Dagerlind: Hur länge kan Zelenskyj regera utan ett val?

LEDARE • Volodymyr Zelenskyj är fortfarande Ukrainas laglige president, om än med stöd av undantagslagar. Men ju längre kriget pågår, desto svårare blir det att bortse från den demokratiska paradox som uppstått – Rysslands invasion är skälet till att ukrainarna inte kan välja sin president och Vladimir Putin kan genom att fortsätta kriget indirekt skjuta nästa ukrainska val framför sig. Samtidigt har också väst starka skäl att upprätthålla kontinuiteten i Kiev. Zelenskyj är en beprövad och pålitlig partner. Ingen vet med säkerhet vilken utrikespolitisk kurs hans efterträdare skulle välja.

Det är frestande att beskriva Volodymyr Zelenskyj som en president som ”sitter på övertid” utan folkets mandat. Hans femåriga mandatperiod, som inleddes efter jordskredssegern 2019, skulle under normala omständigheter ha följts av ett nytt presidentval våren 2024. Men juridiskt är saken mindre dramatisk än vad kritikerna antyder.

Ukrainas konstitution säger uttryckligen i artikel 108 att presidenten utövar sina befogenheter fram till dess att en nyvald president tillträder. Krigslagarna förhindrar samtidigt val under det pågående kriget. Zelenskyj har därför inte på något uppenbart sätt ockuperat ett ämbete som han enligt konstitutionen borde ha lämnat. Han är fortfarande Ukrainas president med formella befogenheter att vara det. Men juridisk legitimitet och demokratisk legitimitet är inte riktigt samma sak.

Putin kan inte få bestämma när Ukraina röstar

Det är här den nyligen avskedade försvarsministern Mychajlo Fedorovs utspel blir intressant som jag skrev om nyligen. ”Vi får inte låta Putin bestämma när ukrainarna kan välja sin regering”, sade han i veckan när han efterlyste en modell för att genomföra val trots kriget.

LÄS ÄVEN: Sparkade försvarsministern utmanar Zelenskyj som president

Fedorov har en poäng som blir svårare att avfärda ju längre kriget fortsätter. Ryssland invaderar Ukraina. Ukraina inför krigslagar. Krigslagarna omöjliggör val. Ryssland fortsätter kriget. Valet skjuts därför upp igen. I teorin kan detta pågå mycket länge. Kanske också i praktiken, då intresset för att fortsätta kriget förefaller starkare hos många aktörer än att få ett slut på det.

Den absurda konsekvensen blir att Putin, som vill försvaga den ukrainska demokratin, indirekt får inflytande över när denna demokrati kan använda sitt viktigaste instrument för ansvarsutkrävande.

Samtidigt är invändningarna mot ett val under kriget högst verkliga. Hur genomför man en rättvis valrörelse medan städer bombas? Hur garanterar man rösträtten för soldater vid fronten? För miljontals ukrainare i exil utomlands? För människor som bor nära frontlinjen – eller på territorium som kontrolleras av Ryssland?

Det är inte bara administrativa detaljer. Det handlar om själva valets legitimitet. Och det finns heller inget tydligt folkligt uppror för att omedelbart gå till val. Opinionsmätningar har visat att en majoritet ukrainare, om än en knapp sådan, fortfarande föredrar att vänta med val tills kriget är över. Problemet är snarare vad som händer om det aldrig tycks ta slut. Vad skulle svaret bli om man kompletterade frågan med en siffra på ytterligare fem år. Eller tio?

Ett mandat som inte kan förnyas

Det är också värt att skilja på stödet för Zelenskyj och stödet för att hålla val. En ukrainare kan mycket väl anse att det vore oansvarigt att organisera presidentval mitt under ett krig – och samtidigt vilja rösta bort Zelenskyj den dag valet faktiskt kommer. Det är där uttrycket ”folkligt mandat” blir besvärligt.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Borde Ukraina gjort som Ungern och Tjeckoslovakien?

Zelenskyj fick ett närmast överväldigande mandat 2019. Han vann den andra valomgången med drygt 73 procent av rösterna. Efter den ryska invasionen 2022 blev han dessutom symbolen för det ukrainska motståndet och åtnjöt ett exceptionellt förtroende. Men inget opinionsinstitut kan ersätta ett val, i synnerhet inte med gamla siffror.

Fedorovs avsked och de protester som följde visar att Zelenskyjs politiska ställning inte längre är vad den var under krigets första år. Fedorov, som själv tillhörde Zelenskyjs innersta politiska krets, framstår nu som en möjlig framtida utmanare. Aktuella opinionsmätningar pekar till och med på att Fedorov skulle kunna besegra den sittande presidenten i en andra valomgång.

Det betyder inte att Zelenskyj saknar folkligt stöd. Men det betyder att ingen längre med säkerhet kan veta hur stort det är. Det är trots allt vad val är till för att ta reda på.

