➤ KRÖNIKA Det råder idag stor förvirring kring relationen mellan västerlänningen och muslimen. I den tidigare relationen mellan väst och öst byggde ryssarna ut sin kärnvapenkapacitet vid järnridån och frågan var om väst skulle göra detsamma. Frankrikes president Mitterrand kommenterade den västerländska reaktionen: ”Kärnvapenmissilerna finns i öst och pacifisterna finns i väst”. Den bekväme och konflikträdde europén blundar inför hot från en rivaliserande civilisation. Så ock idag. Islam för ett lågintensivt krig som väst inte kan hantera på ett adekvat sätt.

En ”kulturell jihad” mot allt som uppfattas som kritik av islam har varit framgångsrikt. Den bisarra åsikten att all kritik av islam är felaktig, ja sjuklig, accepteras med den fåniga termen ”Islamofobi”. Rimligtvis bör en kritik av en religion vars tro man inte delar ses som normal och berättigad.

Det som är märkligt är den välvilja och inställsamhet som riktas mot islam av människor som inte har en muslimsk tro. Islamofili är den inställning som överraskar och behöver förklaras. Att muslimerna själva har höga tankar om islam är däremot så självklart att det inte ens finns någon anledning att inkludera dem som islamofiler.

Okunniga och välvilliga personer hoppas att jihad är något som inte har med islam att göra. Terroristerna förklaras vara udda personligheter som inte drivs av sin tro utan har haft sociala problem och hamnat i dåligt sällskap. Den muslimske förövaren skall inte ses som muslim.

En annan förklaring är att inte se honom primärt som förövare, utan som offer. Enligt den förklaringsmodellen blir negativa förväntningar till självförverkligande profetior. En konflikt kan undgås om alla blir obotliga optimister och inte ser problem utan möjligheter, ja det kan möjligen vara acceptabelt att kalla dem ”utmaningar”. Muslimen styrs inte av egen kultur och karaktär, utan blir den som vi förväntar oss; han är som en lerklump som formas av våra positiva eller negativa förväntningar.

Den föreslagna lösningen på den muslimska utmaningen är att förklara sig positiv till såväl den islamska tron som dess trosutövare. Det finns en gräns mellan samhällsreportage och socialpornografi, men den gäller inte för muslimska invandrare. Tittarna förväntas empatisnyfta med familjer som gråter av glädje vid positiva besked, eller av sorg över negativa besked, från Migrationsverket.

Vid olika våldsdåd har journalisterna ansträngt sig för att hitta en muslimvänlig knorr som skall skapa en mer positiv eftersmak i läsarens sinne. Vid en knivskärning i Londons tunnelbana under muslimska slagord ropar en engelsk åskådare ut ett märkligt påstående som var både anklagande, urskuldande och felaktigt: ”You aint no muslim brother”. Detta påstående uppfattades som en uppbygglig kommentar. Dominerande media och mediepersonligheter, inklusive den brittiske premiärministern, hyllade desinformatören.

Också i andra fall söker media personer som föregått med ”gott” exempel och tolkat händelsen ”på rätt sätt”. Efter ett terrordåd i Australien beklagade sig en muslimsk kvinna att hon skulle få ovänliga blickar för sin muslimska schal på bussen. En rad personer förklarade sig vilja hjälpa den muslimska kvinnan. Kampanjen ”I’ ll ride with you” sågs som fin solidaritet med potentiella offer för ovänlighet.

Det reella offret för jihadistiskt våld, den australiensare som mördats av den fanatiske muslimen glömdes snabbt av media som istället fokuserade på de ”förebilder” som ställde upp för potentiella offer. När man väl sökte hitta den rädda muslimska kvinnan så visade hon sig inte ens existera.

Sverige hade också en kampanj för schalbärande kvinnor. Det behövdes inte mer än att en kvinna påstod sig fått schalen avsliten för att det skulle bli starten på ”Hijab Uppropet” med solidariska, nåja, pr-hungriga kvinnor som Gudrun Schyman, Veronica Palm och Maria Ferm att rycka ut. Manifestationen kom av sig när den skändade kvinnan påstod sig på nytt blivit angripen på offentlig plats mitt på dagen och även denna gång utan något enda vittne. Lite förargligt för de medkännande. Men att reagera på en ickehändelse, istället för på en händelse, kan också uppfattas som att vara extra alert och förutseende.

