KRÖNIKA • Den arabiskspråkiga valrörelse som nu växer fram i Sverige handlar om betydligt mer än några översatta broschyrer. Den visar hur den demografiska förändringen börjar förändra själva demokratin – vilka väljare partierna måste nå, på vilka språk de måste nås och vilka politiska majoriteter som i framtiden över huvud taget kommer att vara möjliga.
Jag skrev i går om hur svenska partiers politik numera marknadsförs på arabiska. Det kan förstås beskrivas som integration – fler ska kunna ta del av demokratin. Jag ser också någonting helt annat.
Ett land behöver ett gemensamt språk, och i Sverige måste det språket vara svenska. Det är genom svenskan vi arbetar tillsammans, följer samhällsdebatten, möter myndigheterna och framför allt kan tala med varandra.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Människor kan naturligtvis tala vilka språk de vill privat. Men målet med integrationen kan inte vara ett Sverige där stora befolkningsgrupper efter årtionden fortfarande behöver politiska budskap serverade på arabiska, somaliska eller andra invandrarspråk för att kunna följa en svensk valrörelse.
För då har vi inte lyckats integrera människor i en gemensam svensk offentlighet. Vi har börjat bygga parallella offentligheter. Och just där blir språkfrågan en demografisk fråga.
Hela den svenska integrationspolitiken har byggt på ett underförstått antagande – det finns en svensk majoritet som nyanlända successivt ska bli en del av. Man lär sig språket, kommer in i samhället och låter med tiden Sverige bli hemma.
Men vad händer när majoriteten själv krymper? Vad händer när den svensktalande och kulturellt svenska befolkningen inte längre är den självklara majoritet kring vilken integrationen sker?
Det är en fråga Sverige länge har kunnat skjuta framför sig. Men inte för evigt. Det brinner i knutarna.
LÄS ÄVEN: Parallell valrörelse på arabiska – väljare skräms med utvisning
Ju större de parallella språkgrupperna blir, desto lättare blir det att leva ett helt liv i Sverige utan att fullt ut träda in i den svenska offentligheten.
Man kan arbeta här, umgås här, konsumera medier här och nu uppenbarligen också följa en svensk valrörelse genom ett annat språk och andra informationskanaler.
Då förändras också integrationens logik. Så länge den svenska majoriteten är överväldigande finns ett starkt socialt och praktiskt tryck på den som kommer hit att lära sig svenska och anpassa sig till det omgivande samhället.
Men ju mindre majoriteten blir och ju större de parallella miljöerna blir, desto svagare riskerar det trycket att bli. Till slut når man en brytpunkt.
Och det är den brytpunkten som gör dagens arabiskspråkiga valkampanjer så mycket mer oroande än några broschyrer inför ett val.
Då ställs hela integrationsbegreppet på huvudet. För integration har alltid förutsatt någonting att integreras in i. Och när majoriteten inte längre är majoritet återstår en fråga som få svenska politiker vågat ställa – vem är det då egentligen som ska integreras i vem? Det är massinvandringens nattsvarta logik.
Jonas Andersson
De ger oss en föraning om ett Sverige där politiska partier inte längre självklart kan utgå från att väljarkåren delar ett gemensamt språk, en gemensam offentlighet eller ens samma bild av landet.
LÄS ÄVEN: Här är Vänsterpartiets arabiska reklam – varnar för rasism och diskriminering
Det är också där desinformationen blir särskilt farlig. När politiska budskap cirkulerar på språk som stora delar av det övriga samhället inte förstår kan påståenden, halvsanningar och rena lögner leva sina egna liv långt utanför den svenskspråkiga debattens kontroll.
Vi riskerar alltså inte bara att få människor som röstar olika. Vi riskerar att få människor som röstar utifrån olika informationsvärldar.
Och bakom allt detta finns den betydligt större demografiska frågan. Om utvecklingen fortsätter kan Sverige så småningom nå en punkt där den historiska svenska befolkningen själv inte längre utgör majoriteten i sitt eget land.
Då ställs hela integrationsbegreppet på huvudet. För integration har alltid förutsatt någonting att integreras in i.
Och när majoriteten inte längre är majoritet återstår en fråga som få svenska politiker vågat ställa – vem är det då egentligen som ska integreras i vem? Det är massinvandringens nattsvarta logik.
