Samnytts Mattias Albinsson bemöter i denna nyhetskrönika påståenden från TV4, och ger sin syn på press- och medieetik.

När TV4:s Kalla fakta för fyra veckor går ut med att de gått ”undercover”, infiltrerat Sverigedemokraterna och avslöjat en trollfabrik, så tillhör jag dem som till en början tror att de faktiskt sitter på ett scoop.

Visserligen kontroversiellt, minst sagt, att infiltrera ett politiskt parti och en nyhetsredaktion. Sannolikt till och med olagligt. Men jag är ändå nyfiken på resultatet.

Det är, vilket redan påpekats, sedan flera år tillbaka välkänt att SD har sociala medier-sidor som de inte skyltar öppet med att de står bakom. Även om alla ändå vet att de är deras. Den femton år gamla Facebooksidan Politiskt inkorrekt är den absolut största av dessa. Den har ”avslöjats” tillhöra SD flera gånger om de senaste sex åren.

När TV4 nu påstår sig ha avslöjat en trollfabrik, så ser jag framför mig en sal med ett större antal SD-anställda vilka via tusentals falska identiteter krigar i sociala medier. Facebook, Tiktok, Twitter/X, Instagram och så vidare.

Det är åtminstone så TV4 framställer det.

Falskt utpekade

Så jag blir lite besviken när allt Kalla fakta tycks ha hittat, efter ett års infiltrerande, är 30 konton på Twitter/X. Konton som påstås ingå i en ”organiserad trollverksamhet”.

Även om TV4:s Emil Hellerud i början av första delen av reportaget säger att de ”kan såklart inte veta vem som ligger bakom”, så utgår jag ifrån att det kommer bevisas senare i reportaget. Varför skulle TV4 annars visa upp dessa konton? Och påstå att de ingår i en trollverksamhet?

Det är förövrigt inte bara jag som utgår ifrån det. Även Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson tycks tro det med tanke på hennes anförande i riksdagen om ”en stor mängd falska och anonyma konton”.

De flesta av de utpekade X-kontona har TV4 valt att blurra. Det är lite märkligt, tycker jag, om man tänker sig att de ingår i en trollfabrik. I sådana fall bör de offentliggöras. Något jag påpekat tidigare.

LÄS ÄVEN: Viktigt att objektivt våga granska TV4:s lögner om SD

Men några av kontona är inte pixlade. Så jag bestämmer mig för att lägga lite tid på att ta reda på vilka personerna bakom dem är. Är de troll, alltså fiktiva användare styrda av SD-anställda, eller kan jag utifrån användarnamn, inlägg, postade bilder och så vidare härleda dem till verkliga personer?

Jag lyckas få tag på sex av dem som genom användarnamn, bilder eller på andra sätt pekas ut som en del av SD:s trollfabrik i TV4:s trollfabriksreportage.

Tre av dem nekar till att ha något med SD att göra, men tackar nej till att bli intervjuade. Åtminstone vill de inte framträda med namn och bild.

Något som däremot de andra tre, vilka inte heller de har med SD att göra, går med på. Och dem skriver jag artiklar om:

LÄS ÄVEN: Billy, 82, pekades ut som ”SD-troll” av TV4 – ”Jag har ingen som helst jävla koppling till dem”

LÄS ÄVEN: Norrlänningen Lars, 67, pekades felaktigt ut som ”SD-troll” av TV4 – ”Hur fan kan de peka ut mig”

LÄS ÄVEN: Komiker pekades felaktigt ut som ”SD-troll” av TV4 – förlorade kund

Jag gör en poäng av att skriva ut för- och efternamn, ålder och bild på de drabbade. Det är viktigt för trovärdigheten att personerna träder fram. Annars är risken hög att TV4, Expressen och liknande politiska aktörer ska försöka anklaga mig för att ljuga.

TV4 sprider nya falsarier

Så döm av min förvåning när jag igår kväll får veta att TV4, trots det, publicerat en text på sin hemsida skriven av Emil Hellerud. Där det med referens till mina artiklar hävdas att jag sprider falsarier och påstår saker ”utan belägg”.

Inga bemötanden i sak, utan bara ilskna och grundlösa anklagelser. Och en rallarsving om att Samnytt inte är en ”seriös” nyhetssida.

Ingen ny anklagelse…

Jag kan kort passa på att bemöta ett Hellerud-påstående:

”På en annan nyhetssida fick jag veta att jag hängt ut oskyldiga pensionärer som SD-troll och på en tredje att jag ’erkänt’ att det inte gick att koppla några trollkonton till SD. Båda dessa påståenden kan givetvis inte stämma samtidigt”, skriver han.

Jo, båda de påståendena kan faktiskt stämma samtidigt. Det är inte ovanligt att människor ger två oförenliga utsagor, vilket Hellerud gjort i detta fall.

I reportaget framställs det som att de X-konton som visas är en del av en SD-trollfabrik. Det är först efteråt, i ett inlägg på X, som Emil Hellerud backar och tydligt medger att de inte kunnat knytas till SD. Två motstridiga utsagor, med andra ord.

