På tvåårsdagen av Rysslands invasion av Ukraina ger Samnytts Mattias Albinsson i denna nyhetskrönika en redogörelse för bakgrunden till kriget, och vad som driver det.

Det har idag gått två år sedan världen vaknar upp till nyheten om att Ryssland samma natt invaderat Ukraina. De första dödande skotten avlossas vid gränsen i östligaste delen av Luhansk redan runt midnatt, västeuropeisk tid. Mer än en timme innan Rysslands Vladimir Putin håller det ökända tal där han kallar västvärlden för ett ”imperium av lögner” och proklamerar en ”särskild insats” i grannlandet.

Sedan dess har kriget rasat oavbrutet, utan vare sig fredsavtal eller ens vapenvila i sikte. Förlusterna räknat i antal människoliv är ofattbara. Hundratals dödas varje dag. Förlusttakten i köttkvarnen, som fronten kommit att kallas, är i paritet med västfronten under första världskriget.

Ryssland och Ukraina med dess västallierade har visserligen väldigt olika uppfattningar om såväl egna som motståndarens förluster. Men enligt många västerländska bedömare har minst en halv miljon soldater stupat eller skadats sedan invasionen. Kort sagt är detta den blodigaste internationella konflikten på europeisk mark sedan andra världskriget.

En polariserad samhällsfråga

Debatten om kriget har samtidigt blivit förvånansvärt svartvit och polariserad. I synnerhet i Sverige. Mången svensk tycks vilja dra på sig blågul uniform, ladda musköten och marschera mot moskoviterna i öst likt en karolin. Slava Ukraini-andan är nästan starkare i Stockholm än i Kiev, i Göteborg än i Lviv. Orcherna, halvmongolerna, ska få igen för Poltava! Åtminstone låter det så bakom skärmen.

På andra sidan finns en liten men knappast mindre högljudd skara som med musklick och tangentslag, på sociala medier och i kommentarsfält, krigar för den ryska saken. Putin upphöjs nästintill som en messias som väntas frälsa världen från globalism, USA-imperialism, liberalism, HBTQ, invandring, nageltrång och annan ondska.

Och i detta åsiktskrigande finns inget ingenmansland. Det lämnas inget utrymme för nyanser eller sansad debatt. Den som inte håller med den egna sidan är ett Kremltroll eller en Nato-lobbyist. Sannolikt betald av Putin, USA eller någon annan fientligt sinnad makt.

I oktober 2022 dimper det till exempel ned ett mejl hos Samnytt där den moderate riksdagspolitikern Jan Ericson tycks vilja få mig sparkad från tidningen. Han har vid mer än ett tillfälle skrivit till mig i sociala medier och begärt att jag tar ”helt och förbehållslöst avstånd från Putins invasion av Ukraina”.

En variant av ”har du slutat slå din fru?” Antingen tar man avstånd, och bekräftar indirekt den underliggande dolda anklagelsen om att man är ett ”rysstroll”. Eller så tar man inte avstånd, och bekräftar den underliggande anklagelsen om att man är ett ”rysstroll”.

En analys som saknas

Jag tar inte ”förbehållslöst avstånd”. Dels för att det inte är min roll som journalist att ta ställning, dels för att jag tror det är föga konstruktivt med svartvita och ultimativa ställningstaganden. Sådant riskerar att sätta en hel planet på kurs mot ett nytt världskrig. Men främst eftersom jag inte känner mig tillräckligt trygg i min narcissism för att tro att min åsikt spelar särskilt mycket roll. Jag tror inte Putin, Zelenskyj eller Biden bryr sig.

Det jag vill påpeka är att debatter i angelägna och viktiga ämnen tenderar att spåra ur i Sverige. Invandring, pandemihantering, klimatfrågor, vaccin och Ukraina. Fakta och nyanser som inte anses gynna den egna saken ska med alla medel bekämpas. Från båda sidor. Jag är inte säker på att det är det bästa.

Under 2022 får jag flera gånger frågan om jag vill skriva en längre analys av kriget i Ukraina. Inte minst inför årsdagen i februari 2023. Jag börjar skriva på en, men slänger den i papperskorgen och tackar nej. Ämnet är alldeles för infekterat i Sverige.

