LEDARE • När partiledarna nu laddar inför ännu en valrörelse kommer debatten att handla om kriminalitet, elpriser, Nato, klimat, sjukvård och ekonomi. Men en av de mest skamliga konsekvenserna av de senaste decenniernas politiska vägval riskerar återigen att hamna i skuggan. Det handlar om hur massinvandringen, den misslyckade integrationen och politikernas feghet har förvandlat stora delar av svensk äldreomsorg till en miljö där övergrepp, vanvård, stölder och förnedring blivit ett återkommande inslag i vardagen för några av samhällets mest skyddslösa människor.
Enligt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson finns det numera inte särskilt mycket kvar att göra på migrationsområdet. Det beskedet gav han nyligen i SVT partiledarutfrågning. Det mesta är på plats, menade Åkesson. Nu återstår bara integrationen.
Personligen delar jag inte den bilden. Av de dryga två miljoner utlandsfödda människor – de flesta från avlägsna länder och kulturer – som bor i Sverige går nog inte ens hälften att integrera. Kanske på arbetsmarknaden, kanske från att begå grova brott – men börjar man skrapa på ytan om vad de har för värderingar framträder sådant som är betydligt svårare att integrera bort, sådant som i grunden är viktigare för Sveriges identitet som svensk.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Tillkommer gör närmare ytterligare en miljon av deras ättlingar som i mångt och mycket ärvt föräldrarna värderingar och inte sällan förstärkt dem och lagt sig till med ett än mer antisocialt, kriminellt och svenskfientligt leverne. Lycka till, säger jag till Åkesson när han nu upprepar ungefär av dse övriga sju partierna sagt i decennier men misslyckats kapitalt med.
LÄS ÄVEN: Sveriges skamfläck: Välfärdslandet som övergav sina gamla
Men även om man accepterar Åkessons premiss finns det ett område där konsekvenserna av den förda migrationspolitiken fortfarande är högst levande och påtagliga. Ett område som dessutom berör hundratusentals människor och deras anhöriga. Det är äldreomsorgen.
Varje vecka rapporteras nya fall av stölder, misshandel, sexuella övergrepp, förnedring och grov vanvård inom hemtjänst och äldreboenden. Bakom statistiken finns människor som byggt det välfärdsland vi idag lever i och som borde kunna förvänta sig trygghet, värdighet och respekt under sina sista år. I stället möter många ett system som alltför ofta sviker dem på värsta tänkbara sätt.
Ett mönster som ingen vill tala om
När man följer rättsfall, förundersökningar och myndighetsrapporter framträder ett etniskt, kulturellt och värderingsrelaterat mönster som få politiker vill diskutera öppet. Det handlar inte om alla invandrare. Det handlar kanske inte ens om de flesta. Men det handlar om alltför många på fel plats i det svenska samhället – rentav i fel land.
Det handlar om att en oproportionerligt stor del av de mest uppmärksammade fallen av övergrepp, vanvård och brottslighet mot äldre begås av personer med utomeuropeisk bakgrund, samtidigt som offren nästan alltid är etniska svenskar. Den observationen borde vara självklar att diskutera i ett land som säger sig vilja lösa samhällsproblem. I stället har ämnet länge varit närmast tabubelagt.
Förklaringen är uppenbar. Så fort frågan kommer på tal uppstår en reflexmässig rädsla för att bli anklagad för rasism. Resultatet blir att debatten aldrig förs på allvar. Inte i partiledardebatter. Inte i valrörelser. Inte i public service. Men problem som inte får beskrivas kan heller inte lösas.
Det handlar ytterst om värderingar. Om synen på äldre människor, på kvinnor, på auktoriteter och på omsorgsyrken. Det handlar om individer som inte tagit med sig det bästa från sina ursprungsländer, utan det sämsta. Och när dessa individer dessutom är liktydiga med dem med svagast språkkunskaper, lägst utbildning och minst lämplighet för omsorgsarbete blir konsekvenserna förödande.
Valrörelsens stora hyckleri
Det märkliga är att samma politiska partier som gärna talar om inkludering, mångfald och antirasism sällan visar samma engagemang för de äldre som drabbas.
Under decennier har äldreomsorgen fungerat som en ventil för misslyckad integrationspolitik. När människor inte kommit in på arbetsmarknaden har omsorgen blivit en av de verksamheter där kompetenskraven kunnat sänkas för att skapa sysselsättning.
Det är en politik som aldrig hade accepterats inom flygtrafik, kärnkraft och en rad andra sektorer där kompetens anses självklar och nödvändig. Men när det gäller gamla människor har kraven gång på gång fått ge vika som om de inte är viktiga, som om de inte räknas – de hr ju gjort sitt i samhället och ska snart dö, förefaller det som om våra politiker cyniskt resonerar.