Ukrainas konstitution sätter samtidigt en gräns på två presidentmandat i följd. Zelenskyj är formellt fortfarande inne på sitt första – de extra år han sitter kvar i väntan på att ett nytt val ska kunna hållas innebär inte att en andra mandatperiod automatiskt har börjat. Det betyder att han, åtminstone utifrån konstitutionens ordalydelse, skulle kunna kandidera för ytterligare fem år när val åter blir möjliga. Men ju längre kriget pågår, desto mer besvärande blir den möjligheten ur demokratisk synvinkel.

Om Zelenskyj exempelvis skulle sitta kvar i närmare tio år innan nästa val och därefter begära väljarnas mandat för ytterligare fem, skulle han i teorin kunna regera omkring 15 år i sträck – trots att systemet normalt begränsar en president till två femåriga mandatperioder. Det behöver inte vara juridiskt fel. Men det skulle vara fullt rimligt att fråga om den som redan fått sin tid vid makten kraftigt förlängd av ett extraordinärt undantagstillstånd också bör avstå från att utnyttja möjligheten till ytterligare en mandatperiod.

Väst vet vad man har

Sedan finns en dimension som sällan diskuteras lika öppet. Zelenskyj är inte bara Ukrainas president. Efter mer än fyra års krig är han också en av västvärldens viktigaste politiska samarbetspartner.

USA och de europeiska Natoländerna har investerat enorma ekonomiska, militära och politiska resurser i Ukrainas överlevnad. Ukrainas försvar är djupt integrerat med väst genom vapenleveranser, utbildning, underrättelsesamarbete och finansiering. Zelenskyj är i det sammanhanget en känd storhet. Väst vet var man har honom.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Reformutrymmet tog inte slut av sig självt – följ pengarna till Ukraina

Hans regering har konsekvent eftersträvat medlemskap i EU och Nato och betraktar Ukrainas framtid som förankrad i den västliga säkerhetsordningen. Trots återkommande meningsskiljaktigheter med Washington och europeiska huvudstäder råder ingen tvekan om Ukrainas geopolitiska riktning under Zelenskyj.

Det finns därför rationella skäl för europeiska regeringar att föredra politisk kontinuitet i Kiev framför den osäkerhet som ett presidentval skulle innebära. Det kan men behöver inte handla om någon dold konspiration. Stater har intressen och beträffande Ukraina är man ganska tydlig med vilka de är.

Minnet av Janukovytj finns kvar

Väst vet dessutom att Ukrainas västorientering inte är någon historisk naturlag. Viktor Janukovytj vann presidentvalet 2010 och försökte under sin tid vid makten balansera mellan Ryssland och väst. När han 2013 avstod från det planerade associationsavtalet med EU och i stället närmade sig Moskva utlöstes protesterna på Majdan, vilka slutade med hans fall i februari 2014.

Vad som hände då beskrivs fortfarande på radikalt olika sätt beroende på vem som berättar historien. I det officiella väst talar man om Majdanrevolutionen eller ”värdighetsrevolutionen” – en folklig revolt mot korruption och en auktoritär president som övergav landets europeiska framtid. Andra framställer händelserna som en väststödd statskupp.

Verkligheten innehåller element som gör båda de förenklade berättelserna otillräckliga. Majdan var en verklig och omfattande ukrainsk proteströrelse. Men USA och EU var samtidigt långt ifrån neutrala åskådare.

Västmakter stödde den västvänliga oppositionen och försökte påverka Ukrainas politiska utveckling, samtidigt som Ryssland använde både ekonomiska morötter och påtryckningar för att dra landet åt motsatt håll. Analytiker beskrev redan 2014 utvecklingen som en geopolitisk dragkamp där både Ryssland och väst försökte påverka Ukrainas orientering.

Det är relevant även i dag. För ett framtida ukrainskt presidentval handlar inte bara om vem som administrerar staten bäst. Det kan också handla om vilken relation landet ska ha till Washington, Bryssel och Moskva – och om vilka eftergifter Ukraina kan acceptera för att avsluta kriget.

Nästa president behöver inte vara Zelenskyj

Därför vore det naivt att tro att västmakterna är likgiltiga inför vem som styr Ukraina och passivt ser på – oavsett retoriken om hur förkastligt det är med valpåverkan från främmande makt. En efterträdare till Zelenskyj skulle kunna vara lika tydligt västorienterad. Kanske ännu mer. Men det finns ingen garanti för det.

Efter år av död, mobilisering, flykt, förstörda städer och ekonomiska umbäranden kan en framtida kandidat också vinna stöd på ett helt annat budskap – att det viktigaste nu är att få slut på kriget, även om priset blir territoriella eller säkerhetspolitiska kompromisser som tidigare betraktats som otänkbara.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Kunde Ukrainakriget ha undvikits med Trump?