När kriget nu går in på sitt tredje år är det kanske dags att försöka sig på en analys. Inte för att jag är världens bästa expert eller analytiker. Långt ifrån. Utan för att de analyser som hittills presenterats i svensk media är förvånansvärt undermåliga. De domineras av personligheter som Joakim Paasikivi och Patrik Oksanen. Alltså ensidig propaganda som ofta är behäftad med grova sakfel. Det saknas minsta ansats till att presentera opartiska analyser.

De senaste två åren har jag nyhetsbevakat utvecklingen. Jag har pratat med ukrainska journalister, lyssnat på otaliga ryska pressträffar, följt dussintals Telegramkonton från båda sidor och använder nästan dagligen VPN-verktyg för att komma åt källor som blockeras av antingen västmakterna eller av Ryssland.

En intervju i Moskva

För ett par veckor sedan flög den amerikanske högerjournalisten Tucker Carlson till Moskva för en personlig intervju med den ryske presidenten. Putin inleder den med en lång föreläsning om Rysslands och Ukrainas historia från 860-talet och framåt. När Tucker Carlson ifrågasätter relevansen i utläggningen blir Putin lite irriterad. Han vill inte bli avbruten. Monologen fortsätter.

När Carlson senare under intervjun frågar om den ryske presidenten nöjer sig med de delar av Ukraina som Ryssland erövrat, svarar denne med att prata om en ukrainsk SS-veteran som hyllats av Kanadas parlament. Om ”nynazism och avnazifiering”. En ny lång utläggning.

VIDEO: Här hyllas ukrainsk naziveteran i Kanadas parlament

Drygt två timmar senare avslutas intervjun utan att vi egentligen fått några svar alls, trots flera ledande frågor från den tidigare Foxnews-profilen. Många är sannolikt besvikna. Inte minst Tucker Carlson själv. Intervjun skulle ju avslöja förbjudna sanningar. Till och med i Bryssel darrade politikerna på manchetterna och hotade med sanktioner mot den amerikanske reportern som hämnd.

LÄS MER: EU kan införa sanktioner mot Tucker Carlson som hämnd för Putinintervju

Men det vi ser i intervjun är egentligen väldigt väntat. Typiskt Putin. Vi som sett hans presskonferenser senaste åren är inte det minsta överraskade. De innehåller ofta långa utläggningar, skriver jag i min långa artikel, som förmodligen få andra än den ryske presidenten tycker är relevanta.

Putin är en politiker, och politiker är knappast kända för att ge direkta svar på konkreta frågor. De långa ordspyorna är kanske även ett personlighetsdrag för en auktoritär ledare. Men, vilket kan förvåna, så beror icke-svaren inte minst på att Putin sannolikt inte kan svara på de frågor som ställs. Något han ogärna erkänner.

En halvö vid Svarta havet

Det finns väldigt många olika komplexa faktorer bakom Ukrainakriget. Men om man vill förenkla det för sig, och bara titta på en av dem, så är den Krimhalvön. Hela kriget domineras av Krim och dess roll och handlar på sätt och vis egentligen inte om särskilt mycket annat. Utan Krim, inget krig.

Från år 1768 utkämpar Katarina den stora ett sex år långt krig mot Ottomanska väldet. I samband med det tillfaller halvön Ryssland. Ett slags avslut på den mongolska invasionen av de slaviska länderna flera hundra år tidigare. Innan kriget är över, redan 1772, börjar ryssarna bygga den strategiskt viktiga marinbasen i Sevastopol vid Svarta havet.

Ett par decennier senare försöker turkarna ta tillbaka Krim. Under 1850-talet utkämpas Krimkriget på halvön, under ryska inbördeskriget är den krigsskådeplats för den vita arméns sista strider och under 1940-talet invaderar Nazityskland. Det är sannolikt få andra landområden i världen som så många soldater stupat för att erövra eller försvara i modern tid som den knappt Smålandsstora halvön. Det handlar om miljoner män.

Krimhalvön har stort värde, såväl strategiskt som symboliskt. Från ett ryskt perspektiv är det en svårsmält tanke att Sevastopolbasen skulle kunna hamna i händerna på USA om Ukraina går med i Nato. En rysk marinbas med anor från en tid då USA bara var en samling brittiska kolonier. Det får inte ske.