Det är svårt att komma undan slutsatsen att många politiker varit mer rädda för att framstå som exkluderande, främlingsfientliga, rasistiska och att ifrågasätta sitt mångfaldsprojekt än för att äldre människor ska utsättas för vanvård.
SD ser problemet – men gör för lite
Samtidigt vore det ohederligt att låtsas som om alla partier bär samma ansvar. Sverigedemokraterna är i praktiken det enda riksdagsparti som under senare år konsekvent lyft fram problemen och kritiserat synen på äldreomsorgen som integrationsprojekt.
Partiet har heller inte haft något regeringsinflytande förrän under den innevarande mandatperioden och även då ett begränsat sådant som stödparti. Det förtjänar att erkännas. Men det räcker inte riktigt som ursäkt.
SD har ändå haft en hel mandatperiod på sig att påverka utvecklingen med ultimativa krav på Ulf Kristersson om han vill fortsätta regera . Trots stora ord om att äldreomsorgen inte ska vara ett integrationsprojekt har resultaten varit begränsade.
Samnytt rapporterar fortfarande varje vecka om nya hårresande fall av brott och vanvård i äldreomsorgen. Och de utgöra bara toppen av ett isberg av missförhållanden och urusel kvalitet i verksamheterna
Problemet med svensk äldreomsorg idag är inte brist på formuleringar i pressmeddelanden, debattartiklar eller andra utspel. Problemet är bristen på genomförda reformer.
LÄS ÄVEN: Pensionär fick ättiksprit av hemtjänsten i stället för saft – flera liknande fall
Läpparnas bekännelse hjälper inte den dementa kvinnan som inte kan kommunicera med sin vårdpersonal och i alltför många fall blir utsatt för övergrepp. Den hjälper inte den äldre mannen som blir bestulen av sin hemtjänstpersonal. Den hjälper inte de anhöriga som år efter år ser samma missförhållanden upprepas.
Språkkrav som knappt gör skäl för namnet
Ett tydligt exempel är de nya språkkrav som nyligen införts. Vid första anblick kan reformen framstå som ett stort steg framåt. Men vid närmare granskning visar det sig att den är betydligt mindre långtgående än många tror.
LÄS ÄVEN: Undermålig svenska i äldreomsorgen hos tre av fyra kommuner
Den som anställs behöver fortfarande inte kunna svenska på den nivå som arbetet kräver. Ansvaret läggs i stället på arbetsgivaren att successivt utveckla den anställdes språkkunskaper. Hur lång tid det får ta är oklart. Det innebär att den grundläggande problematiken består för överskådlig framtid, kanske för alltid.
Omsorgsarbetet kräver inte bara god vilja. Det kräver förmåga att förstå instruktioner, dokumentera korrekt, upptäcka medicinska förändringar och kommunicera med människor som ofta lider av demens eller andra kognitiva sjukdomar.
LÄS ÄVEN: Skärpta språkkrav välkomnas i äldreomsorgen: ”De tar fel på schampo och handsprit”
Om personal förväxlar schampo med handsprit, frukostflingor med kattmat, saft med ättikssprit eller inte förstår vad en vårdtagare försöker berätta är det inte ett integrationsproblem. Det är ett patientsäkerhetsproblem.
Kompetenskrisen det verkliga haveriet
Men språkfrågan är egentligen bara toppen av isberget. Den verkliga krisen handlar om kompetens. Under lång tid har äldreomsorgen tillåtits utvecklas till en lågstatussektor med låga löner, hög personalomsättning och otillräckliga krav.
När kvalificerad arbetskraft söker sig bort fylls tomrummet av människor som ofta saknar både utbildning och erfarenhet. Människor som inte är där av något kall att vårda och hjälpa, utan bara för att de annars skulle bli av med sina socialbidrag.
LÄS ÄVEN: 79-åriga Eva serverades kattmat av hemtjänsten: ”Språksvårigheter”
Det borde vara tvärtom. Om ett samhälle verkligen värderar sina äldre borde äldreomsorgen vara en av välfärdens mest attraktiva arbetsplatser. Lönerna borde vara betydligt högre. Utbildningskraven borde vara betydligt högre. Urvalsprocesserna borde vara betydligt hårdare. Bakgrundskontroller borde vara obligatoriska och återkommande.
I praktiken borde konkurrensen om tjänsterna vara så hård att arbetsgivarna kan välja bland de mest kvalificerade kandidaterna, inte bland dem som råkar stå till buds och där vakanserna är avsevärt fler än vad som går att fylla.