Här måste man samtidigt vara försiktig med påståendet att ukrainarna redan skulle vilja acceptera vilken fred som helst. Opinionen är betydligt mer komplicerad än så. Krigströtthet och minskad optimism om en militär seger innebär inte automatiskt beredskap att utan vidare acceptera Putins villkor.

Och uppfattningen om väst är inte heller enhetlig – en KIIS-mätning från försommaren visade exempelvis att 64 procent fortfarande betraktade Europas stöd som seriöst och inriktat på en rättvis fred, medan 25 procent ansåg att Europa blivit trött och pressade Ukraina mot en orättvis uppgörelse.

Synen på USA var betydligt mer skeptisk. Men just därför är nästa val oförutsägbart. En demokrati kan välja fel – åtminstone sett från andra staters perspektiv.

Ett proxykrig – men inte bara

Det leder också till den obekväma frågan om vad Ukrainakriget egentligen har blivit. I grunden är svaret enkelt – Ryssland invaderade Ukraina och Ukraina försvarar sitt land. Men efter fyra och ett halvt års storskaligt krig är detta samtidigt en del av en betydligt större geopolitisk konflikt.

Natoländer förser Ukraina med vapen, pengar, utbildning och underrättelser samtidigt som de själva försöker undvika direkt militär konfrontation med Ryssland. Moskva beskriver i sin tur kriget som en konflikt med väst och betraktar Ukrainas framtida säkerhetspolitiska orientering som en central fråga. Det finns därför uppenbara inslag av proxykrig mellan Ryssland och väst.

Men ordet blir missvisande om det får antyda att ukrainarna själva saknar agens. Ukraina är inte bara en spelpjäs som Nato flyttar på ett schackbräde. Det är ett land som utsatts för en rysk invasion och som har egna intressen, egna politiska konflikter och egna uppfattningar om hur kriget bör sluta. Man frigjorde sig från makten i Moskva när Sovjetunionen imploderade. Den friheten vill man inte ge upp. Men det handlar också om en frihet från det totalitära, och i det blir valfrågan och att ha ett styre med ett verkligt demokratiskt mandat viktig.

Två saker kan vara sanna samtidigt – detta är Ukrainas försvarskrig mot Ryssland, och Ukraina har blivit den viktigaste arenan för en större maktkamp mellan Ryssland och väst.

Kontinuitet ligger i västs intresse

Det vore därför för långtgående att hävda att Zelenskyj sitter kvar endast därför att Nato vill ha honom kvar. Det finns inga belägg för ett sådant orsakssamband, annat än faktumet att ingenting skulle bli kvar som det är i Ukraina utan västvärldens stöd i kriget.

Men att föreställa sig det motsatta – att Washington, London, Paris, Berlin och Bryssel saknar preferenser och bara sitter med armarna i kors är också nativt. De har lagt enorma resurser på Ukrainas försvar. Det finns globala geopolitiska intressen och man har byggt upp starka fungerande relationer med landets politiska och militära ledning. Och de vet från Ukrainas moderna historia att landets politiska orientering kan förändras.

LÄS ÄVEN: Albinsson: Ukraina – det ständiga kriget?

Det är därför rimligt att anta att kontinuiteten under Zelenskyj har ett värde för åtminstone delar av väst. Men att hävda att detta är det enda eller ens främsta skälet till att något val inte hålls vore däremot att gå längre än beläggen medger. Den distinktionen är viktig, även om spekulationer måste vara tillåtna.

Demokratins verkliga stresstest kommer senare

Det största demokratiska problemet är kanske därför inte att Ukraina saknar val just nu. Att ställa in val medan landet utsätts för en storskalig invasion kan försvaras både juridiskt och praktiskt. Det verkliga stresstestet kommer om undantaget blir mer permanent.

Hur länge kan ett land förbli demokratiskt om väljarna aldrig får möjlighet att byta regering? När övergår ett legitimt undantagstillstånd till ett demokratiskt problem? Och vem ska avgöra när den gränsen passerats? Fedorovs fråga förtjänar därför ett bättre svar än att bara avfärdas med att det råder krig.

Ukraina slåss inte bara för territorium. Landet har under hela kriget framhållit att det också försvarar rätten att själv välja sin politiska framtid. Då måste denna rätt förr eller senare också omfatta möjligheten att välja bort dem som styr landet.

Annars uppstår den paradox som Fedorov sätter fingret på – den stat som försökte kuva Ukrainas demokrati med våld får samtidigt, genom att fortsätta kriget, makt att skjuta dess nästa demokratiska vägval på framtiden.

Och det kan knappast vara en hållbar ordning – vare sig för Ukraina eller för de västliga demokratier som säger sig försvara dess rätt att välja sin egen väg.