Ett Krim i Ukraina

När Sovjetunionen bildas 1922 är Krim de första tre decennierna en del av den Ryska sovjetiska federativa socialistrepubliken (SFSR), om än till början en autonom sådan. Invånarna utgörs vid det här laget främst av ryssar, men även av krimtatarer som är en turkisk folkgrupp. 1954 överförs halvön till Ukrainska SSR av sovjetledaren Nikita Chrusjtjov. Ett symboliskt beslut då båda republikerna styrs från Moskva. Och ingen i Kreml tror nog då att det mindre än 40 år senare ska komma att förändras.

Bekymmer uppstår alltså när den kommunistiska unionen faller sönder och upplöses i samband med dess uppmärksammade första och enda folkomröstning i mars 1991. Två månader innan den, hålls en mindre uppmärksammad sådan på Krim. I praktiken en självständighetsomröstning som mer än 94 procent av Krimborna röstar ja i.

Första halvan av 1990-talet går Krim allt mer mot att bli en självständig stat. Till förtret för regeringen i Kiev. 1994 väljs till och med en egen president – Jurij Mesjkov. Krims självständighetssträvan får dock ett abrupt slut i mars 1995 när 4000 ukrainska soldater och poliser skickas till halvön. Mesjkov vägrar lyda order från Kiev, grips och deporteras till Moskva. Ett stycke nutidshistoria få tycks känna till.

Därefter följer en knappt nitton år lång militärt påtvingad relation med Ukraina där Krim på pappret utgör en ”autonom del”. Ofta i öppet uppror mot regeringen i Kiev. 2006, inför en planerad Nato-övning på Krim, deklarerar exempelvis Krims parlament att halvön är ”Nato-fritt territorium”. Efter våldsamma protester tvingas de amerikanska soldaterna under förödmjukande omständigheter åka hem. Övningen ställs in. För omvärlden blir det tydligt att Ukraina efter mer än tio år ännu inte har full kontroll över halvön och dess primärt ryska befolkning.

En kupp i Kiev

I februari 2014 störtas Ukrainas president Viktor Janukovytj i en väststödd statskupp – Euromajdan. Bland annat Sverige stöder kuppmakarna. Janukovytj har fyra år tidigare valts till president i ett av oppositionen icke ifrågasatt val. Man kan tycka att det är bra att den ryssvänlige presidenten tvingas bort från makten. Man kan tycka det är dåligt. Men faktum kvarstår att det är en statskupp, även om ordvalet kan provocera. Presidenten avsätts inte demokratiskt.

I det maktvakuum som uppstår när Janukovytj avpoletteras, och pro-ryska protester utbryter i östra delen av landet, passar Ryssland på att ta över Krimhalvön. ”Små gröna män”, spetsnaz-soldater och fallskärmsjägare, dyker upp utanför parlamentsbyggnaden i Simferopol och på andra strategiska platser. Omringade av ryska soldater utser Krims parlament Putinallierade Sergej Aksionov till ny ledare. Föga demokratiskt.

I mars hålls en folkomröstning på Krim i vilken hela 97 procent röstar ja till att återigen bli en del av Ryssland. Även det tveksamt. Man kan på mycket goda grunder ifrågasätta legitimiteten i den omröstningen. Det är nog få utanför Ryssland som på allvar betraktar den som annat än ett försök att sminka en militär operation i demokratisk skrud.

Men resultatet av folkomröstningen är trots allt kanske inte helt missvisande. Faktum är att ett projekt finansierat av EU och FN:s utvecklingsprogram åren 2009 till 2011 genomfört en serie opionionsmätningar på Krim, som då kontrolleras av Ukraina. I dessa mätningar ställs nästan exakt samma fråga som i folkomröstningen 2014. Omkring två tredjedelar svarar ja på en fråga om de vill att Krim ska annekteras av Ryssland. Andelen Krimbor som enligt mätningen vill fortsätta tillhöra Ukraina uppgår till endast mellan 9 och 15 procent.