LÄS ÄVEN: Polisen Maria Rosander varnar för islamiseringen: ”Samhället äts upp inifrån”
Sverige skapade detta självt
Under årtionden fick vi höra att massinvandringen inte skulle förändra Sverige på något fundamentalt sätt. Ursprung skulle inte spela någon roll. Religion skulle inte spela någon roll. Kultur skulle inte spela någon roll. Alla skulle så småningom bli ungefär som vi.
Men när valet ska vinnas visar det sig plötsligt att allt detta spelar väldigt stor roll. Då översätts broschyrerna och då identifieras särskilda väljargrupper.
Då mobiliseras genom moskéer och etniska nätverk och då skräddarsys politiska budskap för människor utifrån språk, religion och migrationsbakgrund.
Det är knappast någon konspiration. Det är mycket enklare än så. Politiker vill ha röster.
Om det finns hundratusentals väljare som kan mobiliseras genom budskap om exempelvis diskriminering, islamofobi, migrationspolitik eller hotet från Sverigedemokraterna kommer politiska aktörer naturligtvis att försöka nå dem.
Och kan Socialdemokraterna köpa klanröster för tillstånd att få bygga ännu ett ljusskyggt islamiskt center, så gör de det. Vilket är precis vad som hänt, även om de förnekar det själva.
Och i detta uppstår också en politisk återkoppling som Sverige knappt har börjat diskutera. Ju större dessa väljargrupper blir, desto viktigare blir deras röster. Ju viktigare deras röster blir, desto större blir partiernas incitament att anpassa sin politik efter dem.
Migration förändrar därmed inte bara befolkningen. Den kan också förändra förutsättningarna för framtidens migrationspolitik.
Demografin röstar också
Det är här min tidigare intervju med den finländske matematikprofessorn och demografiforskaren Kyösti Tarvainen blir obehagligt relevant. Tarvainen har försökt beräkna hur befolkningssammansättningen i de nordiska länderna kan utvecklas över lång tid.
I en studie från 2018 beräknade han, utifrån modellens antaganden om bland annat migration, födelsetal och assimilering, att den infödda svenska befolkningens andel skulle kunna sjunka till omkring 49 procent 2065. Idag menar många att det kan gå snabbare än så.
Det är viktigt att vara exakt här. Det är en projektion, inte en profetia. Ändras migrationen och modellens övriga förutsättningar förändras också resultatet.
I en färsk Novusmätning uppger omkring 85 procent av de muslimska väljarna i Sverige att de stödjer något av de tre rödgröna partierna S, V och MP. Bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samlar tillsammans drygt 80 procent.
Jonas Andersson
Men just det är egentligen hela poängen. Framtiden är inte ödesbestämd. Den är beroende av vad vi gör nu.
LÄS ÄVEN: Det enda som aldrig får vara problemet
När jag intervjuade Tarvainen tidigare i år var hans slutsats att minskad invandring inte längre är tillräckligt om ambitionen är att faktiskt vända utvecklingen. Hans slutsats var därför återvandring. Och det är här demografin möter demokratin.
Befolkningen bestämmer vilka röster som finns
Det borde egentligen vara självklart. Om två väljargrupper i genomsnitt har kraftigt olika politiska preferenser får en förändring av gruppernas relativa storlek också politiska konsekvenser.
Det betyder naturligtvis inte att människor med invandrarbakgrund röstar likadant. Det gör de inte. Människor byter åsikt, assimileras, gör klassresor och barn kan få helt andra politiska värderingar än sina föräldrar.
LÄS ÄVEN: Europa håller på att byta befolkning – men politikerna talar fortfarande om integration
Men i en färsk Novusmätning uppger omkring 85 procent av de muslimska väljarna i Sverige att de stödjer något av de tre rödgröna partierna S, V och MP. Bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samlar tillsammans drygt 80 procent.
Och redan i dag ser vi hur religion, migration, etnicitet och grupptillhörighet kan användas för politisk mobilisering. Det är demokrati i dess mest brutala matematiska form.
Om Europas demografi förändras i grunden förändras också Europa. Länder är inte bara administrativa ytor med ett organisationsnummer, en flagga och ett skatteverk. Nationer består också av människor, språk, historia, kultur och kontinuitet mellan generationer.
Jonas Andersson
Den som får flest röster vinner. Men befolkningen bestämmer vilka röster som finns att vinna.