Pengarna finns – frågan är vad vi prioriterar
Invändningen kommer alltid omedelbart. Det kostar. Ja, det gör det. Men politik handlar ytterst om prioriteringar.
Staten spenderar årligen åtskilliga tiotals miljarder kronor på bistånd. Ytterligare miljardbelopp går till migration, integration och olika internationella åtaganden. Sverige har dessutom åtagit sig omfattande stöd till Ukraina.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: När biståndet krymper på pappret men växer i verkligheten
Man kan diskutera varje enskild post för sig. Men den grundläggande frågan kvarstår. Hur kan ett land som anser sig ha råd med allt detta samtidigt hävda att resurserna inte räcker till att skapa världens bästa äldreomsorg?
Och för att inkludera Sverigedemokraterna i kritiken – hur kan ett parti som hamrat in mantrat att Sverige och svenskarna ska komma först gå med på detta? Hur försvarar man det inför sina väljare?
LÄS ÄVEN: Miljarder skänks i bistånd och krig – men pensionärer får indragen mat
På kompetenshöjande satsningar inom äldreomsorgen har staten under flera år lagt belopp som framstår som ytterst blygsamma i jämförelse med många andra budgetposter, inte minst de som går till andra länder än Sverige, till människor i helt andra delar av världen.
Det säger något om prioriteringar. Och prioriteringar avslöjar alltid vad makthavare egentligen anser vara viktigast.
Varför behandlas inte dessa brott som hatbrott?
Det finns ytterligare en dimension som sällan diskuteras. När unga personer systematiskt riktar brott mot äldre svenskar aktualiseras aldrig frågan om hatbrott. Detta trots att lagstiftningen uttryckligen anger att etniska motiv ska vara en straffskärpande omständighet.
I fall efter fall ser vi hur gärningsmän med utomvästlig bakgrund uttrycker kollektivt förakt för sina offer, använder nedsättande benämningar utifrån svenskfientliga tankefigurer och aktivt väljer ut äldre svenskar som måltavlor. Ändå väcks nästan aldrig frågan om hatbrottsmotiv.
LÄS ÄVEN: Varför ses aldrig åldringsbrott som hatbrott
Om rättsstaten ska vara trovärdig måste samma principer gälla oavsett vem som är offer och vem som är förövare. Hatbrott kan inte vara ett begrepp som bara används när det passar den politiska berättelsen.
Ett samhälles moraliska bokslut
Inför nästa års val kommer partierna att tävla om att framstå som mest ansvarstagande. Men få frågor säger mer om ett samhälles verkliga moral än hur det behandlar sina äldre.
Den generation som byggde Sverige borde inte behöva avsluta sina liv i otrygghet, ensamhet eller rädsla. De borde inte behöva oroa sig för att bli bestulna, förnedrade eller missförstådda av den personal som satts att hjälpa dem. Och deras anhöriga borde inte behöva undra om nästa telefonsamtal handlar om ännu ett missförhållande som hade kunnat förhindras.
Äldreomsorgen borde inte vara en integrationsåtgärd. Den borde inte vara en arbetsmarknadsåtgärd. Den borde inte vara en kommunal budgetregulator. Den borde vara ett uttryck för nationell tacksamhet.
När valrörelsen nu tar fart borde varje partiledare ställas mot väggen om detta. Varför skyddar man inte de äldres trygghet och värdighet? Varför fortsätter man låtsas som att problemen inte finns trots att inte en enda vecka passerar utan rapporter om missförhållanden, vanvård, stölder och övergrepp?
LÄS ÄVEN: Gröt utan mjölk till frukost när kommunen sparar på demenssjuka äldre
De invandrare som gör sig skyldiga till allt detta har naturligtvis det primära ansvaret i varje enskilt fall. Men det större och övergripande ansvaret har politikerna, på riksplanet och i kommunerna och deras handgångne högre tjänstemän. De som förvandlat en äldreomsorg som för bara 50 år sedan var rena Bullerbyn till en helvetets förgård.
Jag känner personligen ett flertal personer – svenskar – som på 70-talet arbetade i äldreomsorgen som sedan gick vidare till att bli läkare, forskare och mentalskötare. Personer som vittnat om att det då fanns både tid och resurser att ta hand om de äldre. Sverige sägs vara ett rikt land, rikare idag än då. Det märks inte i de här verksamheterna.
Ett civiliserat samhälle mäts ytterst inte efter hur det behandlar de starka, utan efter hur det behandlar dem som inte längre kan försvara sig själva. Våra politiker talar gärna om ”utsatta grupper” och ”inkluderande”. Men den kanske mest utsatta gruppen av alla exkluderar man.