Man kan ifrågasätta annekteringen, och tycka att den är fel, men Krim har aldrig varit en integrerad del av Ukraina. Halvöns styre gick under de nitton åren från 1995 fram till 2014 bångstyrigt på tvärs med regeringens direktiv från Kiev. Man hade aldrig valt att tillhöra Ukraina. Det var en påtvingad överhöghet.

Och i Ryssland anser man att halvön alltid varit och ska förbli en del av Ryssland. Det är inte enbart Putins personliga åsikt, det är en utbredd uppfattning. Till och med i rysk fångenskap nyligen avlidne oppositionsprofilen Aleksej Navalnyj ansåg att Krim var ryskt. En ståndpunkt han, trots upprepade frågor, hade svårt att distansera sig ifrån. Något flera västmedier även uppmärksammat.

En prorysk utbrytarrepublik

I den östligaste delen av Ukraina ligger Donbass – en region som på ett ungefär utgörs av de båda oblasten Luhansk och Donetsk. I vissa avseenden är Donbass en lightversion av Krim. Även här hålls protester under 1990-talet och regionen kräver utökat självstyre och att ryska erkänns som officiellt språk. Krav som inte bifalls av regeringen i Kiev. Däremot görs aldrig några försök att utropa regionen till en självständig stat. Åtminstone inte under 90-talet.

I det ukrainska presidentvalet 2010 är Viktor Janukovytj den kandidat som de boende i Donbass nästan mangrant röstar på. I vissa distrikt får han mer än 90 procent av rösterna. Så när Janukovytj fyra år senare, ett år från nästa ordinarie val, avsätts i en statskupp i Kiev, så är det Donbassbornas kandidat som kuppas bort. Många invånare känner att de inte längre har någon representation i huvudstaden. Deras valda kandidat har inte respekterats. De tar till vapen och utropar Luhansk och Donetsk som självständiga republiker. Inbördeskriget är ett faktum.

De ukrainska trupper som skickas till fronten för att slåss mot de ryska separatisterna utgörs till stor del av frivilliga och irreguljära förband. De lockar till sig ukrainska ultranationalister och nynazister som har det gemensamt att de hatar landets ryska minoritet. Ökända Azovbataljonen, Högra sektorn och kanske inte lika kända Shakhtarskbataljonen är några av dem. Plundring och andra övergrepp mot civilbefolkningen blir snabbt ett problem, som till och med Ukrainas regering själv påtalar.

Tiden går och fronten böljar fram och tillbaka. Det förhandlas och ingås vapenvila. Striderna blossar upp igen, parterna skyller på varandra, men nya överenskommelser nås. I juli 2020 görs försök nummer 29 för att uppnå ett varaktigt vapenstillestånd mellan de ukrainska trupperna och de ryska separatisterna. Den är bräcklig, men håller fram till början av 2021.

En impopulär president

I det ukrainska presidentvalet 2019 har komikern och skådespelaren Volodymyr Zelenskyj vunnit en jordskredsseger. Han väljs inte minst på grund av sin insats i tv-såpan Folkets tjänare – en komedi som handlar om en lärare som råkar bli president efter att en smygfilmad video blivit viral. Och han lovar i såväl tv-serien som i verkliga livet att ta itu med landets korruption.

Två år senare har emellertid verkligheten kommit ikapp. Korruptionen finns kvar och Zelenskyj kämpar med vikande opinionssiffror. Enligt en mätning som Kyiv post publicerar sommaren 2021 misstycker hela 52,7 procent av befolkningen med presidentens politik. Och i en mätning publicerad i samma tidning samma höst har Zelenskyjs parti Folkets tjänare endast stöd från lite drygt 18 procent av väljarna. Nästan dubbelt så många, en dryg tredjedel av ukrainarna, vill genom demonstrationer tvinga bort Zelenskyj från makten. Ett nytt Euromajdan. Tankesmedjan Wilson center bedömer i en analys att Zelenskyj är uträknad.

Det är i detta läge som Zelenskyj inför sanktioner mot Oppositionsplattformen – För livet. Det socialdemokratiska oppositionsparti som är hans främsta utmanare om makten. Ett parti som ses som ryssvänligt och ett drygt år senare kommer att vara totalförbjudet. Samtidigt stängs tre ukrainska tv-kanaler, vilka även de anklagas för att vara ryssvänliga.