Men när Hellerud gör sin X-pudel har debatten om de hundratals påstådda trollkontona redan blivit en fråga som debatteras i riksdagen. Och blivit den kanske största EU-valfrågan.

PK-ad hominem

Emil Hellerud försöker därefter i sin text göra en poäng av att Samnytt inte är med i det medieetiska systemet. En form av personangrepp, skulle man kunna säga. Man svarar inte i sak, utan angriper den tilltänkta motståndarens karaktär.

”Flera av dessa alternativa medier har valt att stå utanför det medieetiska systemet, ett självreglerande system i den svenska modellen som skyddar resten av samhället från mediernas makt”, skriver han.

Det medieetiska system han talar om är Dagens nyheters förre redaktionschef Caspar Opitz, som titulerar sig ”medieombudsman”, samt den så kallade mediernas etiknämnd. 32 utvalda som träffas med jämna mellanrum och leker mediedomstol.

I den här nämnden sitter ett antal redaktörer och journalister från olika så kallat etablerade medier. Aftonbladet, Expressen, Sveriges radio och så vidare. Några är knutna till Socialdemokraterna och arbetarrörelsen. Fyra av dem jobbar eller har jobbat på TV4, inklusive Kalla faktas tidigare redaktionschef Kajsa Stål.

Dessutom finns ett antal personer som bland annat Advokatsamfundet utsett. Ni vet, där Expo-bossen Anne Ramberg tidigare var generalsekreterare. Det som kallas alternativ media saknar representation i nämnden.

Och den här skaran påstås garantera att medierna agerar etiskt.

Ha ha.

Fyller en viktig funktion – ibland

Jag tror i och för sig att det medieetiska systemet många gånger fyller en viktig funktion.

Som i nämndens senaste beslut från i tisdags, där den klandrar Tidningen Ridsport för att inte ha låtit en hästtränare bemöta anklagelser om ”mycket hårda sparkar med sporrar och slag med piska”.

Det är sannolikt jätteskönt för den tränaren att få upprätttelse.

Men så fort det blir politiskt och gäller ”tyngre” ärenden, så är nämnden tandlös och undfallande gentemot mediejättarna. Som när Expressen år 2013 hänger ut den pensionerade docenten Jim Olsson som näthatare, med namn och bild, i inte mindre än TJUGO! artiklar.

Grunden för uthängningen är att de hittat ett inlägg i ett kommentarsfält där Jim Olsson påstås vilja sätta in soldater mot invandrarna.

”Den totalt ansvarslösa massinvandringen måste kompletteras med återinförande av värnplikten. Endast militära insatser kan stoppa dessa vandaler som hänsynslöst utnyttjar en lamslagen befolkning som inte kan försvara sig”, påstås den pensionerade docenten ha skrivit.

Problemet? Det är inte sant. Jim Olsson har aldrig skrivit det inlägget. Expressens David Baas har råkat blanda ihop Jim Olsson med en annan person. Något han senare tvingas erkänna under ed i Stockholms tingsrätt, och som tidningen motvilligt rättar.

Jim Olsson vänder sig till medieombudsmannen, eller pressombudsmannen som titeln är då. Då heter denne Ola Sigvardsson och är förövrigt också en tidigare redaktionschef på DN.

Men Sigvardsson väljer att fria Expressen. Kort innan beslutet har Sigvardsson skrivit ett blogginlägg där han uttrycker hur mycket han ”avskyr den trångsynthet och främlingsfientlighet som näthatet är ett uttryck för”, och likställer anonyma invandringskritiker med ”stormtrupper”.

Viktigt med medieetik

Det är viktigt med god press- och medieetik. Som vi kan se kan man hålla en god medieetik utan att vara anslutet till mediejättarnas system. Och det går uppenbarligen att ha riktigt usel medieetik, trots att man ingår i det.

Jag skulle nästan vilja hävda att medlemskap i den klubben närmast garanterar usel journalistik och etik. Därför att aktörerna gömmer sig bakom den, och blir oförmögna att ta till sig saklig kritik.

Vad gäller de artiklar jag skrivit om TV4 och de påstådda trollfabrikerna, så har jag vinnlagt mig om att det jag skriver är sant och relevant. Jag har tålmodigt och upprepade gånger sökt TV4 för att låta dem svara på frågor.

Jag har pratat med både Emil Hellerud och nyhetschefen Fredrick Malmberg i telefon. Jag har även haft mejlkontakt med båda två. Dessvärre har de inte velat svara på de frågor jag ställt till dem om Kalla fakta-inslagen.

Slutligen: Jag noterar att Emil Hellerud ifrågasätter behovet av alternativa medier. Det finns gott om andra ”seriösa” medier, tycker han. Så kan man resonera. Den frågan kan för all del lyftas ett snäpp till.

Varför startades Expressen 1944 när Aftonbladet redan fanns? Varför startades TV4 1990 när SVT redan fanns? Borde man kanske ha enda tidning och en enda tv-kanal för alla och förbjuda konkurrens?

Eller så tycker man att det är bra med en mångfald av olika medier. Det tycker i alla fall jag, även om jag har svårt att se vilket behov vissa av dem fyller. I synnerhet när de sprider falsarier i etern.