LÄS ÄVEN: Hesa Fredrik tjuter – men ingen varnar för invasionen
Vlaardingerbroek: Europa utan européer
Samma fråga återkom när jag intervjuade den nederländska opinionsbildaren och högerdebattören Eva Vlaardingerbroek. För henne är massinvandringen inte längre främst en diskussion om integrationsbudgetar, arbetsmarknad eller kriminalitet. Hon betraktar frågan som existentiell – vilka människor kommer i framtiden att utgöra Europas befolkning?
Och därmed – vilka som kommer att utgöra Europas väljarkår?
Vlaardingerbroek formulerade sin ståndpunkt sanningsenligt och brutalt:
– Europa utan européer som majoritetsbefolkning kommer inte längre att vara Europa.
LÄS ÄVEN: Eva Vlaardingerbroek till Samnytt: ”Återvandring är Europas sista fredliga möjlighet”
Man kan hålla med henne eller avsky slutsatsen – men verkligheten går inte att trolla bort. Europa är inte bara ett stycke mark och en geografisk yta. Det är vaggan till världens mest framgångsrika och humanistiska civilisation och kultur.
Om Europas demografi förändras i grunden förändras också Europa. Länder är inte bara administrativa ytor med ett organisationsnummer, en flagga och ett skatteverk. Nationer består också av människor, språk, historia, kultur och kontinuitet mellan generationer.
Det borde egentligen vara det mest självklara i världen att begripa.
Kan högern vinna tillbaka makten?
Här kommer vi till frågan som den svenska högern borde ligga sömnlös över. Vad händer med möjligheten att föra en restriktiv migrationspolitik om de grupper som i högst grad motsätter sig denna politik samtidigt växer som andel av väljarkåren?
Vad händer med Sverigedemokraterna? Vad händer med Moderaterna och Kristdemokraterna?
Vad händer med möjligheten att bilda en borgerlig regering om vänstersidan lyckas bygga en långsiktig koalition av traditionella vänsterväljare, offentliganställda storstadsväljare och stora grupper väljare med utomeuropeisk bakgrund?
Högern tycks fortfarande föreställa sig politiken ungefär som en fotbollsmatch. Förlorar vi den här gången vinner vi nästa. Eller gången därefter.
Men det resonemanget bygger på ett antagande som nästan aldrig uttalas – att spelplanen och väljarkårens grundläggande sammansättning förblir ungefär desamma.
Och där kommer vi till ordet som fortfarande får stora delar av det svenska etablissemanget att sätta kaffet i vrångstrupen. Återvandring. Vlaardingerbroek beskrev den när jag intervjuade henne som Europas sista fredliga möjlighet. Tarvainens slutsats är från ett demografiskt perspektiv besläktad – om ambitionen är att faktiskt vända utvecklingen räcker det enligt honom inte att bara minska den framtida invandringen.
Jonas Andersson
Det gör de inte. Sverige förändras mellan varje val – och de senaste decennierna har vårt land förändrats drastiskt.
LÄS ÄVEN: Sverige står inför sitt ödesval – och Tidö riskerar att ha kastat bort sin chans
Tänk på mekanismen. Migration skapar nya medborgare och väljare. Väljarna påverkar migrationspolitiken. Och migrationspolitiken påverkar i sin tur framtidens befolkning.
Och framtidens befolkning bestämmer nästa generations väljarkår. Det skapar en självförstärkande politisk utveckling. Ju längre den går, desto svårare blir det att samla en demokratisk majoritet för den politik som skulle kunna bryta den.
LÄS ÄVEN: Andersson: ”Dags att kraftsamla kring nästa demografiska ödesfråga”
Det är därför dagens arabiskspråkiga valkampanjer är betydligt viktigare än några broschyrer. De visar oss en otäck framtid i miniatyr.
Återvandring
Och där kommer vi till ordet som fortfarande får stora delar av det svenska etablissemanget att sätta kaffet i vrångstrupen. Återvandring.
Vlaardingerbroek beskrev den när jag intervjuade henne som Europas sista fredliga möjlighet. Tarvainens slutsats är från ett demografiskt perspektiv besläktad – om ambitionen är att faktiskt vända utvecklingen räcker det enligt honom inte att bara minska den framtida invandringen.
Jag tycker att den frågan måste tas på allvar.
Inte därför att människor med utländsk bakgrund saknar människovärde eller demokratiska rättigheter. Självklart gör de inte det. Utan därför att också svenskar har rätt att vilja att Sverige förblir Sverige. Européer har rätt att vilja att Europa förblir europeiskt.