LÄS ÄVEN: Zelenskyj förbjuder förre s-ledarens parti

Tidningen Time menar senare att det är dessa antiryska beslut riktade mot landets ryska minoritet från Zelenskyj som blir upptakten till den ryska invasionen.

En rysk invasion

I mars 2021 inleder Nato den USA-ledda militärövningen ”Defender Europe 2021”, vilken beskrivs som en av de största militärövningarna i Europa på decennier. Ryssland svarar med att stationera tiotusentals soldater på Krim, i Donbass och längs gränsen till Ukraina. När Nato-övningen är över finns de ryska trupperna kvar.

Samma år talar Ukrainas Volodymyr Zelenskyj flera gånger om att ”få tillbaka” Krimhalvön från Ryssland, något han visserligen även gjort tidigare. Moskva säger sig i alla fall tolka uttalandena som ett hot. Sannolikt en ursäkt för militär upptrappning, och vad som komma skall.

Ryssland fortsätter att ansamla trupper, under förevändningen att det planeras för en egen militärövning, men i slutet av året menar allt fler bedömare att det är en invasion av Ukraina som planeras. I januari 2022 öppnar Storbritannien en luftbro där vapen börjar flygas in till Ukraina.

Vid det här laget har situationen nått en ”point of no return”. En dryg månad senare är kriget ett faktum när Ryssland invaderar.

En diktator i Kaukasus

Det finns i februari 2022 flera anledningar till den ryska invasionen. Vissa av dem mer uttalade än andra. Putin vill säkra Donbass och skydda den ryska minoriteten från övergrepp och missförhållanden, förhindra att Ukraina går med i Nato vilket vore en strategisk mardröm för Ryssland, och kanske inte minst få bort president Zelenskyj från makten och ersätta honom med ett pro-ryskt alternativ. Man kan sammanfatta Putins resonemang med att västvärlden störtade Janukovytj 2014, då kan Ryssland göra likadant 2022.

Och den främsta anledningen är, vilket jag påpekade tidigare, att säkra Krim. Ryssland har innan invasionen endast en sårbar broförbindelse till halvön. Genom att lägga beslag på södra Donetsk och Zaporizjzja får man även en landförbindelse dit. Dessutom har Ukraina i och med den ryska annekteringen 2014 skurit av Norra Krimkanalen, som står för 85 procent av halvöns färskvattenförsörjning. Ett vattenflöde Ryssland återställer i och med invasionen.

LÄS ÄVEN: Propagandakriget om Ukraina: Vem sprängde Kachovka-dammen?

Men det finns en ännu djupare dimension bakom kriget i Ukraina. Nämligen att Putin inte är så mycket av en auktoritär ledare som han gärna vill utge sig för att vara, och utmålas som i västvärlden. Det finns flera mäktiga personer i kretsen runt Putin som har intressen i kriget. Som han måste lyssna till. En sådan var Wagnergruppens ledare Jevgenij Prigozjin, som dog i en flygkrasch i augusti förra året. Sannolikt undanröjd av den ryske presidenten efter sitt misslyckade kuppförsök. Men han är, eller var, inte den ende.

En annan nyckelperson är den ryska delrepubliken Tjetjeniens diktator Ramzan Kadyrov. Det tjetjenska samhället bygger på klaner och klanallianser, och styret av Tjetjenien på en kompromiss mellan den mäktigaste av dem – Kadyrovklanen – och Putin och regeringen i Moskva. Familjen Kadyrov får styra Tjetjenien som den vill i utbyte mot att man inte försöker bryta sig ur den ryska federationen, vilket tjetjenerna försökte göra under 90-talet. Det ledde till två blodiga krig.

Kadyrovklanen är emellertid inte den enda. Det finns fler än hundra olika klaner och allianser i Tjetjenien, där vissa av dem är potentiella utmanare om den regionala makten. Den tjetjenske ledarens far Achmat Kadyrov dödades exempelvis i ett sprängdåd 2004, beordrat av en annan tjetjensk ledare; Sjamil Basajev. Under Islamiska statens värsta härjningar i Syrien och Irak ingår tusentals tjetjenska män i terrorsekten. Krigssugna typer som efter några år är tillbaka i Tjetjenien.

