Jag tycker det är förfärligt att ryssarna tog beslutet att anfalla Ukraina. Jag hade inte väntat mig det. Det är ett folkrättsbrott och det bör kritiseras oerhört mycket, sa Hirdman till Samnytt.

Prenumeranter kan läsa intervjun här: Tidigare ambassadören i Ryssland: DÄRFÖR kommer Putin INTE anfalla Sverige

Hirdman hade mycket att säga om både konfliktens bakgrund och krigets utveckling, men ett av hans tydligaste besked handlade om hotbilden mot Sverige.

Trots det allvarliga säkerhetsläget slog den erfarne diplomaten fast att Ryssland inte skulle anfalla Sverige. Kriget är nu inne på sitt femte år och närmar sig sitt sjätte, men något ryskt angrepp mot Sverige har fortfarande inte inträffat.

– Det här är en slavisk konflikt mellan ryssar, ukrainare och vitryssar. Jag tror det kommer att hållas inom de gränserna, sa han till Samnytt och fortsatte:

– Jag tror inte att ryssarna har vare sig intresse eller lust och förmåga att anfalla ett EU-land eller ett Nato-land. Natos artikel 5-paragraf är väldigt kraftfull. Då kommer amerikanerna, och det har de försäkrat tio gånger om.

LÄS ÄVEN: Regeringen: Sverige attackeras först vid ett Nato-Ryssland-krig

Hirdman påpekade att Ryssland och Ukraina har en lång gemensam historia som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden. För att förstå konflikten behöver man först veta lite om bakgrunden till den.

– De är två slaviska folk, liksom Sverige och Norge är två skandinaviska folk. De har mycket gemensamt i sitt språk, sin kultur, sin religion, släktband och så vidare. Under 300 år, från mitten av 1600-talet, så var det vi nu kallar Ukraina en integrerad del av Tsarryssland och senare Sovjetunionen. Poltava, Kiev och Charkov var vanliga ryska län, eller oblast som man kallar dem. Det var först 1991 som Ukraina blev en självständig stat, berättade Hirdman för Samnytt och fortsatte:

– Den staten består av olika beståndsdelar. Av vanliga ryska områden, större områden som tidigare ingick i Österrike-Ungern och som har ingått i Polen och så vidare. Det finns klyftor och skillnader inom Ukraina och spänningar mellan olika delar. Och det gör förhållandet särskilt känslomässigt.

Författaren smutskastar diplomaten

Hirdmans bortgång har samtidigt väckt reaktioner bland några av hans skarpaste kritiker, däribland profilerade Ukrainasupportrar som länge anklagat den tidigare toppdiplomaten för att vara prorysk.

En av dem är författaren Lars Wilderäng, som driver bloggen Cornucopia och har gått så långt som att välkomna Hirdmans död och beskriva honom som en megafon för ryska intressen.

Wilderäng, som gjort sig känd för sitt starka engagemang för Ukraina, nöjer sig inte med att kritisera den avlidne diplomatens ståndpunkter. Han går även till personangrepp i sin text och antyder att Hirdman skulle ha rekryterats av Kreml.

Inte ens efter diplomatens bortgång drar han sig för att beskriva honom som en person med ”intorkad hjärna” och ”en skam för Kungliga Krigsvetenskapsakademien”, som han dessutom anklagar för att ägna sig åt ”rysskramande”.

Långintervju med Hirdman

Samnytt hade nyligen varit i kontakt med Sven Hirdman för att genomföra en längre intervju om kriget i Ukraina och utvecklingen av relationerna mellan Ryssland och västvärlden. Intervjun hann dock aldrig bli av på grund av den sjukdom som drabbade Hirdman före hans bortgång.

För den som vill få en inblick i Sven Hirdmans omfattande kunskaper och analyser finns bland annat hans sista intervju, ett två timmar långt samtal med Dissidentklubben som spelades in förra året.

Där berättade han om sin bakgrund och sina erfarenheter från tiden som ambassadör i Moskva, men diskuterade också det pågående kriget i Ukraina och relationerna mellan västvärlden och Ryssland, med särskilt fokus på Sveriges roll och agerande.