Och jag vägrar acceptera argumentet att vi måste göra tvärtom bara för att ett gäng vilsna skinnskallar använde parollen ”Bevara Sverige svenskt” på 80-talet. Det är ungefär lika korkat som att hävda att vi måste äta kött eftersom Hitler var vegetarian.
Jonas Andersson
Det är en självklarhet som vi accepterar när nästan alla andra folk i världen uttrycker den, men som plötsligt blir suspekt när européer gör det.
LÄS ÄVEN: Återvandringsinstitutets chef varnar Sverige: ”Ni har ett tidsfönster på fem till tio år”
Ett svenskt Sverige även för våra barnbarn
För mig är därför återvandring inte i första hand en fråga om ilska eller bestraffning. Det är en fråga om framtiden. Om Sverige även om femtio eller hundra år ska vara ett igenkännbart svenskt och europeiskt land räcker det inte att förvalta den demografiska utvecklingen lite effektivare. Den måste vändas.
Och jag vägrar acceptera argumentet att vi måste göra tvärtom bara för att ett gäng vilsna skinnskallar använde parollen ”Bevara Sverige svenskt” på 80-talet. Det är ungefär lika korkat som att hävda att vi måste äta kött eftersom Hitler var vegetarian.
Hur en sådan politik utformas är en separat diskussion. Den måste naturligtvis följa svensk lag och internationella åtaganden och skilja mellan exempelvis frivillig återvandring, personer utan rätt att vistas i landet och svenska medborgare, vars rättigheter inte upphör därför att deras föräldrar föddes någon annanstans.
Men själva målsättningen måste gå att diskutera. För alternativet är också ett politiskt val. Att fortsätta mot en plats där Sverige upphör att vara ett svenskt land.
Demokrati kräver något gemensamt
Det finns dessutom en djupare fråga än vem som vinner valet. Hur länge fungerar en demokrati väl om medborgarna inte längre delar samma offentliga samtal?
Demokrati är mer än valsedlar. Den förutsätter åtminstone någon form av demos – människor som uppfattar sig som deltagare i samma samhälle, kan kommunicera med varandra och i huvudsak diskuterar samma politiska verklighet.
Men demografi är inte väder. Den är resultatet av politiska beslut. Och politiska beslut kan ändras. Frågan är bara hur länge möjligheten finns kvar. För en dag kanske den svenska högern upptäcker att den inte förlorade makten för fyra år. Den förlorade möjligheten att återfå den.
Jonas Andersson
Det Sverige som byggde den moderna svenska demokratin hade detta nästan gratis. Nästan alla talade samma språk. Det fanns en stark gemensam nationell identitet. Socialdemokraten och moderaten kunde avsky varandras politik men de diskuterade åtminstone vilket slags Sverige Sverige skulle vara.
Nu riskerar själva frågan att förändras. Inte hur Sverige ska styras, utan vad Sverige är.
LÄS ÄVEN: Demografiforskaren till riksdagen: ”Endast återvandring kan rädda Sverige”
Valet som inte går att göra om
Det är därför jag tror att vi kommer att se tillbaka på den här tiden med förvåning. Vi såg siffrorna. Vi såg segregationen. Vi såg parallellsamhällena. Vi såg språkproblemen. Vi såg religiös och etnisk mobilisering. Och vi såg valkampanjerna på arabiska.
Och ändå fortsatte stora delar av det politiska Sverige att tala om demografin som om den vore en väderprognos som ingen kunde påverka.
Men demografi är inte väder. Den är resultatet av politiska beslut. Och politiska beslut kan ändras.
Frågan är bara hur länge möjligheten finns kvar. För en dag kanske den svenska högern upptäcker att den inte förlorade makten för fyra år. Den förlorade möjligheten att återfå den.
LÄS ÄVEN: Bali: Demografin kan omöjliggöra framtida högerregeringar
Och en dag kanske svenskarna upptäcker att frågan inte längre är vilket slags Sverige de vill lämna efter sig. Utan om det Sverige som deras förfäder lämnade till dem fortfarande finns kvar.
Därför måste utvecklingen vändas medan den fortfarande går att vända. För om Sverige också i framtiden ska vara ett svenskt och europeiskt land måste svenskarna själva våga säga att det är precis vad de vill.