I den moderna PK-religionen är det en vanlig komponent att vara islamofil även om man samtidigt också är ateist och feminist. De senare åsikterna gäller dock bara i en islamfri kontext. Så fort islam är en part får en rad andra värden stå tillbaka. Förutom feminism och ateism så hamnar också yttrandefriheten på undantag. Regler för trosfrid och mot blasfemi som avskaffats i Sverige är nu på väg tillbaka. Det är framför allt kritik av islam som förbjuds genom lagen ”Hets mot folkgrupp”.

Nu har vi fått en liknande dom av Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR), vars domar också är normbildande för svensk rättskipning. Den 25 oktober prövade och stödde domstolen en fällande dom mot den österrikiska föreläsaren Elisabeth Sabaditsch-Wolf. Hon dömdes till böter eller 60 dagars fängelse för att påpeka att Muhammed enligt österrikisk terminologi kan kallas pedofil eftersom han gifte sig med en sexåring och började ha sex med henne vid nio års ålder.

Detta är ingen nyhet utan helt enligt den muslimska berättelsen förutom själva ordet pedofil. Det reella skälet som anförs av domstolen är att ”bevara den europeiska freden” och metoden är att inte förarga muslimska extremister. Man är inte ens tolerant mot de intoleranta, utan man är direkt undergiven och undfallande inför deras potentiella hot och våld.

Yttrandefriheten begränsas och överges när det är som viktigast att stå fast. Nu görs de intoleranta till normgivare och det kallas ”tolerans” att lyda de intoleranta. Orwells samhälle i 1984 håller på att återuppstå igen. När Irans ledare Ayatollah Khomeini 1989 utfärdade en dödsdom, en fatwa, mot den brittiske författaren Salman Rushdie protesterade väst, men nu anpassar sig ledare och media. Författaren Kenan Malik har träffande kallat denna anpassning för ”internaliserad fatwa”.

Men islamofilerna ser inte sig själva som rädda anpasslingar för den religion som växer snabbast och har ett avsevärt våldskapital. Nej de föredrar att se muslimerna som en ytterst svag och fredlig grupp som lätt blir missförstådd och ”drabbas av främlingsfientlighet”. Men få läror är en härskarideologi i samma utsträckning som islam. Att islam hamnar i konflikt beror på att den ser sig som den enda sanna läran, ”fredens hus”, medan alla andra hör till ”krigets hus”.

Den muslimska överordningen råder i Mellanöstern sedan mer än ett årtusende och etablerades i Spanien under flera århundraden. De kristna var en andra klassens medborgare ”dhimmis”, vilket betyder ”de beskyddade”, men kontentan är att de muslimska ”beskyddarna” bestämde ordningen, och inte oväntat i sin favör.

Det är en stor kontrast mellan denna ordning och den nuvarande situationen för anhängare av muslimsk tro i Europa. Det är lätt för dem att känna ett ressentiment och nära ett hat mot de ”otrogna”. Islamofilerna vill inte se den centrala konflikten utan agerar som välvilliga socialarbetare.

Med Europas historiska erfarenheter så är islamofilin märklig. Man har ingenting lärt av historien. Det osmanska rikets imperialism, Barbaresk-staternas slavräder mot Europa och allt annat ses som olyckliga snedsteg att osynliggöra

Många europeiska ledare lockas till följsamt dhimmi-beteende och internaliserad fatwa. I reaktion mot nationalismen som prioriterar det egna folkets intressen så ser den moderna nomenklaturan möjligheter att distansera sig från det egna folket som ett slugt drag. Man agerar som diktatorer i tredje världen vilka känner starkare band med världens överklass än med den egna befolkningen.

Man påverkas också av våldspotential i olika grupper. Den egna befolkningen knorrar, men kan dompteras, medan muslimerna utgör en grupp i den globala staten som kommer att kräva speciella privilegier. Eliten anser därför att det är smart att odla sitt islamofila varumärke.