Oron jäser hela tiden under ytan, och Ramzan Kadyrov vädjar allt sedan inbördeskriget bryter ut 2014 till Putin om att få skicka hela 70 000 tjetjener till Ukraina. Tiotusentals landsmän som krigar i Ukraina kan inte samtidigt göra uppror eller ställa till bekymmer i Groznyj. Där kan de få känna att de slåss mot USA och västvärlden och fortsätter kampen för kalifatet. Och, än mer cyniskt, det är inte säkert att den tjetjenske ledaren har något emot om inte alla kommer tillbaka från kriget. Eller ens någon av dem.

En väg framåt?

Förra helgen erövrade Ryssland staden Avdijivka i östra Ukraina efter långa och hårda strider. För ett år sedan var det en annan stad, Bakhmut, som intogs. Sommaren 2023 var det istället Ukraina som befann sig på offensiven och gjorde små landvinningar. Men på det stora hela har egentligen inget avgörande hänt sedan den ryska reträtten från Kherson hösten 2022. I allt väsentligt står fronten stilla, även om förlusterna på båda sidor är fortsatt mycket höga.

LÄS MER: Ukrainsk nyckelstad erövrad av ryska trupper

Ukraina och västmakterna, det vill säga Nato med allierade länder, vill gärna att Ryssland besegras militärt och tvingas på flykt. Men sannolikheten för att Putin beordrar reträtt är nära nog noll. Ryssland har flera gånger aviserat intresse för en vapenvila, vilket avvisats av motparten. En fred mellan Ryssland och Ukraina, mellan Ryssland och västvärlden, är långt långt borta. Tvärtom trappas sanktionerna upp allt mer.

På ett sätt passar det egentligen Ryssland ganska bra. Om Biden och Zelenskyj skulle ringa upp honom imorgon, säga att Ryssland kan få behålla Krim och de landområden som erövrats, om parterna sluter fred, då är ju kriget över. Och när kriget är över kan Ukraina gå med i såväl Nato som EU, och amerikanska trupper kan stationeras så långt österut som i Charkiv. Det vill absolut inte Putin. Så länge kriget hålls igång, är det i stort en icke-fråga med Nato-trupp i Ukraina.

Ett ständigt krig

Allt fler bedömare drar slutsatsen att kriget i Ukraina kan komma att bli en ”frusen konflikt” som varar i åratal. Något som bland annat den amerikanska tankesmedjan Stimson skriver om tidigare i veckan. För varje dag som går blir det allt mindre sannolikt att endera sidan lyckas med någon större avgörande offensiv. Däremot kanske det, inom något decennium, kan kommas överens om ett eldupphör och en vapenvila, heter det.

Det kan inte heller bortses från att det finns många aktörer som tjänar pengar på kriget. Inte minst vapenindustrin. Aktiekursen för den svenska försvarskoncernen Saab har nästan fyrdubblats sedan den ryska invasionen. Liknande siffror och grafer finns för andra företag i samma bransch, runt om i världen, i takt med att världens stora ekonomier satsar oräkneliga miljarder på att rusta upp.

LÄS ÄVEN: Rapport: Kriget i Ukraina ger kassaklirr för USA:s vapenindustri

En annan ekonomisk vinnare är Ryssland. Västvärldens sanktioner har inte bitit, vilket egentligen inte är särskilt förvånande. Världens till ytan största land – nästan dubbelt så stort som USA – med jämförelsevis oändliga naturresurser gynnas snarare av isoleringen. Den har tvingat den ryska industrin att utveckla och producera sådant som tidigare importerats. Något som bidragit till en sällan tidigare skådad tillväxt.

Lägg därtill alla de tusentals miljarder kronor och hundratusentals soldater som båda sidor förlorat på kriget. Att tillhöra den förlorande sidan skulle medföra en enorm prestigeförlust, som potentiellt skulle få oöverskådliga politiska och sociala konsekvenser för den som erkänt sig besegrad. Det är därför mycket sannolikt att vi står inför det ständiga krig som George Orwell skriver om i en av sina romaner.